"Jag är en seriös konstsamlare. Jag är helt ointresserad av artistiskt värde. Jag vill bara veta hur mycket konstverket kommer att vara värt om tjugo år."
/ Edwina Monsoon

En konstkritiker måste vara utbildad, konstaterade Vasilij Kandinski för länge sedan. De som sensationslystet gav enfaldigheten en röst i en konstkritisk omröstning om verkshöjden i ett “upprörande” konstverk 2001 visade inte prov på detta. Fanns någon tveksamhet hos de oinsatta läsarna inför det mest politiskt korrekta valet, gavs vägledning i form av sympatiskapande kommentarer från den bestörta barnboksförfattaren, vars älskade karaktär använts i konstverket. I debatten beskylldes konstnären för att stödja pedofili.

Konstnären i fråga var Palle Torsson (f. 1970) och verket ”Pippi Examples”. Med ett urval scener ur 70-talets naiva film om Pippi Långstrump, belyste konstnären samhällets ökade erotisering av barn och behovet av ökad medvetenhet om detta. Men den internationellt erkände konstnären Palle Torsson är varken pedofil eller spekulativ provokatör. I ett medianeutralt och kompromisslöst konstnärskap tar han upp samtidens mest laddade ämnen; patriarkatet, sex och våld - gärna i ett digitalt kontext. Särskilt rättigheten till fri spridning av kultur och information är för Palle ett mantra och strids-rop, vilket nyligen tydliggjordes i samarbetet med Piratbyrån i Polar Pirate Prize (sveriges första prisgala och konvent för ökad dialog om patent, upphovsrätt och piratkopiering). Superlounge träffade Palle för att tala om sanningshalten i uppfattningen om honom som provocerande enfant térrible och om konstens roll i konsumtionssamhället.

Du är förälder sedan en tid. Har faderskapet stimulerat dig kreativt, eller har det konsumerat kreativ energi?
Det har gett mig mycket kreativ inspiration, men också tagit mycket tid. Jag har lärt mig lösa det rätt bra, eller bättre och bättre. Mötet med barnkulturen har gett mycket. Jag relaterar mycket till den.

Du ställer ut i hög takt. Hur håller du tempot uppe?
Tycker du det? Det är ju i så fall fantastiskt. Jag tycker det är rätt soft. Det                               

känns som om jag gjort alldeles för lite. Jag har ju rätt nyligen fått barn. Man upplever det alltid olika, du vet, inifrån och utfrån.

Har Andréhn-Schiptjenko exklusivitet på dig?
Ja, det fungerar så.

Utesluter det att du säljer privat?
Ja, det gör det. Dealen är det skall skötas snyggt, då går det inte att sälja något                               

privat. Det är inte så intressant heller. Om man känner att det är obekvämt får man säga det och byta situation. Det är själva dealen, eller i alla fall underförstått. Man kan ju sälja genom andra gallerier om man har utställning där.

Hur länge har du varit med Andréhn-Schiptjenko?
Sedan 1999.

Approachade de dig?
Vi hade gått och sneglat på varandra, men det var de som frågade mig. De hade gått och kollat in mina grejer.

Joinade Tobias Bernstrup samtidigt?
Nej, han representerades av ett annat galleri och tillkom rätt mycket senare.

Får du erbjudanden från andra gallerier? Någon konkurrens?
Nej, men jag skulle gärna vilja ha representation i USA och gärna i Frankrike och Italien. Jag vet inte hur Andréhn-Schiptjenko skulle förhålla sig till det.

Har offentlig eller privat försäljning varit mest lukrativ?
Jag vet inte...det mest lönsamma är ju stipendier. De tar lite tid att söka men man behöver annars inte åstadkomma något utan bara få dem. Sedan är det ju lönsamt att sälja saker genom galleriet. Jag handleder förtillfället en kurs på KTH i spel och arkitektur. Sådana saker.

Lever du gott på din verksamhet; stipendier och din försäljning?
Nej, men det får man ta. Eller, det går ganska mycket upp och ner. Det är ojämnt. Just nu har jag konsntärsstipendium, så det är ju perfekt.

