En klocka med fem visare, ett bord som är helt upplyst inifrån, en glasstol som ser ut att ramla ihop som ett korthus bara man andas på den. Shiro Kuramata var en riktig tungvikts- designer som alltid strävade efter genomskinlighet och lätthet. Han dog i förtid 1991 men hann med en hel del.

Det finns inte, men det borde finnas. Vadå?
Ett Nobelpris för klockdesign såklart.

Belysningsdesignern/ konstnären Ingo Maurer har gjort sig känd som en av de främsta formgivarna när det kommer till att skapa innovativ och vacker belysning.

Alla japanska namn låter som uthuggna delar ur brutal poesi. Varje efternamn är ett varumärke ”waiting to happen”. Inte minst Shiro Kuramata som var en av 1900-talets mest kända och uppburna japanska designers inom textil, grafik men kanske främst möbler. Hans formspråk förenar Bauhaus-funktionalism med poetisk lätthet och surrealistiska vinklar. Poetry in motion brukar man kalla sublima rörelser. Kuramatas möbler skulle kunna karakteriseras som frusna infall, stillbilder av innerlig känsla och djup tanke. Men viktigare än allt ovanstående: allt hans arbete är toksnyggt, skitfräckt och genomcoolt. Att fylla sin andrahandsetta eller sin 12:a på Strandvägen med Kuramata är helrätt, speciellt nuförtiden då alla danska designers har blivit lika allestädes närvarande som IKEA PS.

Shiro Kuramata föddes 1934 i Tokyo och följde en traditionell utbildnings- och arbetsväg inom sitt valda yrke innan han 1965 öppnade sin egen designbyrå i Tokyo. Under 70- och 80-talen var han revolutionerande inom användningen av ny teknik och nya material inom möbeltillverkning. Han använde industriella material som akrylplast, glas, aluminium och stålgaller för att skapa objekt som till synes struntar i gravitationskraften och når nya höjder av genomskinlighet och lätthet. Ett praktexempel på detta är hans ”Glass Chair” från 1976 som tack vare en ny limteknik möjliggjorde en fullt funktionsduglig stol som ser ut att vara en fyrdimensionell skugga av något annat. En tron för en genomskinlig drottning…

Kuramata mottog mycket erkännande redan på 70-talet med olika japanska priser inom industriell design och även det mycket prestigefulla Japan Cultural Design Award 1981. Samma år var han                

och startade designkollektivet Memphis under ledning av Ettore Sottsass som av Kuromata betraktades som Maestro. Kuromata inspirerades av Sottsass lekfullhet och förkärlek för klara, starka färger. De förenades i sin kärlek för färgglada godisformer…

Under 80-talet producerade Kuromata några av sina mest kända verk:

• ”How high the moon”, 1986, en tvåsittssoffa i stålgallerteknik som hade passat lika bra i det inre rummet på en BDSM-klubb i Shibuya som på Gripsholms slott. Över huvud taget så spänner Kuromatas arbete över olika epoker, konstnärliga manifest och står helt bortom allt vad trender är.

• Laputa! Den flytande staden i Gullivers resor har inte bara inspirerat Hayao Miyazaki att göra en fantastisk film utan även Shiro Kuramata att göra en säng. Trogen idén om den flytande staden har Kuramata skapat en säng helt olik alla andra även om den baseras på den klassiska typen av sjukhussängar i järn. Resultatet blev en säng som går bortom funktionen och istället blir en farkost för drömmar och fantasier.

• Miss Blanche, 1988. Kuromata identifierade sig med Blanche Du Bois i Tennessee Williams pjäs Linje Lusta. I stolens sits och rygg ligger röda rosor fastfrusna i acrylplast, för evigt fångade i sitt fall mot marken, som en dröm man aldrig vill ge upp.

När Kuramata tillfrågades vad det viktigaste i livet är svarade han:                

”Solen!”. Sökandet efter solen går igen i många av hans verk där han innesluter ljus i runda, mjuka sittmöbler eller i ett helt upplyst bord som ser ut som en portal till en annan värld i en sci-fi-film.

Shiro Kuramata vann ryktbarhet som inredningsdesigner också, ofta i samarbete med Issey Miyake som han gjorde butiksinredningar till under 80-talet. Hans sista inredningsuppdrag var för den skyskrapebelägna restaurangen Laputa (den svävande staden ånyo) i Tokyo. Kanske passande för en man som ägnade sin skaparkraft åt att dyrka solen och försöka övervinna gravitationen, både i egentlig bemärkelse och när det gäller de förutfattade meningarna om hur våra ting skall se ut och fungera.

Upptäck mer Kuramata på nätet och börja spara…hans mest kända pjäser går för hutlösa pengar på internationella auktioner. Hutlösa förresten, kanske har den internationlla marknaden äntligen lyckats sätta rätt värde på en unik skapare och designer?

Jag har inte haft en trogen klocka på...ja på närmare 10 år. Och varför inte det då, kan man ju verkligen fråga sig. Nja, jag tror att det beror på en kombination av klockans litet tråkiga roll som statussymbol, de ibland ruskiga priserna, och faktiskt bristen på bra design. Visst, det går inte att förneka att tillverkare som Ikepod har släppt en del läckra ur (se t.ex. SuperLounge Vol.01 #06). Men ärligt talat, att skicka fram den påsen med pengar...

