Andrew Blake gör erotisk film. Hans unika inställning, öga för form och miljöer gör honom till en ensam skapare i en genre där dessa värden i övrigt lyser med sin frånvaro. Men klarar han höja ribban i en skamfilad bransch?

Bret Easton Ellis är ett äkta American Psycho, har Noll att förlora, är intresserad av Glamorama och kan Lustans lagar utan och innan.

Unga kämpar, perversa kampsportsmästare, drak-kulor och söta, men arga flickor. Tillsammans med mycket äventyr är det lite av vad Dragon Ball bjuder på i 42 volymer på svenska.

Inom varje genre, varje konstart och för all del inom varje del av vår mänskliga tillvaro finns det ämnen som är tabu att tala väl om - eller ens tala om. Ofta bär sådana förbud tydliga spår av dubbelmoral och hyckleri. Något som anses vara för risqué för att inte påbjuda den glappkäftade lycklige idioten ett pris av utfrysning och allmänt ogillande. Men mellan vad vi egentligen gör när ingen ser på, känner inom oss och det vi sedan faktiskt för vidare finns en enorm diskrepans. I de flesta fall är det lika bra, för allt privat bör definitivt inte bli offentligt; något jag personligen kan känna lite ångest över i det panoptikon av kameror som riktas mot oss och ifrån oss i vår sanningssökande mediefixerade värld.

Ett sådant ämne är just erotiken och den svårt svartmålade marknad som oundvikligt åtföljer den som döden i ett grekiskt drama. Jag vill att vi för en stund lämnar alla diskussioner om rätt och fel åt sidan. För som bekant finns det några nyanser mellan svart och vitt däremellan.

En sådan nyans är Andrew Blake, en före detta Playboyfotograf som numera regisserar erotisk film. Och han gör det på ett sätt som placerar honom ljusår ifrån de taffliga och vulgära, exploaterande porrmonster som branschen dras med. Blake är en designpedant, han har fullständig kontroll över produktionen och uppvisar en kreativitet som bara vid ett fåtal tillfällen har skådats i genren. Sedan sin regissörsdebut år 1989 med den mycket Helmut Newton-inspirerade ”Night Trips” har han arbetat med att finslipa de drömlika sekvenser och scenografier som gör honom till ett unikum. Blake gör erotik helt befriad från den vulgaritet som annars gärna hemsöker övrig film inom                

samma genre. Den ickelinjära klippningen fungerar väl med specialskriven musik och åstadkommer ett slags avstånd till tittaren utan att avslöja vare sig avsikten med den dröm han försätter handlingen till, eller gör tittaren till en obekväm voyeur. Scenografin präglas av nästan omöjlig perfektion. Modellerna är supermodellvackra, men med en uttalad sexualitet som skulle få de flesta catwalks att brinna under deras fötter om de tilläts träda in på dem.

Blakes filmer är fantasier, de har inte mycket att göra med vad vi vant oss att associera till porr. I många avseenden är hans filmteknik besläktad med andra filmkonstnärer – jag tänker på Tinto Brass (vars ”Caligula” jag starkt varnar för, främst på grund av den kriminellt dåliga klippningen som filmen råkade ut för i efterproduktionen) och den amerikanska fotografen Chas Krider som egenhändigt återintroducerat Noir-stilens perfektion i USA. Kamerateknik inom porrfilm är ju annars en ganska blek historia där den snarast kan liknas vid stumfilmens vardag – fixerad kamera, ingen dialog och ett mer eller mindre oinspirerat musikklinkande i bakgrunden.

En annan orättvisa som Andrew Blake framgångsrikt vänder upp och ner på är scenografin. Den förtjänar några ord i omnämnande, inte minst om man betänker Palle Torssons projekt, ”Minus Porn”, där Torsson (med rätta) påvisade standardporrens generella torftighet genom att klippa ut objekten och lämna kvar de sjaskigt dåliga interiörbilderna. Hur påfundigt ”Minus Porn”-projektet än är skulle Torsson aldrig lyckats med den här bedriften i en Blake-film. Och det är egentligen här som jag personligen mest vill hylla Andew Blakes                               

filmer. Han bryr sig om interiörerna lika mycket som de som huserar i dem. Ingenting lämnas åt slumpen. Scenerna utspelar sig i lyxvillor runtom i USA eller Europa. Villor vi sett i diverse coffeetablelitteratur och arkitektmonografier av Richard Meier eller Richard Neutra. Glas- och stålmodernism blandas med fin de siècle-dekadens (långtifrån alla hans filmer har en modern miljö). Vackra modeller draperas över den klassiska inredningen som många vet värdet av men få har råd med. Blake balanserar hela tiden på randen till fetischism men korsar sällan den hårfina gränsen till banal, destruktiv vulgaritet . För de som vill titta noga är scenen ofta laddad med ytlig men välmenande symbolism. Utan att dra alltför stora paralleller får många av scenerna mig att tänka på den superbt regisserade och tungt symbolistiskt laddade orgiescenen i Stanley Kubricks sista film, ”Eyes Wide Shut”.

