Världens hårdaste hiphopmorsa är tillbaka. Erykah Badu har inte bara odlat jätteafro, hon har också lagt mammapistolen på hyllan, och dyker istället ner i den världsomfattande underjorden med sitt tredje album Worldwide Underground.

Malmö-labeln Deeplay Music har släppt en "Past-present-future"- platta. En tilltalande och högkvalitativ mix av jazz, Vienna, Afrika, Sydamerika och house...

"We started a band because we were bored. Our mission is to make you dance and if you're not gonna dance, just stay at home". The Gossip, just nu världens bästa dansband från Searcy, Arkansas.

Malcolm Little, liksom den grupp svarta muslimer han tillhörde, propagerade under 60-talet för att samtida svarta skulle undfly den ”blåögda djävulen”, den vita makten, och dess symboler. Eftersom många ursprungliga afrikanska stamnamn tappats bort under slavtransporten från Afrika, hade deras förfäder ofta antagit plantageägarens efternamn. Dessa ”slavnamn” bytte de svarta muslimerna ut mot det anonyma X, som ibland följdes av ett nummer, om det fanns många med identiska förnamn i församlingen. Malcolm Little, till exempel, blev Malcolm X.

Erica Wright, liksom många unga svarta i hennes generation, influerades av dessa tankar. Hon förstod i tidig ålder att hennes namn inte härstammade från Afrika, och gjorde sig därför av med sitt ”slavnamn”. Hon ändrade stavningen på förnamnet och tog efternamnet Badu eftersom det var en scatvocal hon ofta sjöng, men också för att det på arabiska betyder ”att uppenbara sanning och ljus”. Erica Wright blev Erykah Badu.

Erykah föddes 1972 i Dallas där hon även växte upp. Erykahs mamma, Kollen Wright, var professionell skådespelerska. Hon uppmuntrade lilla Erykah att sjunga, spela och dansa, och de uppträdde tillsammans på scen redan när Erykah var fyra år gammal. Erykahs mormor hjälpte till mycket i hemmet, eftersom Erykahs pappa tidigt övergivit familjen. Hon gav också Erykah hennes första piano, på vilket hon skrev sin första musik när hon var sju år.

Som barn fick hon hoppa hopprep och tugga tuggummi till tonerna av dåtidens stora; Stevie Wonder, Chaka Khan, Prince med fler, men hon                

fick också följa hiphopen från yo, yo yo jollret i den guldsmyckade, low-ridin’studsande vaggan. Hennes första konsert hade jag gett min högra hand, eller ännu värre, alla mina basketskor för att se – Run D.M.C tillsammans med Beastie Boys!

Det var kärleken till denna nya stil som fick in henne på musikvägar på allvar, hennes första gig var över lokalradion då hon, fjorton år gammal, freestilade till beatboxing av Roy Hargrove, som lustigt nog även han kom att bli en fantastisk musiker. Han spelar exempelvis trumpet på hela D’Angelos Voodoo, på Badus skivor och har också själv släppt skivor, senast det grymma albumet Hard Groove under artistnamnet The RH Factor, en skiva med gästartister som till exempel Q-Tip, från A Tribe Called Quest, D’Angelo och Badu. Tjänster och gentjänster, ”spela trumpet på min skiva, så sjunger jag lite på din…” Härligt, inte sant?

Det var upptäckten av hiphop i tidig ålder, då hon fortfarande rappade under namnet MC Apples, som fick henne att utveckla sin musikaliska fantasi och kvickhet, egenskaper som hon behållit sedan dess och tagit med sig i skapandet av sina tre markbrytande studioalbum, Baduizm, Mama’s Gun (vilken vi skrivit om i SuperLounge förut) och, sedan september i år, Worldwide Underground.

Många tappade öronen när hennes debut började spelas över landet 1997. Baduizm var något nytt, något välbehövt och oväntat. So fresh and so clean. Hon sammanförde med en egen touch allt det som hade gjort svart musik värd att lyssna på innan. Den fint avvägda                

blandningen av 70-tals jazzig hiphop och djup soul, och sättet hon presenterade det på förde tankarna till de riktigt stora jazzsångerskorna, och hon började jämföras flitigt med de flesta från Nina Simone till Billie Holiday.

För mig var Badu bara Badu. Hon var unik, hon gjorde det som alla hade velat göra. Hon lät som sig själv, ingen annan, och bjöd på en öppenhet i texter och sångstil som man nästan aldrig stöter på. Man kunde inte göra annat än att släppa in henne i ens liv och en hel musikvärld blev plötsligt medveten om hennes blues. Jag tror många fler än jag blev personliga med Erykah Badu.

