I Norge är han en nästintill kultförklarad myt, men i övriga Norden är han så gott som okänd. Vi gräver fram den gamla underdogen, revolutionären, författaren och dramatikern som aldrig gav upp kampen för medmänniskan.

I filmen Donnie Darko görs hissnande kast mellan olika genrer. Vi följer med Donnie och jättekaninen Frank på deras resa genom ett plågat medelklass-suburbia i USA.

Han har kallats det lilla formatets mästare och en levande klassiker. Hos Willy Kyrklund möts intryck från Persien, Bibelcitat och minnen från barndomens Finland.

Det har skrivits ytterst få verk som har förmågan att slå mänskligheten med full kraft där det gör som mest ont. Där slagen riktas mot platserna med största rötan och där våra mest hemliga och skadeglada demoner håller till. Här i norden har vi en mycket olycklig tendens att offentligt förneka och kulturmässigt stena våra största begåvningar. I vissa fall och under särskilt utvalda förutsättningar tar vi dem till hjärtat och den beryktade folksjälen. Vanligtvis sker detta postumt (Strindberg, exempelvis). En författare som råkat ut för en särdeles omild behandling både av sig såväl som sina verk är norrmannen Jens Björneboe. Hans viktigaste verk är "Bestialitetens historia", en trilogi av böcker som skoningslöst för ett protokoll över människornas nidhandlingar. Det är därför inte särskilt märkligt att Björneboe är en nästintill okänd författare i norden, även om hans böcker sålt stora upplagor och hans pjäser förts upp på många av världens mest berömda teaterscener.

Björneboe föddes 1920 i Kristiansand, i Norge. Fadern, en förmögen, välutbildad och hårt arbetande rederi-ägare tillika belgisk konsul och hans yngre men mycket kapabla hustru hade en central roll i stadens societet. Ekonomisk trygghet och familjens genomgående goda ställning kunde ha varit som den perfekta scenen för ett samtida Ibsen-drama. I sina anteckningar skriver Björneboe att han som trettonåring för första gången försökte ta sitt liv. Trots en förmånlig bakgrund led den mycket unge Jens av svår fysisk sjukdom såväl som endogen depression (depression utan synliga yttre orsaker, medfödd alltså). Den fysiska sjukdomen skulle han bli botad ifrån och hans senare liv skulle präglas av ett rentav motsatt fysiskt tillstånd av styrka och uthållighet, men den inre sjukdomen, ångesten och                

depressionen skulle han aldrig slippa.

Trots detta var han utåt sett inget olyckligt barn. Som femtonåring åker han ut i bergen med en vän för att åka skidor. En lavin täcker över vännen bara några meter ifrån Jens. Utan någon som helst hänsyn för sitt eget liv gräver han fram kamraten ur snömassorna. Hårt ansträngd, då han vid den här tiden led av en svår lungsjukdom, lyckas han få liv i vännen. För den här bragden får han Carnegies hjältemedalj. Det skulle bli enda gången i Jens liv som han accepterar en auktoritets utmärkelse.

I tonåren växer en osedvanligt vild och otyglad rebell i honom. Upproret har kokat inom honom en längre tid. Upproret mot auktoriteter, lärare och makthavare eldas på ytterligare av Björneboes studier av den tyska filosofen Friedrich Nietzsche vars dyrkan av övermänniskan som höjer sig över lag och moral tilltalade unge Björneboe. Han underkastar sig ingen, lever av erfarenheter och vill skapa sig en egen bild av världen, helt fri från den hans omgivning vill forma honom efter. På skolan blir han en lärarplågare av värsta sort. Inga tyranniska lärare kan rubba hans starka och lysande personlighet. Men Jens tillhör inte pöbeln. Han är en begåvad elev och skriver uppsatser på en nivå långt bortom sina jämnåriga kamrater. Sin skarpsinnighet och kunskap använder han för att förödmjuka det system som vill strömlinjeforma honom. En sådan karaktär får det svårt i det rigida skolsystemet. Trots faderns påtryckningar relegeras han ur skolan. Och på nästa skola blir det inte mycket bättre. Karaktäristiskt nog för Björneboe slutar upptågen i rättssalen där han står anklagad för otukt. Han har hoppat i säng med en femtonårig                               

