Prince Buster är den legendariska artisten och skivbolagsägaren som under det tidiga sextio-talet spelade in mängder av ska-klassiker. Än idag sitter mängder av människor och hickar ikapp med hans musik och vi på SuperLounge tänker inte vara sämre. Super-hickups für alle!

Brittiske singer-songwritern Tom McRae är bara 28 år. Okänd för de flesta i Sverige, är han nu på väg att släppa sitt andra album. Nu är det dags att ändra på det.

Ett efterlängtat skivsläpp, som omotiverat har fått högar med negativ kritik. Massive Attacks nya platta "100th Window" är ännu ett mästerverk från 3D och hans kumpaner.

När den brittiska ska'n i övergången mellan sjuttiotalet och åttitalet var som mest populär, stod det helt klart att Prince Busters fantastiska skivor från sextiotalet varit den främsta inspirationskällan för banden som ledde retrovågen. Både The Specials och Madness debutsinglar hade varit hyllningar till hjälten från Jamaica. Madness hade till och med tagit sitt namn från en av Prince Busters första hitsinglar. Båda banden, tillsammans med band som exempelvis Bodysnatchers, The Selecter, Bad Manners och The Beat, kryddade sina skivor med covers och referenser till hans låtar. Det var på det här sättet som jag och förmodligen många andra ur min sjuttiotals- generation, kom i kontakt med Prince Busters musik första gången.

För den som aldrig hört hans namn tidigare, kan man säga att skahistorien utan Prince Buster är som rockhistorien utan Elvis Presley. Inte för att deras livsöden påminner om varandra, utan för att de båda tveklöst var nyckelpersoner inom sin genre. Vill ni ha bevis på detta kan ni alltid släpa er iväg på någon skivmässa och försöka få tag på någon Prince Buster platta på vinyl. Om ni har turen att hitta en LP, blir ni garanterat ett gäng hundralappar fattigare. Dessutom kan ni få onda ögat av några Ben Sherman prydda skinheads som skulle velat lägga händerna på godbiten, men nu får spendera resten av tiden på mässan till att komplettera 2-Tone samlingen.

Föreställ er Jamaica i början av sextiotalet. Landet håller på att frigöra sig från det brittiska kolonialstyret och landet bubblar av optimism och framtidstro. Givetvis färgar det även musikklimatet. Rytmerna från Kingstons soundsystem har under en lång tid främst utgjorts av importerad amerikansk soul och jazz, men den kommer                

snart att bli utmanad av en ny musikstil. En egen jamaicansk musikstil som matchar den nationalistiska glädjen och förstärker känslan av frigörelse som spirar i landet. Musikstilen ska, som föds under denna tid, bygger på baktakt. Något som är utmärkande för de flesta musikstilar som dykt upp efter ska'n från Jamaica.

En förutsättning för att ska'n skulle bli populär var givetvis att den kom ut på skiva, så att den kunde spelas. Kingstons soundsystem spelade en nyckelroll i den processen. Konkurrensen om den dansande publiken var stenhård och att spela låtar som inte de andra soundsystemen spelade var därför avgörande för ett soundsystems överlevnad. De importerade skivorna från U.S.A. kunde de flesta med lite kontakter få tag på och därför startade soundsystemen att pressa singlar med egna artister.

De två största soundsystemen vid denna tid var Duke Reids "The Trojan" och Clement Dodds "Sir Coxsone Downbeat". Båda började producera och trycka upp singlar under varierande etiketter. Singlarna blev snabbt ett sätt att bjuda publiken på unika låtar knutna till just ett specifikt soundsystem. Ofta fick singlarna inte ens etiketter, detta för att konkurrenter inte skulle kunna få nys om vad för låtar som spelades. Konkurrensen gick så långt att soundsystemen ibland skickade anhängare till konkurrenter för att sabotera stämningen, de fick namnet Dance Hall Crashers. En annan benämning på dem var Rude Boys, även om detta mera syftade till ett sätt för socialt utsatta att föra sig med stil.