När jag ser några av interiörerna tänker jag på hur fattig arkitekturen är utan människorna i den. Jag vet att många arkitekter anstränger sig till det yttersta att ta bilder av sina verk utan verkliga människor i, men där måste Blakes verk anses vara den raka motsatsen. För till vad annars har dessa fantastiska interiörer ritats än för den yttersta av nöjen? Hårdföra vänner av ordning kanske ser det som ett stilbrott att skända ett rums miljö genom att göra det så pass bebott, men scenerna i Blakes filmer känns som mer än en naturlig matchning för miljön – de är den självklara projektionen av drömmen inuti en miljö de flesta bara vågar drömma om. I sina egna fotografier lämnade Le Corbusier gärna spår av de människor som bebodde rummen, en detalj av människan inmonterad för att påminna om funktionen. Sett ur ett sådant perspektiv känns Blakes scenografi som den självklara                               

fortsättningen på en fotografisk hyllning till interiören.

Något jag misstänker undflyr många tittare och som lägger ytterligare bränsle till en redan inflammerad debatt är den skenbara disassociationen mellan kropp, människa, själ och arkitektur som präglar Blakes filmer. Ofta ser vi scenen i en oändligt långsam takt, genom en udda kameravinkel eller avvikande ljussättning – personerna i bilden verkar inte riktigt finnas där trots deras kroppsliga närvaro, tittaren ser scenen genom en glasruta eller en reflektion på stålväggen. Tanken är att vi ska uppleva en dröm och se bortom den teknik som åstadkommer känslan, men istället tolkas innehållet som avståndstagande, själlöst och kallt.

Det är ett fenomen som gäller överlag i medias framställning av arketypen god eller ond. Minimalism, perfektion och asketism kan bara mynna ut i ondska medan varma furuinredningar och helylleflanell anses vara det varma hjärtats bonad. Ett bra exempel på detta är hur miljön i Joseph Rubens ”Sleeping with the enemy” med bl.a Julia Roberts skildras, då den framgångsrike maken med det vackra minimalistiska strandhuset naturligtvis visar sig vara en psykopat och tvingar Roberts i flykt till en varm ombonad miljö i damm, trä och färgglada mysplädar. Ett annat flagrant exempel på detta är Patrick Batemans stiliserat sterila tillvaro i Bret Easton Ellis succébok, ”American Psycho” (som ni för övrigt kan läsa mer om i detta nummer).

Denna stereotyp är en av de viktigaste element som Blake bryter ner. Att ett minimum av prylar inte är ett tecken på ondska och förnedring                

utan just att det sätter individen, och hennes drömmar i centrum. Med mindre prylar måste man vara så mycket mer människa helt enkelt. Det står sig inte i proportion till utbudet på en marknad som gör sina varor så tillgängliga som möjligt. Andrew Blake klarar balansgången.

Naturligtvis kan man argumentera att mina slutsatser är högst spekulativa och ytterst rör det sig om att tjäna pengar på vackra kroppar, med en bonus av vackra inredningar på köpet som ett slags unikt säljförslag. En sådan förenklad världsbild är emellertid ingenting att sträva mot eftersom den förringar den process som Blake och många konstnärer med honom försöker få oss att delta i. Inga åsikter som är så enkla att de kan uttryckas på en banderoll kan göra en sådan diskussion rättvisa såvida vi inte är beredda på att ta del av en mer nyanserad verklighet.

Men hur motiverar jag då min hyllning till Andrew Blake eller Chas Kriders eller Tinto Brass mästerliga behandling av detaljer, ljus och scenografi – vilken är ursäkten om man så vill för att berätta om deras verk, vilken är motivationen för att inte kalla deras arbete för obscen, kvinnoförnedrande pornografi?