flicka bara någon månad ifrån den myndiga sextonårsgränsen, och då hennes far upptäcker saken kopplas polisen in. Det slängs på ytterligare ett par paragrafer för att äntligen få bukt med bråkstaken och den 28 februari 1939 blir Björneboe dömd till åtta månaders villkorlig fängelsedom. Hans far är vid det här laget en mycket sjuk man, men tar saken med diplomati och ro, bjuder Jens på en skvätt whisky och några väl valda ord. Samma vår avlider fadern och Jens lämnar Kristiansand för alltid. Men den bana han inlett i sin barndoms stad skulle komma att bli präglande i hans liv.

Kort efter faderns död ger sig Jens av tillsammans med sin mor ut på en bussresa i Europa. Den andra september anländer de till Paris. De roar sig på världsberömda Moulin Rouge och champagnen flyter i ymniga floder i den varma Parisnatten. Morgonen därpå mobiliseras den franska armén. Över Europa vilar en tung skugga av krig. Medan resten av det norska sällskapet vänder tillbaka mot hemlandet fortsätter Jens och modern vidare in i ett Europa som aldrig mer skulle bli detsamma. Han möter det tyska föraktet och övermodet för första gången. Lebensraum! skriker de förblindade folkmassorna och vässar tänderna mot kringliggande länder. Svartsinnet och hatet gör ett stort intryck på Björneboe. Han möter detta våld och övergrepp som han skulle komma att möta allting annat, naket och direkt. Han kan inte annat än se den råa och brutala verkligheten. Hans ångest stegras men hans vilja att hjälpa väcker oanade krafter i honom.

Efter detta första besök i Tyskland skulle många fler följa. Björneboe får ett djupt splittrat förhållande till landet. Där möter han några av sina bästa vänner och inspireras av skapare som Hölderlin, Nietzsche                               

och Goethe, men samtidigt ser han tydligare än någon annan hur svart den tyska själen kan vara. I en artikel efter kriget skriver han: "Det var inte nationalsocialismen, inte ett politiskt parti och en viss nation som hotade oss, det var en viss nation som i ett visst ögonblick öppnade dörrarna för avgrundskrafterna i människosinnet".

Det hade varit lockande att skriva Björneboes biografi. Hans liv är så fyllt av motsättningar, kamper, möten med intressanta människor, omvälvande katastrofer och själarenande genombrott, personliga triumfer och avgrundsdjupa nederlag att orden bokstavligen skulle ha hoppat ner från pennan över till pappret. Björneboes liv blev en myt redan på sin egen tid (han gjorde heller ingenting för att skingra myten). Det är fyllt av extremer och motsättningar. Björneboe körde alltid sina lopp till slutet, oavsett vart det ledde.

Men ett liv som Jens Björneboes bör inte kliniskt återges i kronologiskt ordnade datum och händelser. Det som är långt mer intressant och relevant för oss som lever idag är de mekanismer som Björneboe slogs mot - och för. För att förstå varför Björneboe alltid satte hårt mot hårt, aldrig sålde sig och aldrig gav sig, såsom det anstår en sann underdog, måste man förstå det centrala temat i första delen av "Bestialitetens historia". Boken gav Björneboe framgång (även om det mest sålda verket, "Hajarna", en sjöroman i bästa Jack London-stil är säkerligen den människor bäst kommer ihåg honom för) och viss ekonomisk stabilitet, men är viktig att omnämna eftersom den har en så central roll i hans liv och livshållning. Boken fick ett överväldigande positivt mottagande. Den räknas som en av de viktigaste verken från efterkrigstiden och symboliserar precis det                

tema som tyvärr är så hotande aktuellt idag.