Upplever du dig som framgångsrik. Vad innebär begreppet för dig?
Det är svårt att ha en samlad bild vad det betyder. Det handlar inte bara om att synas och tjäna pengar utan också att ha med livet och konstnärskapet i processen.

Är det viktigt att vara erkänd av sin yrkeskår?
Det är viktigt. På ett plan tror jag att jag är framgångsrik. Det handlar om hur man gör det. Man kan ju slita ut sig själv. Man kan också göra det på ett sätt som är                               

skönt. Man får ha lite distans. Jag är egentlgen inte så intresserad av framgång. Jag är mer intresserad av att jobba.

Vilken situation är mest produktiv för din skapandeprocess? Finns det bäring i lidande konstnärsbegreppet?
Nej. Det är inte det som driver, eller det driver lite. Man skall ju klara sig. Det beror på om man är intresserad av pengar, vilket jag är. Det är bra med pengar därför att de gör att man kan jobba.

Skulle du kunna kompromissa i en ekonomiskt pressad situation, t.ex skapa ett provokativt verk du vet skulle generera publicitet?
Om jag visste hur man gjorde skulle jag göra det med en gång.

Kom igen, du om någon måste ju veta det vid det här laget?
Nej det vet jag faktiskt inte. Det är klart man skulle kunna gå och skjuta någon i huvudet. Men det skulle skapa så otroligt många negativa konsekvenser. Jag vill inte sitta i fängelse eller döda någon just nu.

Så all publicitet är inte av godo? Hur kände du inför uppståndelsen över “Pippi Examples”?
Det var rätt mycket juridisk press på mig. Jag var ganska ensam i det, men nu har jag repat mig och det lärde mig jättemycket men är inget jag är ledsen för. Det var ganska tungt när ett vitesföreläggande från SF på tvåhundra tusen damp ner i min brevlåda och min flickvän skrek: -Vad fan håller du på med? Det var ganska fantastiskt ändå.

Förvånades du av medias subjektiva förhållningssätt?

Nej, men av hur stort det blev. Jo, jag blev nog överraskad. Om jag skall vara ärlig så kände jag mig lite utlämnad. Aftonbladet stinker. Speciellt deras förljugna och cyniska sätt att spela på emotion om Pippi.

Har du något budskap?
Jag har inget generellt budskap men varje projekt är utformat för att skapa mening. Något budskap behöver inte vara formulerat, för mig är det viktigt att det skapas ny mening. Som konstnär försöker jag hålla mig ifrån meningen i ett                               

moment av prosessen. Det är inte bra för verket att koncentrera sig på ett budskap formulerat i förväg.

Intellektuellt förstår du ju att vissa av dina provokativa verk generar mer mediaexponering. Är det medvetet?
Det är inte sekundärt. Jag är väldigt intresserad av saker som är provocerande. Jag har inget problem med det och tycker inte att det gör någonting. Är inte rädd för det, men det är inte det som är drivkraften. Jag får bilder och så försöker                               

man utvärdera dem under några veckor eller månader. Om de kommer tillbaks så känner man att det här är något viktigt, det här måste jag göra. Jag tror att jag är en ganska provocerande person. Provokationen i sig är inte så viktig, men jag springer inte undan från den. Det kan ju få väldigt dåligt utfall i slutändan som i fallet med "Pippi Examples". Det var ganska många som aldrig tog till sig verket. Andra gjorde det och såg igenom mediabevakningen och tänkte "Nej, så här är det faktiskt inte".

I vilken form existerar verket idag?
Det existerar inte längre, vilket i sig är ganska häftigt, tycker jag. Men jag har lite nya saker på gång...

I reklamvärlden kan man välja att positionera sig med en hög prisnivå, finns det någon motsvarighet i konsten?
Konst i sig har ju den funktionen. Det är ju inget som vem som helst köper. Det är ju så pass dyrt. Men man kan ju lägga sig i olika segment, absolut.