För att svara på den frågan måste vi se på vår omvärld idag. Den franske filosofen Jean Baudrillard som är en av få som förstår att sätta ihop vår fragmentariska verklighet till en skissartad men överskådlig bild, skriver bland annat: I en värld där sex och dess avbildning finns överallt att tillgå är det inte alls det som egentligen åtrås. Det människor mest åtrår idag är ett spektakel av banalitet. Det är banaliteten som är vår tids sanna pornografi och obscenitet.                               

Det obscena spektaklet av att se på människor som inte har någonting att förmedla, där orden de säger blir till mindre betydelse än språket i vilket de uttalar dem.

Han pratar om fenomenet realitets-tv, men referensen är lika giltig nästan var man än tittar i vår moderna samtid. Sex, som ofta är moroten som dinglar i slutet av pinnen i varje nytt realitets tv-program förlorar sin attraktion i samma ögonblick som akten spelas ut, där det som finns under den hypotetiskt attraktiva slöjan glider undan. Det är i det privata och hemliga som sex kan existera. Mellan drömmar och våra egna, privata tankar om varandra som vi väljer att dela med oss – eller inte.

Men i en värld där sex är en industri av maskinell produktion lurar vi oss själva genom att tro att det vi ser är sexuellt – för det är det inte, det är ett värde som flyr oss via sin egen definition. Kvar blir den ganska bittra akten och några själlösa kroppar i den fruktlösa jakten på allt större nakenhet och vulgaritet. I vår medias ändlösa obduktion av våra kroppar, våra samtal, den ändlösa kommunikationen om ingenting som är en slags form av självförverkligande i det offentliga – blir vi osynliga som personer och individer – det är en destruktion av det privata, det slutliga kollektiva lösningen – och därmed en destruktion av sexualiteten. Det är omöjligt att obducera sig fram till den råaste kärnan inom oss hur många nära-inpå-livet dokusåpor som än produceras. Sexualitet finns endast i våra privata drömmar. Det är genom att klä på oss som vi klär av oss.

Och det är här som konstnärer som Andrew Blake eller fotografer som                      

Chas Krider kan lära oss tänka i drömmar igen. Inte drömmar inspirerade av ändlös nakenhet och vulgaritetshets utan sublima bilder som väcker tanken av att klä på oss för att kunna mötas med de värden och få idka nöjen bortom de mest självklara.

I vår värld finns mycket experimentellt serietillverkat och vi har allt svårare för fantasin (när hade du en kväll med högläsning för vännerna sist?). Att poängtera nakenmodellers etiska yrkesval, belägga frågan med politik samt hitta offer och därmed skapa en slags norm över vad som är OK att se och vad som faller utanför ramarna - visar bara att man inte vill förstå kärnfrågan som går bra mycket djupare än den debatt som förs idag. Historiskt sett är dessa tillfälliga ställningstaganden relativt ointressanta, vår värld vill ständigt omdefiniera sig och nya aktörer blir tillfälliga kejsare i global skala. En civilisation som lider av ungdomskomplex och inte vill minnas att det mesta faktiskt redan hänt förut.

Någonstans här måste vi börja se på vilka vi egentligen är. Vi måste lära oss drömma igen – som om vi menade det. Finns det något mer mänskligt än just det?

Bret Easton Ellis debuterade i mycket unga år med boken ”Noll att förlora” (Less than zero, 1985) som snabbt köptes upp av smarta producenter för att göras till film, något som gjorde Ellis ekonomiskt oberoende redan under sin college-tid. Men när han insåg hur dålig filmen faktiskt var på väg att bli, lade han ut en hel del pengar för att försöka stoppa den till varje pris. Tyvärr lyckades inte detta, men Ellis gick i alla fall ur det hela med hedern i behåll. Filmen fungerar nu betydligt bättre som en otäck förutspåelse över Robert Downey JR’s liv, som spelar rollen som Julian i filmen, än som en filmatisering av Ellis bok.

Ellis andra bok, ”Lustans lagar” (The Rules of Attraction, 1986), var ytterligare en given succé, som också grundmurade Ellis rykte som Amerikas nye unge författare. Vid det här laget hade den alltid lika partysugne Ellis redan flyttat till sin legendariska New York-våning i East Village och festade dygnet runt med alla som var något.

