Grillat är godast. Ett nytt hak lyfter Drottninggatan i Stockholm och nej, det är inte ett till burgarställe, det är mycket mer än så. En restaurang, café, showroom och vardagsrum med hemma hos känsla i ett.

Uppstickare bland viner har vi alla hört tusentals påannon- seras, men vad sägs om en superhjälte bland dessa!

Inte många vet att en lakritslikör är det tredje mest sålda spritmärket i världen. SuperLounge tar en titt på drycken som är lika fransk som boule - pastis.

Drottninggatan är nog även utöver bara längdmässigt Stockholms största shoppinggata, speciellt om man inte bor inom tullarna. Den verkar vara omåttligt populär och är alltid full med människor. Jag har dock aldrig riktigt förstått varför den är så poppis, men det är troligtvis just för att den kryllar av folk. Jag tycker inte om att trängas i onödan, speciellt inte i nyktert tillstånd. Mellan Åhléns och PUB är det värst vilket kan förklaras av den långa rad mainstreambutiker tillhörande stora affärskedjor som finns där emellan. Efter PUB mot Odenplan till har det alltid varit lite lugnare och en del intressanta butiker och restauranger har vid något enstaka tillfälle lyckats locka även mig till Drottninggatan.

Och framöver kommer troligtvis just de här kvarteren bli mer frekvent besökta av mig och andra likasinnade, för 17:e september i år öppnade i Fogiabutikens gamla lokaler på Drottninggatan 89, ett spännande hak som kort och gott heter Grill. Vadå hak? Ja just det. Det är en crossover mellan restaurang, café, vardagsrum, hemma hos, en mötesplats som passar för det mesta på något underligt men trevligt sätt. Ett hak tror jag det kan beskrivas som.

Jag har aldrig varit någon cafémänniska, ja möjligtvis Café Opera i så fall då, men är inte så mycket för att sitta på små ”mysiga” fik. Blir bara stressigt rastlös och undrar vad som skall hända när latten är slut vilket brukar resultera i en ny latte eller två samt att jag kedjeröker ikapp med alla uttråkade 16-åringar och går darrandes iväg någon timme senare med koffein- och nikotin-överdos i kroppen.

Nu slipper jag de där cafébesöken. För caféer känns som något man                

besöker mellan lunch och middag då man behöver en mötesplats men det inte är riktigt rumsrent att gå till en bar och beställa in en cocktail? Okej, för långt ifrån alla, men för mig och många jag känner så är det ungefär så.

Grill är en ny annorlunda mötesplats när man vill komma ifrån kontoret mitt på dagen. Eller om man bara vill ta en latte men slippa bli kvävd i ett stort rökmoln som fyller hela lokalen producerat av endast fyra 16-åringar. Det är nämligen en stor lokal och då menar jag ovanligt stor - åtminstone för att vara i Stockholm, cirka 600 kvadratmeter är tillgängliga för gästerna och det är luftigt och finns syre så att det räcker åt alla.

Jens Dolk, VD för Grill säger när jag träffar honom någon vecka efter öppnandet att –”det är lite som en hotellobby, framförallt mellan lunch och middag, eller som ett stort vardagsrum, där alla är välkomna och det finns folk hela tiden”. Just vardagsrumsliknelsen känns väldigt träffande vilket inte är så konstigt då stället är inrett med tema vardagsrum. Soffgrupper är utplacerade lite här och var i lokalen, uppblandat med vanliga matbord, fåtöljgrupper och annat.

I princip alla möbler är hämtade från Fogia. Och så var tanken redan långt innan öppnandet. Grill flyttade in i Fogias gamla lokaler och ett nära samarbete inleddes som idag har resulterat i en mycket ovanligt inrett hak som även fungerar som ett levande showroom för Fogia och deras möbler.

Först tyckte jag att det lät lite som en sellout - vaddå, är det så himla                

svårt att hitta en bra lokal? Eller hade de inte råd att köpa möbler till stället? Och sedan när jag kom till Grill för andra gången och satt i en fåtölj med ett lågt litet bord med en fåtölj på var sidan om mig som båda var olik den jag satt i med olika bord till, alltså tre olika fåtöljgrupper med olika bord till precis bredvid varandra. Och en orientalisk lampa hängande bakom och en gammal en gammal sjuttiotalsklädhängare i trä bredvid så uppstod ett smärre kaos i min hjärna. Vänta nu. Så här kan det väl inte se ut? Det är inte alls sobert och stilrent och framförallt - det matchar ju inte! Det är ju rena rama misch-mashen!