Fanns ett sådant resonemang mellan dig och galleriet när du skulle etableras?
Nej, de hade den policy att man börjar förhållandevis lågt. Man vill inte prisa ut sig. Det var säkert jättebra. Det är svårt att säga vad ett verk är värt. Om man börjar titta på arbetstiden så är det inte så konstigt att ett verk kostar hundra tusen, när jag jobbat med det i två månader. Om man jämför med en del andra konstnärer på mitt galleri har jag rätt soft prisbild.

Har du nån egen marknadsföringsstrategi?
Inte så stark. Jag försöker. Om jag kom på saker skulle jag göra det. Säljarbete är rätt svårt och något som jag i första hand har sett som galleriets jobb.

Marknadsförs du tillräckligt aggressivt?
Det tycker jag inte. Både jag och Galleriet saknar tid. De har ju flera andra konstnärer att tänka på också.

Men ambitionen finns?
Ja. Det är ju lite avhängigt vad jag kommer upp med. Nu håller det på att bli bättre och vårt sammarbet har förbättrats.

Har du fått nån mediaträning eller hjälp med marknadsföring?
Nej.

Wetterling Gallery har ju lyckats skapa intresse hos reklambyråer att gratis producera marknadsföringsmaterial. Något liknande kanske skulle vara nåt för Andréhn-Schiptjenko?
Jag skall föreslå det. Nåt som annars funkar bra för mig är min site.

Lägger du ner mycket tid på den?
Jag tycker det är bra med dokumentation av det jag håller på med. Jag lägger inte ner så mycket tid. Det går ju fort att uppdatera en text eller bild.

Du utvecklade den själv?
Ja, jag är rätt intreserad av databaser och liknande så det kändes bara kul.

Hur prissattes "Text Voyeur"? Är det sålt?
Jag gjorde det för en site (www.splintermind.com) som byggde upp en hel bank med olika realtidsbaserade verk. De köpte det och fick det jävligt billigt. Jag fick betalt för att jag genomförde själva projektet så det är lugnt.

Finns det nåt annat verk som etablerade dig?
Jag och Tobias Bernstrup hade redan under skoltiden något vi kallade Galleriprojektet, där vi helt enkelt agerade gallerister för andra konstnärers verk. Vi gjorde också “Join Hands” och “Musuem Meltdown” men så starkt genomslag som "Pippi Examples" fick i Sverige, fick det inte.

Föredrar du sälja ett verk billigt till en konststuderande, eller dyrt till en direktör?
Jag skulle föredra sälja till någon som tyckte om det jag gjorde. Det är jävligt                               

skönt när någon kommer in på galleriet och köper något förhållandevis dyrt för att de verkligen gillar det. De vill bara ha det på sin vägg hemma. Det är fantastiskt. Men gärna också till konstinstitutioner eller liknande, där verket kan visas och leva vidare.

Hur ser din köpare ut?
Jag har en slags bild av dem som är väldigt positiv.

Vilka är de?
Läkare, Advokater...Micke Elmenbeck...jag vet inte…folk ifrån ägarklasssen och institutioner. Mest män. Lite förvånansvärt.

Ja, du har inget uttalat genusperspektiv.
Nej, men några kvinnor finns det.

Är köparen densamma internationellt?
Det skiljer sig inte så mycket men utomlands finns det mycket fler samlare och en helt annan marknad.

Går vissa saker/verk bättre utomlands?
Folk gillar väldigt olika saker i olika länder. Det är kul att det är så varierat intresse, speciellt i Italien och Ryssland. Men det är alltid folk med mycket pengar som köper.

Upplever du att man köper en Palle Torsson för att man har ett behov av verket, mer än för att investera?
Det vore jättebra om folk investerade i det jag gör. De borde köpa ännu mer av

mig.

Hur tycker du man skall tänka som konstkonsument idag. Köpa med plånboken eller hjärtat?
Man skall gå till ett bra galleri och fråga vad de rekommenderar.

Så det är nödvändigt att betala arvode?
Det är klart man inte skall kasta bort pengar på något som inte gör en glad. Då kan man lika gärna ha pengarna i bankfack.