Det var under denna tid som Cecil Bustamente Campbell dök upp på                

scenen som säkerhetsvakt åt Clement Dodd. Han fick snabbt smeknamnet Buster och några framgångsrika Rude Boys-fajter senare erövrade han namnet Prince Buster. 1961 gav han sig in i musikbranschen på allvar genom att starta skivetiketten "Wild Bells". Den första singeln att spelas in och släppas på etiketten var The Folkes Brothers "Oh Carolina". Låten som producerades av Prince Buster blev en succé både i sin samtid och senare igen med Shaggy i en ny version. Succén följdes upp senare samma år med Eric Morris "Humpty Dumpty" och några låtar med Derrick Morgan, vilket etablerade Prince Buster främst som producent.

Det var inte bara på Jamaica som Prince Buster började göra sig ett namn. En hel del av de Jamaicanska pressningarna letade sig till England med hjälp av västindier som bodde i England. De introducerade i sin tur musiken för den brittiska arbetarklassen. Dessutom hade Emil Shalit startat skivbolaget Blue Beat 1960, för att ge ut den nya musikstilen från Jamaica i England. Blue Beat hade monopol på utgivning på den engelska marknaden fram till 1962 när Island lanserades.

1961 släpptes "Little Honey", Prince Busters första låt under eget namn i England, som b-sida till Rico & Blues Blasters "Luke Lane Shuffle". Under 1962 släpptes ytterligare en handfull låtar med Prince Buster på Blue Beat etiketten, men det var 1963 som hans artistkarriär tog fart på allvar. Prince Buster var som artist inblandad i inte mindre än 22 Blue Beat singelsläpp under det året. Singlarna innehöll klassiker som "Open Up Bartender", "Enjoy It", "Ten Commandments", "Madness", "Wings Of A Dove", "Wash All Your                               

Troubles Away" och "Blackhead Chineman". En del av låtarna hamnade på Prince Busters första LP "I Feel The Spirit" som släpptes 1963 i England.

Flera av Prince Busters låtar hade kontroversiella teman. Låten "Ten Commandments" var exempelvis ett sexistiskt skämt från Prince Buster, där han rabblar tio budord som varje kvinna ska följa för att lyda sin man. Knappast politiskt korrekt idag och tillräckligt grov för att även under sin samtid få motreaktioner från kvinnliga artister som exempelvis Little Norma med hennes låt "Ten Commandments Of Woman". Bevis på att Prince Buster mest såg sin egen låt som ett skämt är dels tonen i låten och dels det faktum att han producerade Princess svar på låten.

En annan kontroversiell låt var "Blackhead Chineman", som var ett rasistiskt påhopp riktat mot Derrick Morgan som Prince Buster i inledningen av sin karriär producerat. När Morgan spelat in en låt för Leslie Kong, som till hälften var kines, såg Prince Buster det som ett svek och tyckte dessutom att produktionen var alldeles för snarlik hans egen. Med avsmak levererar han textraden "you stole my belongings and give to your chineman" och frågar Morgan "do you prefer your chineman to your fellow blackman?". Singeln var början på ett verbalt krig på skiva mellan de båda och ett fysiskt krig mellan deras respektive anhängare. Morgan svarade med låten "Blazing Fire", vilket i sin tur ledde till att Prince Buster släppte "Burning Creation". Morgan svarade en än gång med "No Raise No Praise" varpå Prince Buster släppte "Praise Without Raise (Watch It Blackhead)". Vid den här tiden hade Prince Buster och Morgan                

försonats sedan länge och det verbala kriget iscensattes främst för att sälja skivor. Paralleller kan dras med dagens hip hop, där konflikter och dissningar av andra artister nästan hör till regeln.

"Madness" är enligt min mening en av de bästa låtar Prince Buster har spelat in och en riktig ska-klassiker. Han levererar en känga till sina kritiker till tonerna av ett pumpande piano, följt av ett lysande trumpetsolo. Textraden "propaganda ministers, propaganda ministers, I've got an aim and view, I'm gonna walk all over you" uttrycker knappast någon större respekt för etablissemanget. En annan tidig favorit är instrumentala "Soul Of Africa" som avslutar debutalbumet. Låten har inte den där patenterade Prince Buster ska-takten utan är mycket mer rytmisk och innehåller lysande blås från Rico på trombon. Vidare rekommenderar jag er att kolla upp låten "Enjoy It" som är b-sidan till singeln "Open Up Bartender". Det är en riktig partylåt där man uppmanas att roa sig och njuta av livet medan man är ung. Den spelades även in senare av The Specials till skivan "More Specials", under titeln "Enjoy Yourself", så kan ni inte få tag på originalet är denna ett utmärkt substitut.

