"Det finns två behagliga vätskor för kroppen; invärtes vin och utvärtes olja, dock är oljan den nödvändigaste." Orden är Plinius, och romarna visste vad de snackade om, olivolja äger fett.

Skakad eller rörd? Oliv eller twist av citronskal? SuperLounge tar ännu en närmare titt på bardiskens svar på Rolls Royce, och reder ut något av förvirringen kring cocktailernas cocktail.

Gräs som bisonoxar en gång i tiden smaskade loss på har givit den polska vodkan Zubrówka dess karaktäristiska och alternativa smak.

Oj oj, olivolja. Nog älskar jag olivolja, och använder den gärna i litet alla möjliga sammanhang. Men när man väl sätter sig ner och funderar på varför man har valt att skriva en hel artikel om olivolja uppkommer flyktigt frågan om vad det egentligen var man så gärna ville dela med sig av. För om ni inte visste det är det ju så det fungerar här på SuperLounge. Man väljer helt enkelt själv vad man vill skriva om, skriver, lämnar in, och blir förhoppningsvis publicerad. Förutsatt att man skött sina kort väl, dvs mutat sig förbi alla de rätta personerna ansvariga för publicering mm, är egentligen det enda problem som kan uppkomma det där med skrivandet. Fast det problemet drabbar ju såklart aldrig mig, ehhh...right...

Satt häromdagen och sökte litet allmän inspiration, och råkade då händelsevis bläddra litet förstrött i en av Jamie Olivers böcker (ja ni vet den där nakne kocken), och följde med intresse hans beskrivningar av hur han kom i kontakt med matlagning och hur hans liv så småningom kom att kretsa kring detta. Och då slog det mig, jomenvisst, att ta del av folks egna upplevelser är ju ofta det som riktigt inspirerar oss.

Att läsa utläggningar om hur viktigt det är med den första kallpressningen, att det bara är den riktigt fina jungfruoljan som gäller, och att det nog aldrig kommer komma en lika fin årgång Provenceolja som den från 1905 känns ärligt talat inte sådär riktigt medryckande, och dessutom inte speciellt unikt. Nä, jag vill ju uppmuntra till ett rikligt intag av olivolja och rent allmänt inspirera till att låta "pärlorna" från detta abre immortel, som fransmännen kallar olivträdet, förgylla ditt liv. Sagt och gjort satte jag mig och funderade                

litet över mitt liv och, eller snarare med, olivolja.

Hmm, och låt mig se, hur har och hur gör sig olivolja mer påmint i mitt liv? Tja, de första reflektionerna är att utan olivolja ingen pesto, vare sig grön, röd eller den där närmast beiga peston från Sicilien. Inte heller skulle någon focaccia med saftig tapenade förgylla middagsbordet. Och tzatzikin skulle man kunna se sig i månen efter (ganska lustigt uttryck vid närmare eftertanke...). En vinegrett utan olivolja känns som en klart motiverad orsak till kraftig depression. Och sist men kanske viktigast, ingen ömt kallpressad olio extra vergine di oliva att ringla över min pasta!

Och det sistnämnda för mina tankar till de första åren av min barndom, för länge, länge sedan. Eller ja, åtminstone för en sisådär 25 år sedan, när jag och min syster vid upprepade tillfällen släpades med till mina föräldrars favoritrestaurang, italienska Mamma Rosa på Sveavägen, för övrigt en av stans första italienare. På Mamma Rosa fanns det för små parvlar som mig bara en sak som gällde, pasta, och då främst med deras fantastiska bolognese. Jag tänkte inte på det då, men självfallet var det ju rejäla skvättar med olivolja både på pastan och i såsen.

När jag nu tänker tillbaka på alla de gångerna vi var där, och alla tallrikar som slukades, så slår det mig, jösses, olivolja och pasta byggde denna kropp. Och var det inte Plinius som pratade om att "det finns två behagliga vätskor för kroppen: invärtes vin och utvärtes olja, dock är oljan den nödvändigaste"? Jo visst var det så. Omtänk- samma föräldrar som såg till att man fick en sådan bra start i livet ;-)

Såhär i förbigående drar jag mig även till minnes att det även var på Mamma Rosa som jag för första gången fick smaka på espresso. Bara det en milstolpe!