Och absolut, det har under lång tid funnits en uppsjö av klocktillverkare som vill erbjuda rolig design till bra priser, typ Diesel, CK och Storm. Men av någon anledning har jag aldrig fastnat för någon av dessa. Inte ens Fossil, som jag ändå tyckte var värd några rader i #01 vol.03, har hållit fortet.

Men så dyker, som så ofta förr, Paul Smith upp och förändrar hela min världsbild. Den senaste gången det hände tror jag var för något år sedan. Efter runt ett par års letande efter ett par enkla, bekväma, svarta, halvhöga vinterskor (man tycker det ska vara en enkel grej att hitta...) kom jag äntligen, äntligen, över ett i PS-serien.

Och nu, för bara någon månad sedan, höll jag på att snubbla över mig själv när jag i ögonvrån skymtade något i ett av NK Details glasskåp. Fantastiskt! De fullkomligt skrek att de ville sitta på min, just min arm. Allihop!

Jag såg hur personalen stelnade till när jag gjorde en formidabel (ja det var nästan en saltomortal) helomvändning och med dreglande blick tryckte näsan mot glasrutan. Fast de var väl redan vana,                

munchies som dessa kan få vilket designfreak som helst, med kraftig klockabstinens, att tappa fattningen, hur hårt knuten slipsen än råkar vara.

Jomenvisst, Paul har släppt sin första, och om Gud är nådig inte hans sista, kollektion av Schweiztillverkade klockor. Med Pauls (eller nja, kanske hans chefcopys) egna ord: "The watch collection combines perfect Swiss made construction with unique Paul Smith design and attention detail".

Fråga: Vad har Paul Smith gemensamt med DJ Shadow? De är båda gudar! Och värda att dyrkas.

Jaja, jag tar i litet, litet i överkant. Men detta är vad jag skulle vilja beteckna som befriande design. Detta är något utöver det vanliga. Detta är något för mig. Om det fanns ett Nobelpris för klockdesign skulle jag till och med kunna sträcka mig så lång att hojta 'Äntligen!'

Det tyskfödde designgeniet Ingo Maurer är en veteran och kan stoltsera med en gedigen erfarenhet som designer och producent av belysningsarmatur. Han föddes 1932 på ön Reichenau i Tyskland och skolade sig till typograf och grafisk designer. År 1960 beslöt sig Ingo för att flytta till USA där han kom att försörja sig som frilansdesigner under en 3 års period. Därefter bar det hem till Tyskland och München och det var vid detta tillfälle som Ingo påbörjade sin karriär som belysningsdesigner och startade sitt företag.

Kastar man några blickar över hans verk så förstår man relativt snabbt att hans design och konstruktioner ställer höga krav på tillverkningsprocessen. Därför förfaller det helt naturligt att Ingo själv valde att börja producera sina lampor. I annat fall hade nog inte så många av hans kreationer blivit verklighet. Av sin omgivning prisas Ingo för att vara ”ljusets poet”, att han dessutom lyckas kombinera sina färdigheter som designer/konstnär med att vara en framgångsrik producent och skicklig affärsman gör bara saken än mer beundransvärt.

En av de lampor som fångade mitt intresse för Ingo Maurers skapelser var Zettel’z 6 från 1998, med sin abstrakta form, små handritade papperslappar och mjuka belysning skapar den en alldeles egen personlighet som känns otroligt inspirerande och genuin. Själva stommen är tillverkad i rostfritt stål och värmetålig satängfrostat glas. Utifrån denna spretar ett antal små metallsprön och på dessa sprön finns små japanska papper fästa. Några är tomma och andra pryds av små teckningar, texter och andra krumelurer. Tanken är att man själv ska inspireras av de pryda små papperslapparna och förse                

de tomma med egenhändigt komponerade ”konstverk”. Något som borde garantera en helt individuellt anpassad och limiterad belysningsarmatur. Skulle man mot förmodan ha problem med att fylla dessa små papperslappar kan man ju alltid bjuda över sina närmaste vänner för en liten ”pysselkväll” och vips har din Zettel’z 6 blivit både lampa, konstverk och vänskapsträd.

1999 presenterade Ingo sin serie av papperslampor i vilken Zettel’z 6 ingår på ”The MaMo Nouchies in Tokyo”. En av besökarna på utställningen var den japanska klädskaparen Issey Miyake, de estetiskt utformade papperslamporna tilltalade Issey så mycket att han lät anlita Ingo för att skapa ett liknande belysningskoncept till hans kommande modevisning i Paris. Ingos lampor gjorde givetvis en succé på modevisningen och Issey bestämde sig för återigen anlita Ingo för att ta fram ett belysningskoncept till hans butik i London. Senare samma år öppnade Ingo ett showroom i New York där många av hans lysande konstverk finns att beskåda.

Ingo Maurer har en stor bredd när det gäller belysning där han utsmyckar såväl offentliga miljöer, företag och privata hem. Genom att skapa skräddarsydda belysningskoncept till utställningar och installationer visar Ingo sin absoluta framkant i design och ljuskunnande. I motsatts till dessa mer påkostade och avancerade koncept har Ingo sin egen tillverkning där han säljer serietillverkad belysning till företag och för privatbruk.