1991 kom så den bok som för evigt skulle göra Bret Easton Ellis till ett kontroversiellt ämne – ”American Psycho”. Bokens outhärdliga våld mot i huvudsak kvinnor skapade en gigantisk debatt, men också landsomfattande demonstrationer, protester och bojkotter mot Ellis förlag. Förlaget hade betalt 300 000 dollar i förskott på romanen, men vågade sedan aldrig ge ut den, vilket gjorde att Ellis bytte förlag. Hur många gånger Ellis blev mordhotad under den här tiden vet han nog inte ens själv, men han sågs länge utav puritanerna som djävulens son och har förmodligen ännu inte blivit förlåten.

Det dröjde innan Bret Easton Ellis släppte en riktig bok igen. Under                

tiden kom dock en novellsamling kallad ”Angivarna”, där Ellis samlat ett antal gamla noveller bara för att ha något att släppa (av kontraktsskäl) medan han slutförde sitt romanprojekt ”Glamorama”, som i slutändan tog lite drygt åtta år att färdigställa.

”Glamorama” släpptes år 1998 och var, som alla Ellis böcker, en ångande knytnäve i magen på samhället och dess normer, samt människorna som befolkar det. Anledningen till att boken tog sådan tid att skriva var att Ellis, paranoid av alla mordhot efter ”American Psycho”, knarkade mer än han skrev och hade personliga problem. Hans vänner kallar fortfarande boken för en dålig kokaintripp och inte ens Ellis själv är särskilt nöjd med resultatet.

Just nu skriver Bret Easton Ellis på en ny roman med arbetsnamnet ”Lunar Park”, där vi, bland annat, åter skall få stifta bekantskap med det tidigare amerikanska psykot Patrik Bateman.

Noll att förlora
Clay lämnar sitt college och åker hem till L.A. över jullovet, men det som skulle, eller borde, ha varit en trevlig tid med familjen färgas sotsvart av cynism, droger, sex och uttråkning. Clay och hans jämnåriga är alla oförskämt rika, bortskämda och alldeles för erfarna för sin ålder - de missbrukar droger, solar, åker runt i sina porschar och knullar med samma avmätta attityd och oförmåga att förvånas eller ta avstånd. Dagarna går, utan att de egentligen kan skilja dem från varandra och uttrycket som man känner genomsyrar hela boken är ”what’s the point?”.
Men en av Clays tidigare allra bästa vänner, Julian, har dragits in i en                

ond cirkel av manlig prostitution, något som faktiskt får Clay att reagera, med intresse, inte avsky.

”…I want to see if things like this can actually happen. /…/ … I want to see the worst.”

Dessa ungdomar har nämligen sett allt, tagit allt, legat med alla och har pengar nog att köpa det dom möjligen saknar. Det enda dom saknar är något att förlora.

Bret Easton Ellis skrev Noll att förlora i artonårsåldern, ungefär samma ålder som Clay och dom andra ungdomarna i boken är i. Bret Easton Ellis levde också i L.A. under tonåren, och hans familj var av den nyrika sorten. Det är uppenbart att Ellis har upplevt sin beskärda del av det liv han beskriver, enligt honom själv skrev han faktiskt det första utkastet till boken drogpåverkad. Noll att förlora är en hemsk bok, en hemskt bra bok, och samtidigt en helt logisk inledning på Ellis författarskap.

Lustans Lagar
Lustans Lagar utspelar sig på Camden college och är vad man skulle kunna kalla en episodroman, där ett antal episoder berättas från olika personers synvinklar, men mest av allt från huvudpersonerna Paul, Sean och Lauren. Paul är bisexuell och blir kär i och har sex med Sean. Sean är campusets coole kille, som knullar med allt och alla, innan han blir smärtsamt kär i Lauren. Lauren saknar Victor mest hela tiden, som har rest till Europa, och dämpar smärtorna genom att knulla runt.

Lustans lagar skrevs av en Ellis som var besatt av James Joyce och hans inre monologer. Det är nämligen det boken består av, en enda lång inre monolog, eller rättare sagt, ett flertal kortare. Det gör att någon eller några kanske upplever Lustans lagar som lite rörig, men det är faktiskt bara att ignorera, det är nämligen en riktigt bra bok, på samma sätt som Rashomon av Kurosawa är en bra film. Man får se samma händelser ur olika personers perspektiv och får därmed mer information än någon av de enskilda personerna har tillgång till. Detta gör att man har större möjlighet att sätta ihop de olika berättelserna till ett ”verkligt” händelseförlopp, vilket i sin tur gör att man känner empati för karaktärer som, i sin naivitet sin förvirring eller sin förälskelse, definitivt har fått vissa situationer om bakfoten.