Ett annat mer färskt minne är när jag nyligen, av några matentusiastiska londonbor, blev presenterad för en skål med olivolja, med några droppar tryffelolja i. En klar höjdare att doppa bröd i måste jag säga! Och om det nu passar med övriga ingredienser så kan jag sannerligen även rekommendera att släppa ett par sådana droppar (och då menar jag ett par, max! starka grejer det där) över pastan, det ger en fin och litet spännande svampnyans.

I Toscana inleds förresten alla måltider med en bit bröd och olivolja, och det har slagit mig att man egentligen borde dra ner radikalt på alla överambitiösa hors d'ouvres och förrätter, och helt enkelt bara köra fram olivbåten, några skålar med olivolja och bröd, och litet gott vin. That's it, and it's plenty!

Svarta eller gröna oliver förresten? Normalt sett gröna, definitivt. Jag tror att det var under några smällheta veckor i Rimini för en 5-6 år sedan som jag för första gången upptäckte hur vansinnigt gott det är att äta små gröna oliver som snacks. En hel skål sätter man sig utan vidare i sig. Att man sedan kanske gärna har ett par goda drinkar bredvid skålen får väl främst betraktas som ett komplement till huvudattraktionen.

Men det finns även ett flertal goda exempel på mycket smakrika och njutbara svarta oliver. Fast helst ska de snarare gå åt det mörklila                               

hållet för att mina smaklökar ska trivas. Om du t.ex. varit på kaféet/restaurangen Saturnus i Stockholm förstår du ungefär vilken typ av oliver jag menar.

Och för att reda ut begreppen en aning; svarta eller gröna handlar inte om olika sorters oliver. Det finns hundratals olika sorters oliver, men de skiftar alla från gröna till mörklila/svarta som en del av mognadsprocessen. En annan del av mognadsprocessen är att de svarta oliverna innehåller mer olja än de gröna, och således ur somligas perspektiv skulle kunna betraktas som något onyttigare som snacks, om nu mängden fett råkar vara något som intresserar en.

Och när jag nu kom på litet avigvägar, för det är ju egentligen olja och inte oliver det här handlar om, så höll jag så när på att glömma radarparet olivolja och mozzarella. Mellan varven på Monza-banan (ja njä, jag körde inte själv, men det kändes nästan så…;) i slutet på förra sommaren påmindes jag om att tomat och mozzarella sallad är en klart underskattad kombination. Eller åtminstone har jag själv underskattat den under några år, antagligen till följd av påverkan av någon löjlig matsnobberitrend, som väl är sånt man helst ska undvika att låta sig influeras av. Viktigt är såklart att både buffelmozzarellan och oljan är av prima klass, men annars är det enligt min uppfattning en klockrent enkel och smakrik kombination som passar vid de flesta tillfällen. Ungefär som en Dry Martini, som du ju också kan läsa mer om i detta nummer av SL.

För att kort fundera över det numera allt mer omfattande utbudet av olivolja från alla världens hörs kan man dels fråga sig om det här med                               

nödvändigheten av att ha en uppsjö av olika sorters oljor för olika användningsområden, dels om det finns anledning att hålla sig till dyra oljor från Sicilien, Provence, eller kanske Umbrien, eller om det är risk att det hela går till överdrift.

Jag skulle vilja hävda att det är samma sak som gäller för exempelvis vin. Den genomsnittliga chansen att det vin man häller upp i glaset är gott ökar naturligtvis i takt med att man kliver uppåt i prisklasserna. Men det är ingalunda någon garanti för att man ska bli nöjd. Personligt tycke, sammanhang (och då menar jag inte bara vilken mat som står på bordet), förväntningar mm spelar som alltid in, och det bästa man kan göra är att prova sig fram till några sorter man gillar. Om de sedan råkar vara billiga eller dyra behöver kanske inte nödvändigtvis avgöra inköpet.