Jag poängterar detta för Jens som säger att – ”Det är för att skapa ökad hemma hos känsla, för det är ju faktiskt så här det ser ut hemma hos vanligt folk. Nytt blandat med gammalt och knappast så att allt är genomtänkt och matchar. Det här skall vara en mötesplats där alla kan känna sig hemma. Det är en mellankrog, det skall var avslappnat och opretentiöst. Man skall inte behöva ta på sig slips och finskor för att gå hit, det skall vara enkelt”.

Jag sitter tyst en kort stund och begrundar detta och undrar om Grill-logotypen är så ful för att den skall se hemgjord ut? Samtidigt försöker jag dessutom komma på något snyggt sätt att släta över min spontana groda men inser när jag tittar mig runt i lokalen att människan har ju rätt. Det är nog ungefär så här det ser ut hemma hos vanliga dödliga och det är en väldigt avslappnad atmosfär i lokalen. Gästerna varav många troligtvis är där för första gången ser bekväma ut och sitter tillbakalutade i soffor och vid bord, nästan som att de satt hemma hos någon de känner väl och inte alls är ute på en                

restaurang.

Det är alltså meningen. Tro det eller ej. En nyöppnad krog i Stockholm som inte är överdesignad och eller så där tillrättalagt perfekt snygg. Och när jag tänker vidare på konceptet så är det ju samarbetet med Fogia väldigt smart. Nu kan man ju gå runt i lokalen och välja den plats som stilmässigt bäst faller en in i smaken. Tanken är att man kan ”testa” möblerna under en fika, lunch, middag eller vad som nu för en till Grill. En stol till exempel kanske känns bekväm när du provsitter den i två minuter i en butik, men är den lika skön efter en fyra timmars middag? Ja, i så fall är det ju bara att slå till. Smart. Fast då gäller det förståss att den möbel du är intresserad av är ledig just när du kommer...

Den soffa jag hunnit provsitta var i alla fall bekväm. Nio olika soffgrupper står utplacerade i lokalen och är väl inte idealiska att sitta och äta i, men ett gemytligt alternativ att flytta över till då man avslutat en måltid för att dricka kaffe eller avnjuta några drinkar från den 20 meter långa baren som finns mer eller mindre mitt i lokalen. En central plats som skvallrar om att baren är viktig och prioriterad. Det är den också enligt Jens, och har ett gediget utbud och kompetent personal som bland annat är hämtad från Berns och Godót, så även om du bara vill dricka en drink är Grill alltså värt ett besök.

Musiken anpassas efter kvällen och blir lite hårdare närmare midnatt. Ibland gästar dj:s men oftast är det barpersonalen som spelar med inriktning mot lounge-igt, soul-igt och elektroniskt, ganska högt men ändå harmoniskt.

Ett förslag är att starta en utekväll genom att ockupera en soffgrupp med kompisgänget oavsett om ni äter innan eller ej. Kanske för att ni vill ha den där mysiga hemma hos känslan men ingen orkar städa hemma eller vill stå och blanda drinkar hela kvällen? Eller så vill ni bara helt enkelt dricka nya oprövade glassiga cocktails hela kvällen, det finns nästan 100 olika att välja mellan, så det borde inte vara alltför svårt. Har man inte råd att lyxa med massa cocktails kan man till exempel beställa in en hel karaff vin för rimliga 240 kr, ett alternativ som känns Medelhav för mig.

Det här med olika prislägen är genomgående för hela menyn. Alla ska ju känna sig välkomna, även oavsett plånbok. Förrätterna ligger mellan 75-285 kr, huvudrätterna från 135-250 och efterrätter 75-110 kr. Har du ont om pengar kan du alltså ändå få en trerätters för mindre än 300 kr.

Kvällsmenyn bygger på restaurangens namn - allt är grillat eller innehåller något som är grillat. Det är pedagogiskt indelat i fem olika grupper och grillningssätt. Forno al legno -vedugnsgrillat, BBQ - rökgrillat, Charcoal - träkolsgrillat, rotisserie - roteringsgrillat och ishiyaki - asiatiska bordsgrillar. Fem - sex rätter under varje sektion så det finns en del att välja mellan och det mesta låter gott.

Vi testade förrätterna BBQ Koreanska ribs med grön papayasallad 110 kr som rökts i åtta timmar och var otroligt möra med en smakrik god marinad samt ishiyaki lax med yuzo och asiatiska grönsaker 135 kr. Laxen var kul eftersom man får grilla själv med en liten bordsgrill. Till huvudrätt valde vi vedugnsgrillade Spanska Gambas med vitlök                

och örter 215 kr som var perfekt grillade med en god sås och lagom mättande när man vill äta fler än en rätt samt Kansas BBQ-oxbringa med pepparrotspotatispuré och morotspickles 155 kr som var nästan lika goda som de koreanska ribbsen kanske just därför att de smakade nästan likadant, även purén var riktigt aptitlig, välj dock inte just de två rätterna vi samma tillfälle.

