Att träffa folk på nätet kan vara kul, i en chatt till exempel. Att möta en kompis i ett multiplayer-spel är också roligt. Men att spela tillsammans med tusentals andra, att samarbeta med dem, eller ibland slå ihjäl dem, det är fantastiskt roligt!

Våga våga. Kallt men coolt. Jesper hängde med till höststormarnas Torö utanför Nynäshamn för att uppleva svensk vågsurfing. På strand- kanten inser han att det är en bit kvar till Waikiki Beach.

Jag har kanske blivit en grinig gubbe som inte har tid att leka clubkid längre, jag verkar mest provocera flickorna och skaka nostalgiskt till redan beprövade koncept, tragiskt? Jag ska bättra mig och bli mindre dryg. Right.

Livet online
”Faktum är att du lever ett dubbelliv.” I ditt ena liv är du anställd hos ett medelstort svenskt företag. Du arbetar med normala, vanliga kontorssysslor, äter lunch ute på någon av de närliggande restaurangerna och tar en öl med kollegorna åtminstone någon fredag i månaden. Det är normalt. Men, i ditt andra liv går du inte till jobbet. Istället beväpnar du dig med ett stort tvåhandssvärd, kränger på dig en skinande rustning och ger dig ut på jakt. Du slår ihjäl några mindre monster till lunch och framåt kvällningen svingar du bägare med gnomisk ale på puben The Dragons Eye norr om Månbergen, öster om Stora Oceanen. När natten kommer samlar du dina kumpaner och tillsammans gör ni en räd mot ett närliggande orch-läger. Bytet delar ni upp mellan er och säljer senare till handelsmännen i stan.

”Ett av de här liven har en framtid.” Det ena utspelas i verkligheten, det andra i cyberspace, samlingsnamnet för summan av de nätverk, servrar och din egen PC-miljö där ettor och nollor bor. Ett av dessa liv uppskattas av din flickvän/pojkvän, det andra är inte fullt lika populärt. Har du inte en väldigt förstående och tålmodig käresta, eller om inte hon/han också lever samma typ av dubbelliv är det högst otroligt att det förstnämnda livet kommer att hålla ihop som det ser ut idag.

Beroendeframkallade
En gång i tidernas begynnelse, innan vanligt folk hade en susning om att det fanns något sådant som ett Internet, uppfanns något som kallades för MUD. Det ryktas att det bör ha varit i mitten av 80-talet som detta skedde. MUD betyder Multi User Dungeon eller Multiple                

User Dimension, vilket också går bra. Ingen vet riktigt vad som fanns där ute innan detta. Dessa MUD:ar var helt och hållet textbaserade rollspel på nätet. Det vill säga att du fick läsa dig fram vad som hände i spelet och skriva in kommandon för att utföra saker. För detta använde man sig lämpligen av en Telnet-klient. Telnet är ett gammalt protokoll/metod för att koppla upp sig mot andra datorer och som idag mest återfinns i nördiga miljöer, som till exempel datasalar för Unix på tekniska högskolor.

Det unika här var att man inte var en ensam människa i spelet som bara slogs mot korkade datorstyrda monster, utan man var faktiskt flera spelare samtidigt, tillsammans, eller ibland även mot varandra! Det var äkta rollspel på nätet. I textform, som en saga som man läste och interagerade i. Du skapade och levde en annan karaktär, i ett annat universum, i en annan tid. Mer vanebildande än heroin.

Textbaserad spelidé blir Virtual Reality
Det var ungefär tio- femton år sedan folk började prata om Virtual Reality (VR). Det utvecklades VR-hjälmar och datorhandskar, men man blev så åksjuk i de vektorvärldar som ritades upp framför ögonen att man ofta kräktes på kuppen. Detta var värsta framtidsgrejen ansåg en del. I en William Gibsonsk framtidsvision skulle vi snart surfa fram i helt grafiska cybervärldar av data. Dit har vi dock inte kommit än så vitt jag sett, men vem vet, kanske det blir så till slut!