Prince Buster turnerade England tillsammans med Derrick Morgan i sex månader under 1963, vilket hjälpte till att etablera Prince Buster som artist I England, främst bland emigrerade jamaicaner och engelska mods. 1964 släpptes LPn "Fly Flying Ska" i England. Den innehöll fem låtar av Prince Buster uppblandat med låtar av andra artister. Plattan innehåller klassiska "Ska War" (även känd under titeln "Dog War") av The Maytals samt låtar av bland annat Skatalites och Don Drummond. Under året kom även sju singlar ut på Blue Beat                

med Prince Buster material på.

1965 släpptes ytterligare en samling i form av LPn "Pain In My Belly". Plattan innehöll, även denna, låtar med tidigare nämnda artister samt fem låtar där Prince Buster varit inblandad. Samma år släpptes plattan "Ska-Lip-Soul" som endast innehöll Prince Buster låtar. Skivan inleds med överskattade klassikern "Wings Of A Dove" där Prince Buster sjunger en menlös text om det faktum att han inte har några vingar. Hans mediokra ska-versioner av Beatles "And I Love Her", Reddings "Respect" och Belafontes "Day-O" gör att albumet endast är vitalt för samlaren.

Nästa platta "It's Burke's Law" är ett fantastiskt album. Det inleds med titelspåret till plattan, som är en instrumental låt där Prince Buster endast kompar låten med sin röst, antingen med de för ska'n signifikativa "hickups"-en eller med diverse "ploink"-anden. Plattan innehåller dessutom min absoluta favorit med Prince Buster, "Al Capone". Även denna låt är i stort sett instrumental om man bortser från inledande "al capone guns don't argue!" och befallningen "Don't call me scarface my name is capone!". Låten är sanslöst medryckande och singeln tog sig upp på de engelska listorna. Det var faktiskt den första låten från Jamaica som tog sig upp Top 20 på den engelska försäljningslistan. B-sidan på singeln var "One Step Beyond" en låt som, förvånande nog, inte har dykt upp på några samlingar med Prince Buster. Låten består av ett enda långt saxsolo som övergår i ett trumpetsolo, kompat av Prince Busters "hickups" och kompbandets ska-takt. Det är verkligen ska när den är som bäst. Låten släpptes senare igen av Madness 1979 och blev en stor hit                

under retrovågen.

Året 1966 och 1967 släpptes över ett dussin singlar på Blue Beat med anknytning till Prince Buster. "Judge Dread", "Too Hot", "Hard Man Fe Dead" och "Take It Easy" är några av de mer välkända låtarna. Men några av b-sidorna från dessa singlar som "Dance Cleopatra", "Drunkards Psalm" och "Ghost Dance" är utan tvekan värda att kolla upp. Fantastiska "Dance Cleopatra", med dess österländska inslag, inspirerade utan tvekan Madness att skriva "Night Boat To Cairo". På den för Prince Buster ovanligt seriösa "Drunkards Psalm", blandar han religiösa budskap med förmaningar om baksidorna med alkoholmissbruk. Något som var utmärkande på dessa singlar var att tempot skruvats ner och Prince Buster hade anpassat sig efter det nya moderna rocksteady soundet.

Under 1967 släpptes tre album med Prince Buster i England. "What A Hard Man Fe Dead", "Prince Buster On Tour" och "Judge Dread". "Prince Buster On Tour" var en live skiva med en del covers och gamla hits. "Judge Dread" var nästan en konceptskiva som centrerade kring en pennalistisk domare som delade ut hårda straff till några av Kingstons Rude Boys. Temat dök upp i flera av låtarna på plattan som exempelvis "The Appeal" och "Judge Dread Dance". De flesta av låtarna är uppbyggda av att Prince Buster berättar sina historier över rocksteady takter. Plattan är mycket bra men når, enligt min mening, inte upp i samma höjder som "It's Burke's Law".