Känner du dig inspirerad? Har du, medan du läste detta, löpt ut i köket för att hämta din favoritolivolja, en liten skål och några bitar bröd? Jag hoppas det, för olivolja är inte bara gott, det gör gott. Häromdagen såg jag till och med att en japansk forskare kommit fram till att den troligen kan skydda mot hudcancer, dock endast vid användning efter solbad, nota bene.

Och apropå det, i avdelningen nästan men kanske ändå inte helt onödig kunskap, om du händelsevis skulle ha fastnat i Japan, och just då drabbas av en överväldigande törst på olivolja, eller råkat ut för en kraftig solsveda, så hav förtröstan. Häv bara ur dig oriibu oiru, så bör allt ordna sig till det bästa.

Drinkkulturen är på stadig frammarsch sedan ungefär början av 90-talet, och tack gode gud för det. Någon gång i framtiden, i en bättre värld, kommer kanske våra barn att förknippa uttrycket "en stor stark" med valfri idrottsman, och inte en fatöl. Inget ont om öl och vin, men den anställde bakom baren kallas inte "öl- och vintappare" utan bartender, och deras tjänster bör banne mig utnyttjas om man nu väl satt sig i en bar.

Hur fröjdande det än är för själen att slippa all denna öl, smärtar det minst lika mycket att se alternativen i barbesökarnas dricksglas. I bästa fall är det drinken på modet (de senaste exemplen är Vodka Cranberry, Vodka Lime, White Russian och Fidel Castro), vilket brukar innebära valfri batterisprit och en skvätt virke. I sämsta fall är det den avskyvärda blandningen av gin och tonic, eller - jag är ledsen att erkänna det - min personliga favorit, fuldrinkarnas fuldrink; bourbon och cola. Att bredvid dessa dryckesvanor ställa fenomenet Dry Martini är i det närmaste helgerån. Martinin är nämligen ingen drink, utan en cocktail. Cocktailernas cocktail. En Martini gör att man omedelbart associerar till flärd, lyx och fest, och det är precis vad en cocktail går ut på.

Åsikterna om hur en perfekt Dry Martini skall blandas går självfallet isär. Vad de flesta tycks vara överens om, är att cirka 6 cl gin blandas med en skvätt torr vermouth i ett rörglas med isbitar, rörs om och silas upp i ett martiniglas. Därefter börjar de lärde tvista. Dels handlar det om proportionen mellan vermouth och gin, men framför allt om vad - om något - som ska läggas i glaset. Å ena sidan har vi olivförespråkarna, och å andra sidan citrontwistens anhängare, och de                        

är lika oförsonliga som 2Pac och Biggie.

En annan skola säger att vodka fungerar alldeles utmärkt istället för eller tillsammans med ginen - däribland en känd engelsk agent. Samma agent har också fått för sig att hans vodka martini skall vara skakad, och inte rörd. (Å andra sidan blandar sopan också ihop årgångar på franska mousserande viner regelbundet, så hans flagranta brist på koll kan vi lämna därhän).

Elementär drinkkunskap säger oss att drinkar som skakas resulterar i att isen blandas ut i en högre grad, och späder inte bara ut drinken utan gör den också grumlig - två dödssynder när det gäller Martinin. Som författare av artikeln får jag däremot tillfället att presentera min egen uppfattning - en massa is och en rejäl stänkare riktigt torr vermouth (Martini Extra Dry eller Noilly Prat) i rörglaset, rör om isen ordentligt, häll därefter UT vermouthen och eventuellt spillvatten så att isen är täckt av ett vermouthlager - då blir Martinin klar, stark, kall, god och helt enkelt prima. Sen i med gin (Tanqueray), rör om, sila upp i ett stort glas, 12 cl och så två oliver på tandpetare, för att det är så ohyggligt gott med oliver.