Till dessert tog vi anjuoupäron med aprikos och vit chokladglass 90 kr pärona hade rätt konscistens och glassen diskret smak av vit choklad, det var inte för sött. Då jag ville ha chokladkaka 110 kr med mockaglass istället för bananglass och pecannötskola var detta inget som helst problem vilket jag blev extra glad över då desserten kom in - både chokladkakan och glassen var helt perfekt, var för sig och tillsammans. Detta med ett glas Ungerskt Oremus Tokaji Aszu 4 puttonyosen (1999) var en otroligt bra avslutning på en god middag. Dessertvinet gjorde mig nästan lyrisk så där på kvällskvisten och jag tror faktiskt att jag skall inhandla en flaska för hemmabruk nästa gång jag går förbi systemet för att se om det verkligen är så gott som jag tyckte då...

Personalen var hela kvällen väldigt tillmötesgående och vänlig. Vår servitris förklarade kunnigt vad de olika rätterna och tillbehören var och hade även bra koll på vinlistan, som förövrigt även den är väldigt pedagogiskt indelad i olika kategorier med förklarande rubriker som vitt - friska & fräscha, vitt - smakrika & blommiga, vitt - mustiga & feta osv. Man behöver alltså inte kunna ett dyft om vin men ändå lyckas beställa in något som är åt det hållet man hade tänkt sig. Även här finns billigare och dyrare alternativ, flaskorna ligger mellan 280                

och 1390 kr.

Jens säger att – ”vinlistan skall vara bred, folklig och igenkännande. Det skall inte vara så himla fint, konstlat och avancerat, men det finns ändå något för alla tillfällen, en kväll ute med polarna eller representation. De olika kategorierna är för att underlätta för gästen”. Jag tycker de lyckats bra med detta.

Eftersom de precis har öppnat så har menyn redan hunnit genomgå en hel del förändringar sen jag var där och åt middag, vissa rätter har blivit billigare, andra dyrare och några har bytts ut helt och hela kebab/spettgrillat-gruppen har plockats bort, men tanken är att menyn då den känns stabil skall förändras cirka en gång per kvartal.

Lunchen skall vara en enkel bricklunch för 85 kr, vardagar 11.30-14.00. Man betalar i kassan och får själv ta för sig av maten som är upplagd på stora fat på en lång serveringsyta, tänk bardisk, som angränsar mot det öppna köket. Kockar och kallskänkor står ivrigt bakom och fyller på allt eftersom det behövs, det känns fräscht och inte alls sunkigt som en buffé ibland tyvärr kan bli.

Enligt Jens är det dock inte tänkt som en buffé utan som fem olika rätter som alltid består av en fisk, kött, vegetarisk, pasta och sallad. Ibland fler alternativ och det finns alltid möjlighet att plocka ihop något smalt. Dagens meny hittar du på deras site (adressen hittar du under SuperFakta). Fast lunchen fungerar enligt mig som buffé eftersom man tar själv och kan kombinera de olika rätterna och dessutom kan ta om så många gånger man vill. Med lite finess kan                

det alltså bli en mycket prisvärd femrätterslunch. Maten är inte någon gastronomisk höjdpunkt, men en klart vällagad och godkänd lunch om än något fegt kryddad med lutning mot modern svensk husmanskost.

Gillar man inte det man först valde kan man ju helt enkelt ta något annat. Jag gillar idén med att man får välja, plocka och kombinera själv, då kan man ju förhoppningsvis få det precis som man vill med lite peppar och salt. Valmöjlighet och variation förnöjer, ett mycket bra lunchkoncept.

Och om du inte tycker det så kan du ju satsa på en middag, en fika, några drinkar eller någon annan typ av möte, kanske med en arbetskontakt - för Grill är en mötesplats som passar för det mesta.

Jag kanske ska börja den här anspråkslösa lilla artikeln med att poängtera att jag egentligen inte vet särskilt mycket om vin. Jovisst, etikettreglerna sitter väl där någonstans i ryggmärken och jag kan uppskatta de bättre sorterna utan att titta på prislappen för mycket (någon som minns den här textsnutten: ”educated the expensive way, he knows his Claret from a Beaujolais”?) – men att hävda att jag är någorlunda insatt i vinnördens högst esoteriska värld vore dessvärre att överdriva. Kanske lika bra det, förresten.