Under 1968 och 1969 gick Prince Buster över till att skriva texter som i stort sett bara handlade om sex. Det började relativt milt men                      

eskalerade till riktigt grova texter. Albumet "She Was A Rough Rider", som var nästa skiva att släppas i England, bar spår av den mildare typen av texter. Titelspåret och "Whine Or Grine" tillhör mina favoriter på den här skivan. Den senare användes i en reklamfilm för Levi’s-Jeans för fem år sedan och gav Prince Buster möjlighet att dra in lite pengar samt höras av den stora massan. 1969 kom albumet "Wreck A Pum Pum" ut och här har fokus på texterna helt och hållet fixerat sig på sex. Från inledande titelspåret till avslutande "Stir The Pot" förstår man att Prince Busters enda intresse vid det tillfället var att träffa kvinnor och penetrera deras Pum Pum. I "Wreck A Pum Pum" berättar Prince Buster att "my dick is in a terrible state" och hans åtgärdsplan delger han också med "and if she's ugly I don't mind". I avslutande "Stir The Pot" verkar han haft turen med sig och textraderna "push it in deep, deep and sweet" och "she like it big, big and stiff" uttrycker hans jaktlycka. Bob Marley hade utan tvekan låten i åtanke när han senare spelade in sin "Stir It Up". Jag tycker att plattan har sin charm, men temat blir en aning tjatigt efter ett tag.

1972 kom albumet "Big Five" ut på skivetiketten Melodisc. Det kom att bli det sista släppet i hans karriär av ett helt album med nytt material. Om "Wreck A Pum Pum" hade varit grovt textmässigt var detta album ännu grövre. Faktum är att texterna ibland får rappare som Dr Dre och Snoop Dogg är likna skolpojkar, när de gör sitt bästa för att få "Parental Advisory" klistrat på sina skivor. Till reggae-takter får man inte mindre än fyra låttitlar med Pum Pum i titeln. I "Bald Head Pum Pum" frågar Prince Buster irriterat sina kvinnor "why you take razor blade and shave off the hair?". Att en längtan efter orakade kvinnliga könsorgan kan inspirera till låtskrivande torde väl                      

därmed vara bekräftat. I "The Virgin" råkar han i trubbel för att hans fru är på väg hem och lakanen har blivit röda. Man behöver ingen större fantasi för att klura ut sambandet med låttiteln.

Prince Busters rocksteady och reggae album från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet håller inte på långa vägar samma kvalitet som de lysande ska-albumen från början och mitten av sextiotalet. Uppmanar därför de oinitierade och intresserade att inleda inköpen med tidigt material för att hitta Prince Busters riktiga guldkorn. Tyvärr har CD släppen med Prince Buster nästan uteslutande varit samlingar, där innehållet oftast varit en salig blandning av udda singelmaterial, outgivet material och hits. Om man är intresserad av albumen är det bara ut och leta vinyl på skivbörsarna. Hoppas snart att något skivbolag som sysslar med återutgivningar kan ha vettet att inse hur bra Prince Busters tidiga plattor är.

Ibland blir jag bara förbannat irriterad när jag får höra ny musik, som i detta fall, får en skiva av en för mig okänd artist att recensera. Jag blir irriterad för att jag får insikt i det faktum att jag missat något riktigt bra. Varför har jag inte hört detta förut? Jag vet inte om det var en ren tillfällighet eller ett självklart öde i mitt just nu kaotiska liv som jag en mörk och kall kväll lunkade hem med Tom McRae's "Just Like Blood" tryggt i min väska. "Jag är inte bara tandläkare, jag gillar bra musik också" hade nog tanten i tv-reklamen sagt om hon hållit upp skivan istället för en tandkrämstub. Liksom viss reklamfilm är detta musik som satt sig i mitt huvud med en gång. Förutsatt att du tycker om melankoli i akustisk tappning vill du inte missa detta.

Redan på andra spåret får man smak av vad som präglar hela albumet. I "You only dissapear" inleder McRae med ett vackert pianointro i kombination med det dämpade ljudet från en akustisk gitarr. I all min tillfälliga nedstämdhet kunde jag inte hjälpa att ryckas med. Det känns ärligt, sorgligt dystert men ändå vackert. Gillar du David Grays White Ladder, Stina Nordenstams "And She Closed Her Eyes" och annan liknande musik kommer du älska Tom McRae. Inte för att det är en skiva du vill sätta på när du känner för att peppa upp dig, snarare är det rätt dovt och lite ångestfyllt och passar perfekt de där dagarna när man vill kura upp i soffan och bara vara.