Vad tycker du om gallerier som agerar som börsmäklare?
Det kan vara pedagogiskt och positivt om det generar att folk köper schyssta grejer.

Respekterar du någon svensk konstnär i synnerhet för närvarande? Du får inte säga Tobias Bernstrup.
Jag är så jävla oinsatt. Min referens är inte så konstfokuserad. Jag är inte så intresserad av konst. Konst är rätt tråkigt, eller kan vara tråkig.

Varför är den tråkig? För att den är elitisk och intern?
Den får gärna vara elitisk och intern om den är bra. Men de här skulpturerna liksom...jag tycker inte den formen av upplevelse är så stark. Det är roligare att spela dataspel. Konsten har på ett sätt spelat ut sin roll. Själva idén inom konst...det finns så mycket som är bättre ideer på nätet till exempel. Andra saker som tar upp konstens frågor på ett bättre sätt; webgrafik, design, dataspel, webprojekt och kod. Man behöver inte var konstnär för att göra saker som är intressanta och har relevans. Det finns så jävla mycket bra saker som                               

inte är konst.

Jag tror kravet på lönsamhet är problemet, som i modet där nu mest varumärken figurerar. Svårt att kombinera innovation med lönsamhet. Du kommer inte på nån konstnär?
Annika Von Hausswolf.

Annika representeras ju av samma galleri som du. Ingen i familjen.

Några jag respekterar är organisationen Piratbyrån. De håller bland annat på med att få folk att kopiera saker. Det är inte konst för dem, men ändå jävligt bra konst.

Finns det någon överexponerad Svensk konstnär?
Det finns det väl, men men det är lite irellevant. Det kan ju vara kul...om man har det som strategi. Man får respektera om det görs med intelligens och humor. Om man helt humorlöst bara vill dunka in sitt budskap är det rätt tråkigt.

Du som är insatt, har du någon information om ryktet att Ernst Billgren antogs vid Konstfack på grund av ett administrativt misstag?
Om det var så det var, så är det väl soft. Han har visat sig värdig tycker jag. Tur helt enkelt.

Så om banken råkar sätta ett par nollor för mycket på ens saldo, är man moraliskt befriad om man spenderar dem?
Om man gör det på rätt sätt så definitivt. Men det är klart, det var ju synd om                               

den andra personen som inte kom in. I historiens ljus så kan man skratta åt det. Det kanske var jättebra för den personen att inte komma in.

Den kanske kom in nästföljande år.
Precis.

Hur förhåller du dig till konstskoleutbildningar idag?
Det är svårt. Folk som kommer dit är kompetenta och har bra idéer men är tyvärr ofta förstörda av förberedande skolor. Mycket skolning kan stävja folks kreativitet. Utlärning av vissa tankesätt gör folk rigida.

Ja, just Konstfacks yrkesinriktade utbildningar saknar starkt koppling till näringslivet.
När Tobias och jag gick på Mejan hade vi ingen ateljé utan kontor, just som en reaktion. Vi fick bra respons och nådde ut. Nu är ju inte alla stjärnor, vilket är ok, men det är osjysst av skolan att inte erbjuda kunskap om marknadsföring och PR. Information must be free. Kreativitet spänner över hela spektrat. Det räcker inte med att stå i ateljén och vara konstnär. Det är också lätt att bli utelämnad rent ekonomiskt efter skoltiden. Det saknas, eller saknades en diskussion om detta. Det kanske är bättre idag. Det viktiga är att man har ett nätverk som fyller det tomrum som skolan lämnar efter sig och där finns det många andra sfärer än näringslivet.

Som ett fan av både japanskproducerade samuraj filmer, med Akira Kurosawas makalösa filmer i spetsen, och Takeshi "Beat" Kitanos yakuza-filmer var det med skräckblandad förtjusning jag för något år sedan läste att Kitano höll på att slutföra produktionen av sin första samurajfilm, med karaktären Zatoichi som grund.