Lustans lagar är en riktigt bra bok och Ellis fångar så precist den frustration och de förväntningar unga människor har. Samtidigt är det en riktigt rolig bok där Ellis tydligt visar vilken humorist han är, om än en mycket svart sådan. Givetvis innehåller den Ellis vanliga teman, cynism, droger och sex och den oändliga jakten på kontroll, där man till varje pris måste undvika att tappa ansiktet – ett tema som ju excellererar i Ellis nästa bok…

American Psycho
Patrick Bateman (som förresten är storebror till Sean från Lustans Lagar där han figurerar i ett par scener) är en charmerande, sofistikerad och intelligent 26-åring med ett mycket välbetalt jobb på Wall Street. Han är också en bindgalen psykopat, fullkomligt besatt av sin egen uppenbarelse och sina ägodelar, som mördar allt vad han kan och hinner med. När han inte går på gymmet eller solar eller får                

manikyr så ägnas dagarna mest åt luncher där han och hans gelikar skvallrar, sprider cynismer om korkade supermodeller och försöker bräcka varandra i ägodelar och rikedom. Nätterna fyller Patrick med droger, dåliga videofilmer, sex med prostituerade och så seriemord förstås, på sätt som knappt går att beskriva. Medan Patrick blir allt galnare frågar man sig bara - skall han komma undan lagens långa arm?

American Psycho är en rysligt rolig bok, fullkomligt briljant skriven, med ett exakt öga för den typ av karaktär som Patrick Bateman är. Mördandet, som har fått så stor uppmärksamhet, borde egentligen betraktas mer som en bisats – det är kapitalismens ondska, hyckleriet och respektlösheten som den här typen av hyperkapitalistiska människor har för resten av människosläktet, som Ellis visar upp i första rummet. Det är det som är viktigt, inte det andra. De känslokallt pornografiska sexscenerna och de obeskrivligt brutala tortyr- och mordscenerna tjänar bara som en sorts skapare av avsky, som om Ellis arbetade med Anthony Burgess Ludovico-metod ungefär (den metod som Alex i A Clockwork Orange utsätts för, där, i Alex fall, våld och klassisk musik undermedvetet förknippas med illamående) och kopplar ihop, eller likställer, kapitalism med seriemord.

Glamorama
Bret Easton Ellis senaste bok, Glamorama, tog honom åtta år att skriva. Det är en berättelse av och om den alltid stencoole fotomodellen Victor Ward (samma kille som Lauren saknar så i Lustans lagar), som stressar mellan sina två kvinnor och jobbet som                

klubbvärd på ett nyöppnat succéställe, innan han raggas upp av en terrororganisation befolkad av före detta modeller, som har förklarat krig mot samhället så som det ser ut för ögonblicket. Boken är också en resa i Victors allt mer förvirrade psyke, där ett eskalerande drogmissbruk gör att hans verklighet snart förvandlas till en psykotisk hallucination. Tillslut vet vi inte ens om det är Victor som är bokens berättare längre.

Glamorama är till två tredjedelar en mycket bra bok. Victor Ward är också en klassisk Ellis-karaktär, självupptagen som få, kontrollfreak och intresserad av mode, droger och sex, som rör sig i det flashiga New York med en avmätt cool attityd till allt och alla. Hans sätt att hantera sina underhuggare, sina flickvänner, de unga journalister från modemagasin som vill intervjua honom, medlemmarna i det band han då och då spelar i och alla de kändisar som tjatar på honom för att få komma på klubbpremiären, är oslagbart. Betraktelsen av den kändistäta miljön likaså, och modellvärldens egenheter. Istället är det när Victor blandas in i terrorismen som boken tappar fart och, framförallt, fokus. Hur groteskt vidrigt Ellis än kan gestalta ett terrordåd riktat mot civila, så blir det tillslut för mycket och för enahanda av flygande kroppsdelar och döende barn. Slutet av boken är dessutom så rörigt att man inte blir förvånad när man får veta att Ellis missbrukade kokain (och till och med heroin en kort tid) under tiden han skrev. Men, och det vill jag göra väldigt klart, boken är, trots sitt svaga slut, en av de mer läsvärda böckerna i handeln just nu, tro inget annat.

Bret Easton Ellis är i sina sämsta stunder bara en bra författare, men                

oftast är han något mycket mycket mer.