Varje nytt spår smälter passande in i nästa. "Mermaid Blues" är, enligt mig, en av skivans bästa låtar. Texten känns symbolisk men ändå genuin. Det var det här jag saknade i väntan på att David Gray skulle släppa sitt nya album. Något nytt men ändå igenkännande. Han säger själv att han ser musikskapandet som en konstform. Att hitta                        

det där ögonblicket när man inte vet om man vill gråta, skratta eller börja dansa.

Temat för nya skivan handlar om att känna att man är på fel plats, missnöjdhet och en vilja att vara någon annanstans än där man befinner sig. Killen har helt enkelt tjuvläst min dagbok.

Tom McRae släppte sitt självbetitlade debutalbum redan för tre år sedan och den långa pausen innan efterföljaren säger han berodde på långa turnéer i Europa och USA. Dessutom vill man ju inte bli stressad när man som konstnär ska skapa sin musik. Han har blivit hyllad av många utomlands och framtiden ser ljus ut. I mars kommer "Just Like Blood" ut i skivbutikerna. Är du, liksom jag, allergisk mot ytlig tuggummipop levererat av lättklädda pubertala småbarn och annat skräp som finns tillgängligt rekommenderar jag Tom McRae varmt. Själv ska jag nu ut och jaga debutalbumet.

Jo, visst var det samma känsla när Protection stod där i skivhyllorna. Och likaså när Mezzanine dök upp. Den obestridliga känslan av tillfredsställelse av den längtan som infunnit sig under de åren som passerat utan en ny release från kungarna av Bristol.

Nu får man chans att återigen säga; Äntligen! För det var med oerhörd glädje som jag emottog nyheten att 3D, trots avhoppet av Mushroom, valt att sätta ihop ännu en platta med Massive Attack. Och samma glädje höll också i sig när jag sett den fantastiska videon till första singeln "Special Cases".

Inte heller försvann denna, kanske något överdrivna, eufori då jag för första gången lyssnade igenom den nya skivan från dessa mästare av djup och själsrörande musik. "100th Window" är nämligen, trots vad nästan hela den övriga mediakåren sagt, ytterligare ett mästerverk av högsta klass.

3D har ju redan från starten varit hjärnan och den riktiga kompositören i den ursprungliga trion Massive Attack som har sitt ursprung i Bristol-kollektivet Wild Bunch. Att sedan Mushroom med sina mäktiga turntable-skills och Daddy G med sin mörka stämma förgyllt de tidigare releaserna är något man inte kan blunda för, så har närvaron av 3D varit det allra viktigaste.

Från dag ett har låtarna som 3D komponerat varit tydligt dystra och mörka och ända sedan debuten "Blue Lines" 1991 har det alltid funnits en publik för denna underbart avslappnade musik. På de tidigare skivorna har också storheter som Neneh Cherry, Tricky,                

Horace Andy, Tracy Thorn och Sharah Nelson medverkat och gjort samtliga releaser till oförglömliga och klassiska skivor.

På "100th Window" finns det dystra soundet kvar, gästartister är Sinead O'Connor och Horace Andy. 3D har sedan egenhändigt gjort det avslutande produktionsarbetet och efterarbetningen. Mycket av ljudet från Mezzanine känns igen, men om möjligt, så är denna skiva än lite dystrare. Men den största skillnaden i ljudbilden är att det nu är mycket mer gitarrer och riktiga trummor än samplingar, trum- maskiner och reproducerade ljud. Skivan är därför mycket närmare de liveframträdanden som Massive Attack gjort under årens lopp.

Från livespelningarna känns också en starkt effektdränkt 3D-röst igen. Vocoder och reverbe tar i det närmaste bort tonsvängningarna i 3D's långsamma talsång i inledande spåret "Future Proof" och får den att bli en, med musiken sammanhängande, monoton ljudslinga.

Likt tidigare releaser (med ett eventuellt undantag för "Light My Fire" på "Protection") är också låtarnas ordning helt optimalt utvalt av 3D och när öppningsspåret faller över i "What Your Soul Sings" där Sinead O'Connor också gör sitt första gästspel finns förståelsen för varför det dröjt så länge från den förra skivan. Ett mästerverk tar tid att fullborda, och 3D lämnar ingenting till slumpen.

Resan genom de följande sju spåren är en tung, dyster och fantastiskt härlig upplevelse som gör att jag enkelt kan klassa "100th Window" som en värdig efterföljare till samtliga av Massive Attacks tidigare album. Och det är minsann inget dåligt utlåtande...