I produktionen av första skivan fick hon hjälp av producenten James Poyser, vars namn nämnts i SuperLounge förut. Poyser är en tredjedel av the Soulquarians (James Poyser, Jay Dee och ?uestlove) en trio som har spelat med D’Angelo, Bilal, Common, King Britt och Talib Kweli för att nämna några. Hans produktioner på egen hand är oräkneliga.

Hans arbete kan för enkelhetens skull sammanfattas med att säga att han haft del i det mesta bra på hiphopscenen de senaste tio åren. James Poyser samarbetar med Philadelphiagruppen The Roots, och deras arbete tillsammans ger de bästa bitarna på skivan, Otherside of the Game och Sometimes... På Otherside of the Game trummar ju så också min favorittrummis, tidernas bästa, Ahmir Khalib Johnson eller Brother ?uestlove som han kommit att kallas, resident trummis i just Roots. Dessutom får hon hjälp av legenden Ron Carter, jazzbasist som spelade i Miles Davis husband. Kanske kan det ge en hint om hur                               

duktig han är.

Den uppmärksamme upptäckte att jag smög in ett OutKastcitat när jag började skriva om Baduizm. So fresh and so clean, var det ju Andre Benjamin som sa, snubben som snart har fler namn än Jay-Z. Dré, André 3000, Ice Cold, Benjamin Andre, Cupid Valentino, 3000, listan kan göras ännu längre… Denna sköna galning till excentrisk södernpoet har barn med Erykah Badu, en son vid namn Seven, eftersom talet sju är ”gudomligt och odelbart” som Badu själv sagt. Jag hoppas av hela mitt musikälskade – vid blotta tanken på detta, hårt bultande – hjärta, att Seven blir så skön som hans anlag utrönt honom att bli. Jag menar, hälften Ice Cold, hälften Badu! Kan det bli bättre? Och om musikaliteten av någon outgrundlig anledning faller bort, hoppas jag fortfarande att han blir lika förbannat vacker som båda hans föräldrar.

Det där var en parentes. Ni får skriva in och klaga om den fick er att tappa tråden helt, men jag var tvungen att prata lite varmt om André 3000, som ju är högaktuell i och med hans skiva The Love Below, som nyss släppts. Fantastisk! Dessutom kommer den med en skiva gjord av Big Boi, andra hälften i OutKast. Som en liten bonus.

I alla fall. Baduizm var som sagt en fantastisk debut, så bra att man fruktade uppföljaren, eftersom det kändes som det inte kunde bli bättre, och man inte ville förstöra bilden av Erykah. Detta är ett vanligt dilemma med bra debuter, bara några få lyckas. D’Angelo lyckades toppa Brown Sugar med Voodoo, The Band lyckades toppa Music from Big Pink med The Band. Det är ungefär de enda exempel                

jag kan komma på nu, så ovanligt är det att följa upp fantastiska debuter med något bättre.

När Badu släppte Mama’s Gun kunde dock alla tvivlare andas ut. Eller nja, i alla fall några månader efter att skivan släpptes. För när jag först hörde första spåret, Penitentiary Philosophy, tyckte jag mest det var skränigt och överarbetat. Inte alls rent och snyggt, det som hade gjort Baduizm så bra. Men sedan tog jag mig i kragen, lyssnade igenom albumet några gånger och upptäckte till slut att det var de smutsiga egenskaperna som gjorde skivan intressant och inte bara en tråkig efterapning av Baduizm.

Det var nytt, annorlunda, och riktigt spännande. Bakom Mama’s Gun stod dock en riktig star line-up – ?uestlove trummade sig genom nästan hela skivan, James Poyser återigen och nu också de tillika grymma hiphop producenterna Jay Dee och Bilal. På allt detta medverkade dessutom två av jazzens riktiga legender; Roy Ayers på vibrafon, och Roy Hargrove som arrangerat blås och själv förgyllt med sin omisskännliga trumpet. Även Bob Marleys son Stephen Marley medverkar på ett spår.

Mama’s Gun har alltså ungefär samma sammansättning som D’Angelos Voodoo med andra ord, en skiva som tål att nämnas eftersom denna inte heller föll mig på läppen vid de första lyssningarna, men som jag verkligen dyrkar nu.

Därför borde jag kanske inte vara förvånad över att Worldwide Underground inte sitter som gjuten. Än. Det är förmodligen bara                

positivt, och det kommer säkert att innebära att jag kommer att älska den lika mycket som jag älskar Mama’s Gun nu. Frågan är bara när.