Alltsedan Zatoichi introducerades i Kan Shimozawas böcker, har han varit en mycket populär karaktär i Japan. Ett flertal filmer har gjorts och en del av förklaringen till framgången ska till stor del tillskrivas skådespelaren Shintaro Katsu som mellan 1960 till sent åttiotal utvecklade karaktären till att bli något av en japansk motsvarighet till James Bond.

I korthet är grundkonceptet följande. Zatoichi, en blind gammal man, tillika fruktansvärd svärdsman, drar runt på Japans landsvägar under sen Edo-period, dvs. tidigt 1800-tal. Namnet Zatoichi är känt bland alla samurajer och andra kämpar. Han tjänar dock sitt uppehälle som massör, och få anar vilken kämpe som döljer sig bakom de slitna kläderna och den timida och litet fnittriga fasaden. Eller att hans käpp är ihålig och inrymmer hans svärd.

I inledningen av filmen möter vi honom sittandes på en stenbumling, synbarligen i färd med att ta sig en tupplur. Han ser trött ut, sårbar. Ett gäng svärdsmän dyker upp och går med målmedvetna steg mot gubben på stubben...förlåt stenen. De känner uppenbarligen på sig att en viss försiktighet är påkallad, för de ber en liten pojke att tyst gå fram och snappa åt sig hans käpp, vilket denne lyckas med, men till ingen nytta. När striden drar igång blir det uppenbart att                               

Zatoichi knappast hämmas av att inleda den utan svärd i handen. Det verkar snarare tas som en utmaning, och det går fort, ruskigt fort, alldeles för fort för det alltmer nervösa gänget.

Historien fortsätter med att Zatoichis vandring bland bergen tar honom till en liten by som lider under det lokala rövarbandet, vars ledare Ginzo är lika brutal som enväldig. Eller snarare, vore det inte för ett konkurrerande gäng, som bland annat sysslar med spelverksamhet, vore Ginzos makt total.

Zatoichi, som vandrar under namnet Ichi, hamnar på ett spelhus, där hans av blindheten förstärkta sinnen gör att han kan höra vilka nummer som tärningarna visar. Spelaren vid hans sida, Shinkichi, märker efter ett tag hur framgångsrikt den gamle mannen spelar och bestämmer sig för att ta rygg på denne blinde men lyckosamme man. Vänskapen växer i takt med högarna med spelmarker, och till slut drar de sig tillbaka från spelbordet till ett hotellrum tillsammans med ett par geishor, Osei och Okinu. I likhet med Zatoichi är emellertid inte geishorna riktigt vad de utger sig för.

Så småningom upptäcker även rövarbandsledaren Ginzo att den gamle massören som kallar sig Ichi i själva verket är samurajen Zatoichi. Ginzo har dessutom nyligen lejt sig en samuraj som i skicklighet med sitt svärd är en av få som kan mäta sig med Zatoichi. De som till exempel sett Kurosawas klassiska Yojimbo, den amerikanska westernversionen A Fistful of Dollars med gamla Clintan, eller för all del Last Man Standing, vet vilken ungefärlig riktning det hela sen tar.

Det var som sagt med skräckblandad förtjusning jag tog emot nyheten att Kitano hade gett sig på att göra en samurajfilm, och dessutom med en så klassisk och populär karaktär som Zatoichi som grundplåt. Hans rykte och hans speciella sätt att göra sina filmer på gjorde att jag hade känslan av att det hela kunde sluta nästan litet hur som helst. Och det gjorde det mycket riktigt. Jag måste säga att jag var något förvirrad när jag klev ut ur biosalongen. Jag hade inte alls fått den upplevelse jag hade förväntat mig, trots att jag medvetet hade hållit många dörrar öppna. Men var jag missnöjd? Nja, jag var faktiskt tvungen att gå och se den en gång till, med nya ögon. Och efter andra omgången kunde jag konstatera att den är bra, faktiskt till och med värd att ses om en tredje gång efter det att den nu släppts på video i december förra året.