Nå, tiden har gått och dagens MUD:ar har i alla fall utvecklats en del, till exempel har de fått en längre och mer komplicerad bokstavskombination. Något som är vanligt när man har med datorer                

att göra. Från MUD till MMORPG, Massively Multiplayer Online Roleplaying Game.

Det är fortfarande samma spelidé. Fast idag har du en superdator i jämförelse med vad som fanns då, vilket självklart innebär 3D-grafik. Allt väldigt snyggt och effektfullt samt att det naturligtvis har ljud. Du skall fortfarande kuta omkring och slå ihjäl monster, skaffa erfarenhet, lära dig saker och lösa uppgifter för att utveckla din karaktär i spelet. Du gör det dels ensam, men varefter du avancerar i spelet blir det allt oftare i grupp med andra. Den stora poängen är faktiskt att skapa relationer i spelet för att kunna lösa uppgifterna. Du klarar dig faktiskt helt enkelt inte själv. Tänk dig själv att försöka slå ihjäl en drake för egen hand! Inte helt enkelt vill jag lova. Nej, här krävs det samarbete av starka krigare, för att sköta det fysiska, mäktiga magiker för att, ja, fixa magin, och gudfruktiga munkar som kan läka de sårade. Grupparbete är ledordet i onlinespelandet.

TV-spelskonsollen blir nätverkskonsoll
Mest känt är förmodligen Everquest, ett klassikt rollspel med troll, orcher, alver, trollkarlar och annat i den svängen. Det har massor med spelare! Ett annat är Anarchy Online, vilket är mer sciencefictionbaserat, med robotar, tuff framtidsteknik, laser och så vidare. Det senaste stora släppet på marknaden är Star Wars Galaxies. Där kastar du dig in i kampen om galaxen på antingen Imperiets eller rebellerna sida. Eller varför inte helt enkelt bara bli en fredlig bonde på en ökenplanet? Än så länge ligger spelet fortfarande bara i sin linda, men tanken är att man skall kunna utveckla och påverka världens vidareutveckling genom att bygga bosättningar,                

öppna gruvor och fabriker, samt naturligtvis att skaffa sig egna rymdskepp. Sist men inte minst kan man ge sig in på den långa och svåra vägen till att bli Jedi.

Nu har även TV-spelskonsollerna tagit steget in på arenan för multiplayerspel över Internet. Microsofts X-box var först med att annonsera ut stöd för nätverksspelandet och därmed var konkurrenterna inte heller sena att haka på. Än så länge har det inte kommit några MMORPG:s, men det påstås att Star Wars Galaxies kommer portas till både Microsofts X-Box och Sonys Playstation 2. Ett problem är att det inte finns några tangentbord än, vilket lär vara nödvändigt för att kunna spela ett rollspel ordentligt. Vi får väl se vad de hittar på för lösning.

Standardsättet att ta betalt för tillverkarna är förutom själva spelet i butik, en fast månadskostnad på runt tio dollar. Men det finns självklart andra betalningsmodeller också.

Här kan vi förresten prata om folk med grava personlighetsproblem, spelberoende och andra sociala problem. Att sitta uppe hela nätter, försumma jobb, skola, vänner, barn och äkta hälft är inte så ovanligt. Man blir så uppslukad av den där andra världen att man glömmer äta, och man struntar i att sova. Morgondagens föreläsning känns ändå inte viktig nu, så varför inte klara av det svåra grottmonstret också? Online-vännerna i USA har dessutom nyss loggat in och vill spela!

Som tur är finns det stödgrupper och hjälp för äkta hälfter vars man/fru blivit beroende av spelandet. En är ”Everquest Widows” som                

har en grupp på Yahoo med drygt fyratusen medlemmar idag. Där kan man ventilera sina problem och få stöd och råd. Det produceras till och med akademiska uppsatser om både sociala som ekonomiska aspekter av denna typ av spelande. Det är dock inget konstigt att leva dubbla liv. För varför bara leva i den grå verkligheten, när man kan vara en rymdpirat i en galax långt, långt borta?