Alla som skrivit om Worldwide Underground har skrivit så varmt om den att jag känner mig obligerad att tycka om den lika mycket som alla andra. Men jag kan nog inte säga att jag tycker det. Den känns lite plottrig, lite som Kaahs senaste skiva Jideblasko International, som inte bestod av några riktiga låtar egentligen. Mer lösa låtstrukturer, rena jams. Skön att lyssna på, men inte så matig som hans tidigare album som bestod av riktiga låtar, utan mer uppklippt och fylld med luft i hålen. Lite så är det med Worldwide Underground, som enligt konstens alla regler egentligen bara har fem ordentliga låtar, varav bara två skulle funka bra som singlar. Runt dessa har hon byggt på med ett intro, ett outro och några flummiga jams för att nå dryga femtio minuters speltid. Detta om man räknar bort bonusspåret Love of My Life (An Ode to Hip Hop), en låt som egentligen ligger på soundtracket till filmen Brown Sugar.

Det tråkigast med Worldwide Underground är att livetrummorna som lade grunden till Mama’s Gun helt fallit bort. ?uestlove (tidernas allra bästa trummis, jag kan inte hylla honom nog) som låg bakom dessa, och även delar av Baduizm, är inte med på ett enda spår!

Istället har superproducenten Rashad Smith, som bland annat arbetat med 50 Cent, Tribe Called Quest, Fat Joe, Busta Rhymes, Aaliyah, MC Lyte, LL Cool J och Nas, programmerat alla trummor. Detta får Worldwide Underground att låta mer som Baduizm än Mama’s Gun, den förra hade nämligen till stor del också programmerade trummor.                

Överhuvudtaget låter Worldwide Underground mycket som en smått nostalgisk tillbakagång till 90-talet, den låter mer som den tidstypiska Baduizm än den snarare tidlösa Mama’s Gun. Jag hade hoppats på motsatsen. Även om Baduizm verkligen är ett fantastiskt album, så är det inte alls på samma nivå som dess efterföljare. Mama’s Gun kändes tyngre, djupare. Liksom mer genomarbetad.

Jag känner mig lite som ett Radioheadfan som hoppades på en ny OK Computer men fick Kid A – ville ha ett riktigt album men fick ett experiment. Kid A har i och för sig blivit min favoritskiva med Radiohead, mycket tack vare sin experimentella natur. Hoppas bara att jag kommer att kunna lyssna på Worldwide Underground på samma sätt, och det snart. Det känns nämligen som om jag är den enda som inte tagit den till mitt hjärta fullt ut, och jag vill verkligen så gärna. Jag vill låta Badu kasta om mitt liv, bli mitt soundtrack, bli allt det som hon varit för mig, så många gånger förut. Men, som sagt, det kommer.

Vissa bitar har jag ju redan tagit till mig, Hennes första singel, Danger, har jag älskat sedan den släpptes på Internet i mitten av augusti, då hon i denna blandar in delar av den gamla favoritlåten Otherside of the Game från Baduizm hur snyggt som helst. Andra stunder då Badudjävulen i mig griper tag om mitt svultna hjärta är närhelst Roy Hargrove lägger några toner från sin trumpet, och Mama’s Gun känslan infinner sig igen… Eller när Badu får hjälp av några av världens främsta svarta kvinnliga musiker, Angie Stone, Bahamadia och Queen Latifah, när hon sjunger om hennes kärlek till hiphoppen. Love of My Life som jag skrev om tidigare gör de                      

tillsammans om till Love of My Life Worldwide, och melodin till refrängen lånar hon från Dr. Dres gamla klassiker Keep Their Heads Ringin’. Hur kan man inte älska sådant?

Vissa kallar Worldwide Underground en EP. Kör för det, detta känns helt enkelt inte som en värdig uppföljande fullängdare till Mama’s Gun. Tro inte att skivan är dålig för det, jag märker nu att det kanske låtit så hittills. Men det är ju faktiskt Erykah Badu vi pratar om, gudinnan som säkert kan sjunga Blinka Lilla Stjärna funky. Hon bjuder på en härlig, nostalgisk 90-tals hiphoppig jamsession som ingen annan kan. Badu är fantastisk, och Worldwide Underground kan inte bli annat än bra, den är bara ganska annorlunda från Mama’s Gun och vad jag hade förväntat mig. Förmodligen är det just skillnaden från Mama’s Gun som kommer få mig att älska Worldwide Underground. Jag vet hur jag är med ny musik, ge mig någon månad bara, så kommer jag att ångra vartenda ord i den här artikeln.

Det är nu nästan tre år sedan Deeplay Music släppte sin första EP, med artisten Physics. Med det lämpliga namnet ”First Flight” startade Deeplay sin resa mot att bli en av Sveriges absolut bästa label.

Så visst kan jag tycka att det är en smula trist att inte också samligen, ”Tour de la Musique” som sammanfattar Deeplays resa fram till dags dato, börjar med ”First Flight”. Men snabbt suddas den minsta skepsis jag kan ha haft ut bara genom att låta mig föras in i Martinez ”Night Dub” som är spår nummer ett.