Men Martinin ska inte bara blandas, den ska drickas också, och det är här som den visar sitt rätta ansikte. För det första krävs det en hel del jävlar anamma och självförtroende för att beställa den - ungefär som med en Cosmopolitan så är det inte särskilt mycket hårdrock att stå med en i näven. Den kräver sin man och sin kvinna. Det är rätt pretentiöst att dricka Martini - många ser det som ett tafatt försök att balla sig. För det andra kan man inte springa runt eller jazza på                        

dansgolvet med en Martini - det är inte bara stilmässigt och moraliskt fel, det är också en fysisk omöjlighet eftersom man lär drälla ut den innan man hinner säga "Hotshot". En Martini avnjuts sittandes, eller ståendes på samma ställe i baren, så som en riktig cocktail skall förtäras.

Mycket tjafs för lite sprit? Pretto? Visst är det så. Men när man väl är där, när man har armbågat sig förbi ett par dussin ölstinna hockeysvennar och några GT-pimplande pandabrudar, lyckats få bartendern att inte hälla brännvin i shakern och börja jonglera, och avfärdat de hånfulla kommentarerna från vänner som inte kan skilja på en daiquiri och ett glas Fernet - då är det gott att leva. Då är man verkligen kung i baren - och Magnus Uggla har definitivt inget med den saken att göra.

När jag för bara några veckor sedan besökte Restaurang Mården i Stockholm fick jag en smakupplevelse jag sent skall glömma. Upplevelsen fick mig också att vidare vilja undersöka huvudingrediensen i det recept som medfört denna fantastiska minnesstund.

Nu var det inte något recept på mat som fick mig att vilja forska vidare, utan en mix av simpla ingredienser i en av de många smaklökskittlande drinkarna som serveras på Mården. Här, likt vid så många tidigare tillfällen, var det den enklaste av enklaste drinkar som upplevdes som mest utsökt. Nämligen Zubrówka rakt från flaskan, blandad med vanlig äppeljuice i ett glas till bredden fyllt med is.

Med en fabulöst rund smak och en eftersmak i den sedvanligt förföriska vodkaspritigheten stack denna polska sädesvodka igenom äppeljuicen på ett sätt som ingen annan spritsort gjort förut. Zubrówka var uppenbarlig något som skulle undersökas närmare...

Nu får ni inte tro att med undersöka närmare menas att ohämmat bälga i sig mängder av denna dryck. Nej, några små drinkar till blev det kanske, men med denna smak skulle denna vodka istället kunna bli ett utmärkt substitut till övriga mer traditionella vodkasorter i såväl matlagning som drinkblandning och mer information om dess ursprung och tillverkning ville jag absolut ha reda på.

Det visar sig då att Zubrówka fått sitt namn ifrån den nu, i vilt tillstånd, utdöda Europeiska bisonoxen. Bison heter nämligen "zubr" på Polska och i varje flaska Zubrówka återfinns ett strå av så kallat                        

bisongräs. Bisongräset kommer ifrån skogen Bialowieska där dessa jättedjur sågs betandes under hundratals år innan de sista stackarna fick ge upp livet på 20-talet.

Bisongräset ger inte bara drycken ett karaktäristiskt örtigt inslag utan får även vodkan att skimra i en grönaktig ton. Under senare år har också flaskan prytts med en stor stark bisontjur och namnet Bison Brand Vodka.

Zubrówka finns nu tyvärr inte i Systembolagets ordinarie sortiment, men i beställningssortimentet finns den med sedan en tid tillbaka. Bli då inte arga om ni får en flaska utan grässtrå, det tillverkas nämligen numera även en billigare exportvariant utan det gröna lilla strået (mycket tack vare att bisongräs förut klassades som narkotika i vissa länder). Att föredra är nog dock att fara över till Polen och där testa den äkta varan. Kanske till och med ge sig ut i Bialowieska-skogen med en liten fickplunta för att jaga utdöd bison...