Klockan är 05.30 på morgonen. Fredag har just blivit lördag och det känns underligt att vakna vid en tidpunkt då man vanligtvis går och lägger sig. Jag har sovit sex timmar på två nätter och denna natt har jag titt som tätt fått stryk av Niklas – som försökt sova bredvid mig på det lilla studentrumsgolvet – eftersom jag gjort ljud ifrån mig (snarka är ett så trist ord).

Niklas ringer den automatiska telefonsvararen som upplyser om vindhatigheten vid en fyr utanför Nynäshamn. Det är förmodligen den tjugonde gången på två dagar han ringer. Vinden har avtagit och blåser nu bara 8 m/s, men vädergurun Niklas är optimistisk; han menar att det kommer blåsa upp senare under dagen enligt prognoserna. Pessimisten Lars mumlar något från sängen att det inte är lönt, innan vi kompromissar och bestämmer oss för att sova en timme till för att sedan ringa och kolla vinden igen. Vanligtvis är ju inte vind något man lovordar i surfingsammanhang, men i Sverige är det annorlunda. Här krävs oftast en viss vindstyrka för att vågorna ska höja sig till surfbar nivå och därför är hösten med dess stormar den bästa tiden. Jag hör det pratas om rekommendationer på 15 m/s.

Någon timme senare har vi trots en vindstyrka på 9 m/s bestämt oss för att åka iväg och hasar ut de lätta men skrymmande surfbrädorna från studentrummet på Östermalm, genom trånga trappuppgångar och dörrar, till den väntande bilen. Folk tittar förundrat när vi lastar in brädorna och våtdräkterna i en ålderssvag Volvo 240, till synes hophållen med gummiband och gaffatejp. Det tar ett tag innan bilen vill starta, men snart skumpar vi fram genom Stockholms regnfärgade gator. Förbi trist svartklädda ungdomar som dricker komplicerat kaffe                

och tar små tuggor av dyra frukostbaguetter på fik och caféer med löjliga namn.

Det är en bilfärd på sju mil innan vi når Torö utanför Nynäshamn. Jag kan inte minnas om jag sovit på vägen eller inte. Bilen är parkerad och rutorna är immiga av kondens. Det är fortfarande morgon med allt vad det innebär; dis i gräset, diffus grå belysning, fuktig kyla men samtidigt ett lugn jag inte är van vid. I bakgrunden hörs vågorna slå an mot strandkanten.

Vi tar stigen ner mot stranden; kantad av barrträd och ett ensamt kupoltält, där någon sovit i väntan på de första vågorna, ringlar den sig som en flodådra ner till vattenbrynet. Vågorna slår emot oss och de ser stora ut för att vara i Sverige. Jag minns min barndom, då jag badade sent i september och tidigt i mars just för att få slänga mig i de stora vågorna. Nu är jag äldre, det är kallt och jag är småförkyld och inte alls lika sugen att slänga mig i det vita skummet. Killarna glider tillbaka till bilen för att ta på sig våtdräkterna och hämta brädorna.

Surfing är något som börjat fascinera mig mer och mer trots att jag aldrig provat själv. Jag antar att det började med en bilsemester längst den japanska kusten. Överallt längst vägen låg våtdräktsklädda små japaner och väntade på vågor. Väl framme vid sommarhuset hände det att jag några kvällar gick ner till den naturliga varma källan nära stranden för att ta en öl tillsammans surfarna. De pratade sällan någon engelska, men var alltid trevliga (förmodligen för att jag inte konkurrerade om några vågor). I den lilla                

staden fanns en fiskaffär där man fick testgrilla och smaka fisken innan man handlade, där det pratades om Okinawa och Hawaii. Ett underbart minne som etsat sig fast. Och efter att ha funnit att jag gillar storblommiga hawaiiskjortor och luftiga basthattar (ungefär vad George farsa i Seinfeld skulle klassifiera som cruise wear), sett Dogtown and Z-boys, lyssnat på Kenji Jammers Hula-hula Dance 2 Modern Tokyo Hawaiian och slingat håret blont har jag kommit fram till att det här med surfkultur blivit en del av mitt liv – allt utom själva surfingen då alltså.