Handlingen i "Frihetens ögonblick", första boken i trilogin, berättas genom en äldre alkoholiserad domstolsvaktmästare i det påhittade furstedömet "Heiligenberg". Huvudpersonen och handlingen har starka biografiska likheter med Björneboe själv. JB är själv en sorts vaktmästare som samlar på världens oförrätter och för protokoll över dem. På ytan i Heiligenberg försiggår det sedvanliga livet, eller den "sedvanliga orättvisan" som det heter i boken. Men undertill vilar våldsamma och oregerliga tendenser i människorna. De är inte så nöjda eller så lyckliga som de låter påskina. Tendenserna yttrar sig i våldsamma och till synes oprovocerade mord bland bybefolkningen. Den andra oroväckande kraften är människornas egna mörka drifter. Vaktmästaren upptäcker en dag en bunt särdeles vidriga fotografier hos högste domaren. Fotografier som vida överskrider vad en lagens man, eller någon människa egentligen alls bör ägna sig åt. Frågan Björneboe ställer i boken är: Vem är vaktmästaren? Eller: "Vem är människan?" Berättelsen drivs av vaktmästarens sökande efter sin egen identitet.

Det är en färd genom depression, ångest, alkoholrus och drömmar. Han är en belevad människa med många år bakom sig. Men han plågas av minnesförluster och kan inte minnas sitt eget namn. Han inser att han varit lika delaktig i vidrigheterna genom de lögner han accepterat och gjort till sitt liv. I ett försök att bryta sig loss, återvinna sin mänsklighet skriver han ett verk på tolv böcker, där han med smärtsam precision skildrar människornas ondska. Bandet heter "Bestialitetens historia"... Han inser att endast sanningen kan rädda                               

honom. Genom att godta lögnen har han förnekat sanningen och missat sin chans till frihet. Sjukdomen (i boken visad som depression och minnesförlust) har vuxit sig stark i honom. Genom att berätta sanningen återfår han friheten. Men friheten är en plåga. Den kräver att han gör ett eget val, han har inte längre samhällets lögner att stödja sig på. Han måste ensam ta ansvar för sina handlingar. Friheten kräver en enorm kraftansträngning av honom och när han inser att han gått för långt för att vända tillbaka väcks ångesten. Vaktmästaren frågar sig vem det är som lärt honom att vara rädd för den ensamhet som drabbar en människa som gjort sig fri, han undrar om människan är vuxen nog att ta ansvar för sina handlingar?

I boken symboliseras frihetens ögonblick av atombombens förgörande kraft. Från den dagen då en sådan fruktansvärd förstörelsekälla existerar är ingen vidare förödelse längre möjlig. Vi håller nycklarna till vår egen undergång. Frihetens ögonblick, och valets ögonblick har anlänt för invånarna i Heiligenberg. Förutom lögnen är det även maktbegäret som är en förklaring på världens tillstånd. Enligt Björneboe (Vaktmästaren) är maktutövning bara ett sätt att tillfoga andra smärta och atombomben är dess yttersta konsekvens - det absolut onda. Att underkasta sig makten är också att bryta mot sanningen. De "onormala", de som bryter mot auktoriteterna är de som för världen framåt enligt JB. Bara människor som förstår sanningen och vågar insistera på att de har rätt, och har modet att stå för den, kan utveckla sig till självständiga människor. De möter ett sådant kompakt motstånd från omvärlden och maktens män. De blir outsiders och förbrytare. Priset för friheten och sanningen är hög.

Björneboes eget pris för sanningen blev högt. Han slogs ständigt mot ovilliga förläggare, en oförstående publik, fördomar och slapphänthet. Trots detta förblev han en handlingens man. Han utmärkte sig som den som hjälper de svaga och utsatta när de flesta paralyserat stod och tittade på. Ett exempel är hans engagemang mot de villkor det norska rättsväsendet utsatte sina fångar för. Han hade själv avtjänat sitt straff på ett norskt fängelse, men istället för att bli bitter och slagen, lyckades han efter sitt frigivande piska upp en veritabel folkstorm mot förhållandena som ofta innebar livslång isolering, tortyr och hårda domar baserade endast på indicier.