Jo, just det, en smula kuriosa som helt enkelt inte kan vara en slump – alla som älskar Donna Tartts roman Den hemliga historien (1992) bör ta en titt på följande bisats från Bret Easton Ellis roman Lustans Lagar (1986), där karaktären Stuart beskriver en liten grupp studenter som studerar klassiska ämnen: ”… that weird Classics group (and they’re probably roaming the countryside sacrificing farmers and performing pagan rituals)”. Tänk också på att Tartt faktiskt tillägnar sin bok till just Bret Easton Ellis, av alla människor.

Jag är, likt många av oss här hos SuperLounge, intresserad av Japan och de trevligheter som kommer därifrån. Det har skrivits om allt från Akira Kurosawa till sköna leksaker. Något som det däremot inte har skrivits om är en ”manga”, en japansk tecknad serie. Nu kanske ni tänker att jag har fel, då ni kommer ihåg att Matin P. Skrev om Ghost in a Shell (SuperLounge vol.01 #09), som är en ”manga-film”. Men trots att Ghost in a Shell är gjord efter en manga så är den en ”anime”, en animerad film.

Nu till ämnet, Akira Toriyamas ”Dragon Ball”. Ni har kanske sett dessa ”felvända” serie-pocketböcker i någon bokhandel, kanske till och med bläddrat i en, men som alla vet så är ju serier för nördar eller ungar. Fel! Dragon Ball är förvisso tecknad i en ganska ”barnslig” stil och karaktärerna är till en början unga, men skenet bedrar. Böckerna är fyllda med humor, våld och snusk. Kommentarer som ”Men bara om du visar dina trosor först” eller ”Får jag känna på dina bröst? Får jag det? Får jag?” är enligt mig, inget som de yngre kidsen ska ta del av. Men för oss som inte hänger på fritidsgårdarna längre så är det riktigt rolig läsning.

Att Dragon Ball är en populär serie är ett faktum, de över 200 miljoner sålda exemplaren av serien i bokform säger sitt. Dessutom så har det gjorts flera anime-filmer och serier, massor av spel och oräkneliga antal prylar till serien. Serien delas in i tre delar: Först kommer ”Dragon Ball”, sen efter ett tag så börjar ”Dragon Ball Z” och till sist kommer ”Dragon Ball GT”. Den sistnämnda serien görs dock inte av Toriyama, men han har följt arbetet noga. Att Carlsen Comics har valt att ge ut Dragon Ball och Dragon Ball Z i pocketformat på                

svenska och med rätt layout, dvs. att man läser den från höger till väster, gör serien ännu bättre. Serien kom ut med ett nytt exemplar i månaden och det finns hela 42 volymer.

Serien handlar om Son-Goku, en liten, men mycket stark pojke som bor själv uppe i bergen. Han har en svans, en enorm frisyr och en stav som kan sträcka ut sig. En dag efter att Son-Goku har fiskat så stöter han på en tjej som heter Bulma. Bulma är den första tjej han träffar och bilen hon kör tar han för ett monster som han slår sönder. När han förstår att Bulma är en tjej så bjuder han hem henne, för hans morfar hade sagt att man ska vara snäll mot tjejer.

Väl hemma hos Son-Goku så hittar Bulma en kula med fyra stjärnor i, en drak-kula (Dragon Ball), som hon blir väldigt glad över att se, då hon letar efter dem. Hon försöker byta kulan mot att Son-Goku får klämma på hennes rumpa, men det intresserar honom föga. Han har kulan eftersom det är det sista minnet av hans morfar Son-Gohan som han har. Bulma berättar att om man hittar de sju drak-kulorna och säger en magisk fras så kommer draken Shenlong att visa sig och uppfylla ens önskning. Då Son-Goku inte vill ge bort sin kula så följer han med Bulma för att hitta alla kulorna. Han har ju faktiskt lovat sin morfar att vara snäll mot och hjälpa tjejer, dessutom har han alltid velat se en drake.

Under resorna möter han många olika personer och hamnar i massor av knepiga situationer. Några av dem som Son-Goku möter förutom Bulma är den Snuskige gubben Kame-Sennin, även känd som Sköldpaddornas Herre, som är mästare i kampsport. Han möter även                

den lilla perversa grisen Oolong som kan förvandla sig och kämpen Yamchu som är rädd för tjejer. En av de otrevligare personer som Son-Goku träffar är den kortväxte Prins Pilaw som vill uppnå världsherravälde med hjälp av drak-kulorna.

Jag kan lova att Dragon Ball bjuder på många timmar av underhållning och att risken för att bli beroende av serien är mycket stor. Jag har fastnat, men det är jag glad för!