Surfing i Sverige är långt ifrån drömmarnas soliga stränder vid Duke Kahanamoku-statyn på Waikiki Beach. Idag är det är kallt, duggregnar, det sägs vara sju grader i vattnet och jag avundas inte Lars och Niklas som sitter gränsle över sina brädor en bit ut i vattnet i väntan på rätt vågor. Då och då ger de sig iväg för att fånga en våg, medan jag försöker fånga dem med min lilla digitalkamera. Det är hopplöst, vågorna är små, kameran har dålig zoom, killarna lyckas inte hålla sig på benen särskilt länge och kameran är slö. Det blir mest trista bilder ur fokus.

Känner mig inte särskilt fokuserad själv och sätter mig på en trästock en bit ovanför vattenbrynet och känner mig som en konstnär redo att måla den annalkande stormen. Istället tittar den nyss uppstigna solens strålar för en kort stund igenom molnen vid horisonten. Trött och nedkyld är de till liten tröst, men jag slås av naturens skönhet, även en ful dag som denna. Killarna guppar fortfarande på sina brädor. En bit längre ner längst stranden testar två andra neoprenklädda män lyckan. Det slår mig att de flesta stora vågor går dem förbi, men jag                

antar att det är svårt att se utifrån vattnet. Batteriet i min kamera tar slut, jag har inte längre någon känsel kvar i fingrarna och bestämmer mig för att gå upp och sova i bilen. Här finns ju ingen naturlig varm källa.

Att tala om för några att de inte har någon som helst verklighetsuppfattning är inte en bra öppningsreplik. I alla fall inte om man är på fest tillsammans med rödvinsdrickande kvasiintellektuella typer. En mer korrekt approach hade varit att sitta med i ringen på golvet och nicka instämmande till historier om lidande konstnärstyper. Helt fel är att hävda en annan åsikt, då den stör gemenskapen och den fina uppfattningen om att alla delar samma inställning. Musiken är på extremt låg nivå och partykänslan består av stillasittande och inbördes beundran. Var är festen?

Ska man i det här sällskapet anpassa sig eller gå när de sneda blickarna riktas åt ens håll? Den största behållningen av festen är att alla är skitförbannande på en och att man i alla fall har skapat en reaktion. Detta hade varit lite svårare att stå ut med kvällen innan. Men å andra sidan var feststämningen i taket och provokationsbegäret inte lika stort.

För om jag får välja bästa partygeneralen den sista tiden väljer jag Dogge i Latin Kings. Han väljer att lägga sin releasefest på Kharma, ett helt otippat ställe vid första tanken men faktiskt inte helt oväntat när man tänker efter. Klockan ett har en ojämn men stor publik samlats och det sker faktiskt en kulturkrock mellan hip-hopare och Östermalmsbarnen. Kavajer och page, blandas med rakade skallar och hoods. Efter fem minuter av konserten har de rakade skallarna tagit över och kostymkillarna återvänt till baren. Detta känns naturligt, festen är på topp, alla på varsitt sätt men på samma ställe.

Överhuvudtaget är fester roligast med störst blandning och variation                

av människor. Självklart är favoritklubben med favoritkompisarna bra men om man följer samma ”credd”-schema varje vecka, blir festandet slentrian. Attityden till fest blir också slentrian och ingår till slut i ett normativt beteende. Det är till och med roligt att gå på fest med kvasiintellektuella för att det bryter mönstret. Jag kanske börjar bli gammal men när jag festar vill jag festa och känna skillnad från vardagen.

Alla får väl festa bäst de vill på sitt sätt som passar dem själva bäst, jag vill leka i så många läger jag kan, men hemmalaget är roligast i slutändan i alla fall.