Förutom att skådespelarinsatserna genomgående är av hög kvalitet, Zatoichi spelas självfallet av Kitano själv, bjuds vi på Kitanos vanliga brutala våld med de ofta litet oväntade humoristiska infallen. Och ingår gör även ett annat av Kitanos kännetecken, variationen mellan bitvis sorgliga, mörka, partier och uppsluppna perioder fyllda av framtidshopp. En överraskning är de återkommande inslagen av musik och dansnummer, till och med någon slags steppdans med litet bounce liknande anslag. Men på något sätt fungerar det riktigt bra.

Fast det var ändå något som fortfarande hängde i luften. Ungefär som att Kitano egentligen mest skojar med oss. Förklaringen läste jag senare i en intervju i TIME Asia Magazine, där Kitano förklarar att det hela är ett beställningsjobb, av en bekanting till Kitano, nämligen den snart 80-åriga Chieko Saito, eller Mama som hon tydligen kallas. Hon är strippklubbägare och före detta nakendansare. Eh, mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur! För att göra en lång historia kort hade tydligen Mama och tidigare nämnde skådespelaren Shintaro Katsu en lång gemensam historia, och efter hans död 1997 ansåg hon att hon var skyldig honom en ny Zatoichi film, och Kitano skulle göra den. Och även om man är en hårding med smeknamnet "Beat" går det tydligen inte att säga nej till Mama. Men det förklarar litet av varför det känns som att det inte riktigt är en äkta Kitano film, utan istället ungefär som när Yoshi Yamamoto designar skor åt Adidas eller liknande beställningsarbeten.

Men med den vetskapen i bakhuvudet blir det nästan ännu roligare att se filmen. Då går det att koncentrera sig på alla utsvävningar och litet utflippade infall Kitano verkar ha haft när filmen gjordes. Han verkar ha haft kul, samtidigt som karaktären Zatoichi behandlats med respekt. Med andra ord, vare sig du hann se Zatoichi på bio, för den gick ju inte särskilt länge, eller inte så finns det all anledning att hänga in på din videobutik och plocka med dig Zatoichi från hyllan.

I Kaliforniens enorma skateboardkollektiv finns många konstnärer. Den hyllade grafiska designern och filmskaparen Mike Mills är en av dem. Om brädåkningen är källan för kreativiteten må vara osagt. Det här porträttet handlar om en ung konstnärs långa väg från tonårens osäkerhet och brist på självförtroende, till inflytande, bekräftelse och friheten att få arbeta med det man själv vill göra.

Mike Mills flyttade visserligen från föräldrahemmet i Santa Barbara till New York. Innan dess hade han dock haft långtgående planer på att bli en professionell skateboardåkare, en karriärväg som han förmodligen inte var ensam om i Kalifornien att utvärdera. Han övervägde även att spela i rockband, men insåg så småningom att hans starkaste kort var att teckna. De grafiska färdigheterna överglänste de usla skolbetygen och blev entrébiljetten till konstskolan Cooper Union i New York. 18-årige Mills landade i New York och bosatte sig på Lower East Side.

Via jobb på anrika designföretaget M&Co för dess grundare, den framlidne designgiganten Tibor Kalman, och ytterligare studier, blev Mike Mills designer på frilansbasis. Till en början utgjorde lägenheten hans ateljé och en fax var det enda tekniska hjälpmedlet. Det här utspelade sig i början av 90-talet och en väldigt fattig Mike Mills pendlade flera gånger dagligen fem kvarter bort på sin skateboard till den printshop som utgjorde andra halvan av ateljén. Han gjorde allt för hand – utan dator – och beskriver med glädje den här tiden som något brutal.

Snart hade han emellertid ett eget litet kontor på Broadway och höll fast vid                               

frilansprincipen – att aldrig ta ett jobb. Firman kallade han Mike Mills Diversified. Via kompisar fick han rita butiksinredningar och senare även kläder för märkena X-Large och systerföretaget X-Girl. En vändpunkt var nära för Mike Mills del. Det var nämligen så han kom i kontakt med en av X-Girls grundare, Kim Gordon, tillika bassist och sångerska i Sonic Youth, vars skiva och video Washing Machine han fick göra omslaget till.