För med ett tydligt jazzinfluerat och Vienna-påminnande sound böljar ”Night Dub” igång den musikaliska resan och släpper in en studsande bas samt känslofyllda synthslingor som skapar den perfekta loungemusiken där kroppen sakta med säkert gungas igång till den väl valda takten.

Spår två ”Aprés le Mans” slår stadigt igång en trumtakt som med enkelhet har dig flytandes förflyttande på parketten och ett solo i mitten av låten som är totalt fullbordande. En fransyskas viskande över detta gör knappast saken sämre…

De efterföljande två låtarna har namn som förståeligt hamnat efter varandra. ”Misty Sunrise” och ”Blue Skies” hämtar sina titlar från två av naturens mest tilltalande attribut och visst skulle också dessa låtar passa perfekt en tidig försommarmorgon då en dimmig soluppgång sakta övergår till strålande solsken och blå himmel. Mmmm, jag kan redan nu tänka framåt på nästa års promenader hem på morgonkvisten efter en grym sommarklubb. Ingen jacka att bära                

på, halvtomma gator och en stilla soluppgång. Fan, varför kan det inte alltid vara varmt… jag hatar vintern…

Hm, förlåt, nu var det ju inte vädret jag skulle skriva om. ”Blue Skies” ger oss samtidigt ett inträde i den lite mer vokala Deeplay-diskografin. Och detta fortsätter även med Baekas ”Soul Exp.” som också höjer takten till ett house-ryckigt dansklimat. Det högre tempot mattas en aning i Physics ”City Lights” men hänger ändå mer eller mindre med ända till slutet av plattan.

Men en viss ton av afrika och sydamerika smyger sig in i spåren 7-9 med kongas, flöjter och bossatakter. En vild blandning men samtidigt ett gemensamt sound som verkligen får en att känna att Deeplay inte bara valt ut sina artister på måfå.

Spår tio är min absoluta favorit. Titeln ”Jazzy June” säger nästan allt. Saxofon och en mäktig jazzgitarr följs åt på en uppumpad jazz-trumtakt i housestil. Ett avstannande till ett strålande saxsolo gör denna komposition av ”Zion Lockwood” till den i det närmaste perfekta mixen av jazz och dans.

Physics, som startade Deeplays resa i början på 2001 får avsluta med två spår i housetempo och jag kan redan nu se en lång fortsättning på Deeplay Musics ”Tour de la Musique”.

”What do I gotta do to make it work out?” Wailar Beth Ditto i gospel-punkbandet The Gossip. En trio där medlemmarna ursprungligen härstammar från Sarcy, Arkansas. 1999 flyttar medlemmarna till Olympia i Washington och sätter ihop sitt band. Dom blir snart upplockade av indiependent etiketten Kill Rock Stars där dom släpper två dansrökare till album, nämligen debutalbumet That’s Not What I heard och nu senast den briljanta uppföljaren Movement.

I USA har The Gossip turnerat flitigt runt med Sleater-Kinny, varit förband till The White Stripes och gästat Ladyfest runt om i världen. Här hemma har hypen av ´New York fashion’ bandet Yeah Yeah Yeahs smått börjat dana. Genom en snabblyssning av albumet Movement så börjar man undra varför Yeah Yeah Yeahs ens var värda att börja surra om från början. Medan The Gossip är ren svängande kärlek.

Med Nathan Howdeshell på en nerstämd och fyrsträngad gitarr (E, A, A, A, D, E eller A, A, D, D, E, E,), med Kathy Mendonca på trummor utan hit-hat och med en root soulsjungande Beth på sång, skapar dom en grym energi dansande gospel-punk med fötterna djupt begravda i den baktaktsvängande klassiska bluesen.

Man kan riktigt känna hur Muddy Waters och Blond Willy applåderar i takt till ”All my days”. Det här är riktigt bra. Det här är riktigt överdjävligt bra. Men det är kanske inte så konstigt, då Beth och Kathy i tidigt ålder fick uppleva den själsliga gospelns kraft i den lokala kyrkans gospelkör. Med ren passion och influenser från: Muddy, Mahalia, Janis, Gladys, Aretha, Cash, Brooks till Mama Cass skapas ett stenhårt och avigt energipaket på tre. Dom får det att låta                

så enkelt. Svänger så hårt. Det känns att det här är på riktigt. Det här är äkta gospel-punk från Södern.

Rent textmässigt så är texterna skrivna av tjejer, om tjejer och för tjejer - men med kjolen hela tiden på bluesens hemmaplan. Lyssnar du på låten ”Fire/Sign” - kommer du garanterat dansa tills fötterna gråter. ”Well honey, honey, honey, honey/I could be so good to you baby”… Att Beth sedan vet vilket ord som bildas genom att skriva 58008 på miniräknaren är en helt annan femma.