Så, med bortförklaringen överstökad (naturligtvis för att undvika email i rättningssyfte, dessutom lever vi ju i ”disclaimerns” krångliga tid…) tänkte jag ge ett välvilligt litet tips till de som ännu inte smakat på den förträffliga amerikanska Zinfandeldruvan. Utan att förutsätta någonting om den allmänna bildningsnivån på det här området har jag personligen alltid förknippat amerikanska viner, och i synnerhet de från soliga Kalifornien (billiga Arnold slash Terminatorskämt undanbedes), med charmigt kalasberusade och urfattiga pandabrudar på en fylla sponsrad av storebror – och ungefär motsvarande hans vinkunskap. Mina tankar och goda stunder med den röda vännen (vitt undanbedes nästan lika mycket som tidigare nämnda skämt) har jag förknippat med idel druvor från moderskeppet i Frankrike, Spanien eller dess något mer i söder belägna kusiner.

En kulen vinterkväll förra året fick jag hastigt ändra uppfattning. Min första Zinfandel, en 1999 Rancho Zabaco (nåja, två faktiskt) intogs på Tangobaren i Malmö i en stämning lika surrealistiskt vacker som otrolig. Till min förvåning insåg jag att det finns människor med modet och framförhållningen att öppna en tangobar med både atmosfär såväl                

som furstlig underhållning därnere i Skåne – ett underbart initiativ vars brist vi endast kan begråta i vårt frusna Nordiska Venedig. Nåväl, när vi satt i den pyttelilla men absurt trivsamma lokalen, med tangodansare som tycktes mig nästan rollbesatta av Roy Andersson, insåg jag vad jag missat! En eldigt kryddig, mörkt blåröd, örtig och relativt stor karaktär slog mot gommen och jag var såld. Vilken perfekt bot mot den svenska vinterkvällen, Zinfandel och Tango!

Sedan dess har jag gjort många exkursioner i Zinfandel-land, även om sortimentet är något begränsat av Den GrönaGula Fader Monopol, så har inköpen av densamme utökats på senare tid för att omfatta en hyfsat respektabel samling Zinfandeljänkare. Några tips i skörden, utöver tidigare nämnda Rancho Zabaco, är (se priser med mera under Superfakta): Ravenswood Vintner’s Blend Zinfandel (med en förtjusande etikett på baksidan: ”No Wimpy Wines” – vilket säger mer än tusen ord om smak och doft), Fetzer Barrel Select Zinfandel (blandning med 3% Petit Sirah – min favorit) och härligt tuffa Ridge Geyserville Zinfandel. Det är absolut inget fel på Beringers dito heller, även om jag får känslan att de lagt krutet på sina andra viner.

Zinfandel är egentligen den enda inhemska amerikanska druvan (vi kan lika gärna kalla den så, alla måste ju börja någonstans!), och om dess ursprung tvistar de lärde (eller i alla fall de tjurskalliga last-word-freaksen). Tidiga DNA-tester pekade på visst släktskap med Primitivo-druvan, men spåret följdes vidare till den kroatiska Crljenak-druvan som sägs vara identisk med Zinfandel. Andra hävdar bestämt på Grekland eller Albanien som moderland för det här tuffa underbarnet. Det viktiga, emellertid, är att Zinfandel odlas med fördel,                

och tydligen med en hel del svårigheter på 36,000 amerikanska acres (varav flera positivt traditionstyngda) – och att vi får ta del av del av den här ambrosian.

Zin, som vinamatörerna så fyndigt förkortar druvan till, är kanske inte riktigt lika blandningspromiskuös som den stackars Merlotdruvan som egentligen inte förrän på senare år fått stå på egna ben, men den fungerar väl tillsammans med Cabernet- och Syrah-diton. Det slår mig nästan hur poänglöst det är att försöka beskriva en smak eller en doft, men Zin är kraftig och väldigt levande på samma gång. Ja, lite som en druvornas superhjälte fast sofistikerad i samma andetag, då.

Egentligen kan man fylla hela volymer om Zins historia, dess anekdoter och vedermödor och inte minst variationer (vit Zinfandel, till exempel), men om jag får vara lite djärv så slipper ni vinhistoria den här gången – för det bästa är nog att prova vinet själv.