Karriären tog ett litet skutt. Under samma sommar jobbade han dessutom för                               

Beastie Boys, Jon Spencer Blues Explosion, Cibo Mato och Boss Hog. Allt slit till trots var Mike Mills barskrapad. Efter ytterligare år av slit i mer eller mindre fattigdom, fick han börja göra några musikvideos på prov, tack vare en kompis på skivbolaget Elektra. Till slut hade han samlat ihop tillräckligt med sparkapital att göra Deformer, en dokumentär om det världsberömda skateboardproffset Ed Tempeltons liv, till synes för att bevisa att han kunde göra film.

I samma veva startar Mike Mills The Director’s Bureau, en uttalat diskret agentur för filmare, tillsammans med den coola regissören Roman Coppola. Mike Mills var visserligen mer bekant med syrran (den idag superheta) Sofia, men tänkte att eftersom han gillade alla i deras kretsar, så borde det funka att teama upp med Roman.

Mike Mills satsade på rätt häst. Nu, vid 33 års ålder, brakade karriären igång på allvar. De riktigt tunga uppdragen rullade helt plötsligt in utan vidare. Han gjorde reklamfilmer för Nike och sedan ett jättejobb för Adidas. Livet lekte, han tjänade massor av pengar, flyttade till Los Angeles och köpte ett hus. Från rockvideos och reklamfilmer kunde han spara ihop en budget för icke-kommersiella projekt, till exempel filmer.

Ett av dessa projekt var Architecture of Reassurance, som knyter an till Mike Mills egen barndom. Filmen handlar om en tjej som drömmer om att få bo i förorten, eftersom alla verkar vara så glada där. Mike Mills växte upp i ett stort, ödsligt och gammalt hus. På väg hem från skolan valde han alltid en omväg via ett nytt och välordnat villaområde där alla gator och hus såg likadana ut. Unge Mills tänkte att det måste vara fridfullt där, eftersom alla som bor där måste dela samma värderingar och tänka likadant. Han ville tillhöra detta "normala", men                               

undvek alltid att konfronteras med invånarna. Om han blev sedd skulle de omedelbart se att han var annorlunda och inte hörde hemma där. De skulle jaga iväg honom.

Architecture of Reassurance blev en succé, som spelades upp på flera konstfilmsfestivaler. Filmen öppnade dörren till ett betydligt större projekt, långfilmen Thumbsucker, med en budget på 3 miljoner dollar. Pengarna kom visserligen inte fram i första taget, men idag finns faktiskt filmen. Den gjordes                               

under 2004 och premiärspelas just nu (20-30 januari) på the Sundance Festival i Park City i Utah. På listan över skådespelare finns bland andra Vince Vaughn, Keanu Reeves och Benjamin Bratt. Filmens fortsatta öde är ännu okänt.

För min egen del har bekantskapen med Mike Mills på sätt och vis varit en retroaktiv upplevelse. Jag har länge beundrat många av hans verk, men aldrig brytt mig om att ta reda på vem som legat bakom dem. Under en promenad i Tokyo-stadsdelen Harajuku i höstas, sprang jag på en liten butik som inhyste en särskild Mike Mills-hörna.

Rättare sagt var det ett grafiskt mönster på ett tyg som av någon anledning fångade min uppmärksamhet. Tygmönstret var en del av konceptet ”Humans” och den hjälpsamme butiksägaren var vänlig nog att berätta om bland annat det jag borde ha fattat för länge sen.

Hemma i min skivsamling fanns nämligen Mike Mills redan representerad en masse. Något generad konstaterade jag att Mike Mills ligger bakom så gott som alla Airs skivomslag från de första årens produktion, fyra Air-videos och dokumentären ”Eating, Sleeping Waiting and Playing”. Air har svarat med att döpa en av låtarna på senaste skivan till Mike Mills. Vidare har han gjort videos för Everything but the girl, Devine Comedy, Beth Orton, Martin Gore, Les Rythmes Digitales, Yoko Ono, och många andra.

Efter lite research blir Mike Mills bara ännu mer omfattande och intressant. Håll koll på killen – han kommer fortsätta att dyka upp på alla möjliga ställen ett bra tag framöver.