Avslutningsvis, och absolut inte i rättvisans namn - bör sägas att surmulna européer älskar varje tillfälle att utdela en känga åt våra framgångsrika kusiner i USA genom att påstå att de är historielösa, unga och omogna – men jag tror att det bara handlar om avundsjuka, för ungdom och historielöshet är ett avundsvärt tillstånd som ger den unika möjligheten att åstadkomma storverk (eller inte) utan historiens blytunga börda. Ett gammalt ordspråk lyder: ”Ödet leder de villiga i handen, men släpar de ovilliga i fötterna”. En klunk av ett bra Zinfandel-vin och jag har inga som helst tveksamheter på vem det är som blir släpad i fötterna. Kära Europeér, vi har just förlorat initiativet!                

Det finns många sätt att förgylla sin tillvaro med en alkoholhaltig dryck – en bag-in-box i en park, en folköl i en bastu och en dyr drink i en bar är alla goda exempel. Men eftersom jag avhandlat dyra drinkar på annat ställe i denna eminenta publikation [SuperLounge vol.03 #03] och andra än jag är bättre på att pimpla öl och vin, så tänkte jag hålla mig kvar vid pretto-drickandet och den här gången avhandla pastis.

När man nämner pastis brukar reaktionen vara förutsägbar. De flesta vet inte vad det är, några andra mumlar nåt om fasansfulla minnen (antingen ouzo-spyor i Grekland eller väggar som andas i nån skum bar på Balkan) och resten fnyser åt ”fransmän i basker som dricker Lakrisal-shots och kastar stålkulor”. Förvånansvärt nog finns det ett uns sanning i alla dessa. Pastis är besläktat med ouzo, och också med absint som är modern till alla anislikörer, som pastisen tillhör.

Absint är ett ämne för en helt egen artikel, men som en kort introduktion kan man nämna att den uppfanns av ett gäng nunnor i slutet av 1700-talet - en likör som innehöll malört och anis. Absinten hade två stora fördelar – den var sjukt god, och dessutom är malört hallucinogent, vilket gjorde att man inte bara blev full utan också duktigt skev. Detta uppskattades förstås av de flesta, men framförallt av artister, konstnärer, författare, poeter och andra svåra människor. De flesta gamla stofiler som man läst om har petat i sig absint – bland annat säger legenden att det var under ett absint-rus som van Gogh fick för sig att skära av örat.

Hur som helst blev såklart absinten förbjuden, som allt annat roligt                

här i världen, och det är här som de lokala varianterna utan malört började komma in i bilden. Grekernas heter ouzo - smärtsamt bekant för många unga semesterfirare – men den vi riktar in oss på är alltså pastis, som har sin hemvist i södra Frankrike.

Pastis är en guldfärgad likör, som smakar sött och starkt av salmiak och lakrits, alltså ungefär som Lakrisal. Man dricker den med extra tillsatt vatten och is, och då blir den grumlig och mjölkvit till färgen. Varefter vatten tillsätts blir smaken mindre och mindre söt och lakritsbetonad och går mer mot salmiak. Svårt att förklara –det måste testas, och detta är också en av tjusningarna med pastis – man fastnar snabbt för sin egen favoritblandning. Den vanligaste sorten idag är Pernod, men tuffa grabbar säger såklart ”un Ricard – sinon rien” (en Ricard, annars får det vara). Ricard är den första pastisen, och likt petanque (eller boule som barbarerna säger) kommer den från södra Frankrike och Marseille och skapades av Paul Ricard 1932 – samme Paul som ligger bakom racingbanan med samma namn, bara en sån sak.

Hur avnjuts då en pastis bäst? Det är det som är det fina i kråksången: en pastis passar nästan när som helst, så länge det är lugn stämning och det finns friskt vatten och färsk is i närheten. Bäst blir det en sommardag vid en uteservering – få saker är så läskande som en pastis, även om man inte har is i den, som vissa envisas med. Den ska också serveras med en liten tillbringare vatten och ett glas med is, så man kan portionera fritt. En klassisk ”lång” pastis har endast en del sprit och fem delar vatten, samt en massa is. Vill man ha en drink med lite mer drag i går det bra att endast ha i en isbit eller                

två och snurra på glaset. Man kan med fördel ha en pastis som sidekick till en öl, som ju också faktiskt är OK att dricka i såna lägen. Och under ett parti petanque är den såklart självskriven.

Som med allt annat livsnjutande, är det såklart inte utan risker att dricka pastis. Räkna med att bli anklagad för att vara pretto, eftersom det inte är så många som uppskattar smaken. För att inte nämna alla gliringar om att man försöker visa sig ball, kulturell och världsvan, eftersom det är lite pyssel med att fixa till drycken. Men vi wannabe-fransmän står ju såklart över sånt.