Ett annat exempel på Björneboes okuvliga engagemang är hans tid som lärare på Steinerskolan, en av få friskolor i norden. Steinerskolan var under den tiden i pionjärfasen. Den krävde ett heltidsengagemang av lärarna. Man fick bara vara frånvarande (som lärare!) två dagar om året, arbetade ofta 10-12 timmar om dagen och dessutom ingick byggnadsarbete på självaste skolan som titt som tätt drabbades av översvämningar och annat förfall. Detta till en svältlön på 300 kronor i månaden. Men Jens var energisk och engagerad. Han lyckades både skriva, engagera sig i skolan och försvara den offentligt. Han var dessutom en mycket omtyckt och kunnig lärare. Steinerskolan var själv kontroversiell på den tiden. Den satte barnen och deras egen utveckling, "själ", i fokus - men utan att tumma på sakkunskaperna. Under perioden på Steinerskolan skrev han även novellen "Jonas". Det är en skildring av ett barn som inte ges några chanser av vare sig skolan eller kamraterna, men som finner sin väg i livet ändå. Boken präglas av Björneboes okuvliga solidaritet med de unga. Bakom galghumorn och ironin döljer sig kärleken till människan.

Om "Jonas" skapade kontrovers i det norska skolväsendet, så skapade den erotiska novellen, "Utan en tråd" en folkstorm i det hela det norska samhället. Få skulle ana vilka konsekvenser den här egentligen ganska oskyldiga novell skulle skapa. Rättssak, två fällande domar och tillhörande mediacirkus. Björneboe behövde pengar för att finansiera ett annat projekt och skrev som hastigast "Utan en tråd" som gavs ut under en pseudonym. Boken marknadsfördes ganska hårt som "Norges första erotiska novell" och sålde som smör i solsken. Lagen och rättsivrarna fick snabbt upp ögonen för publikationen och en reporter snokade reda på författaren. Skandalen var ett faktum. Nu hade man tillräckligt med orsaker för att äntligen dra den besvärlige och samhällskritiserande Björneboe inför rätta.

Björneboe var själv ganska road av cirkusen, men situationen skärpes då hans ärkerival, advokat Dorenfeldt (för övrigt en synnerligen humorbefriad herre som gjort det till sitt uppdrag att tillfoga JB så mycket skada som möjligt) påstod att det var rättens sak att avgöra vad som var god litteratur och inte. Denna skeva verklighetsbild kunde Björneboe inte tolerera. Han hanterar situationen världsvant, kunnigt och ofta humoristiskt. Hans anklagare framstår som vildsinniga puritaner. Trots detta bannlyses boken och Björneboe förlorar målet. Men böterna är låga, 500 kr och något mer för förläggaren.

Boken trycks istället i Danmark och översätts till en mängd språk (bland annat japanska). Den är en storsäljare och för första gången i sitt liv kan JB garantera sig och sin familj en summa pengar som                

tillåter dem ett lite ledigare liv. Det är just händelser som denna som så väl illustrerar Björneboes liv. Medalj för hjältedåd som femtonåring, kort därefter fängelsedom för otukt. Litterär framgång och erkännande med "Frihetens ögonblick" och sedan en dom för otukt med "Utan en tråd".

Men Björneboe har betalat sitt pris. Arbetet med "Frihetens ögonblick" har nästan kostat honom livet. Han lider ständigt av depressioner, panikångest och dricker i princip oavbrutet för att lindra plågorna. Men depressionen och ångesten är inte enbart ond. Destruktiva krafter som de är, driver de ändå honom framåt. Avgrundsdjupen kostar Björneboe, såsom många författare innan och efter honom, mycket hälsa och liv men blir i utbyte insiktsfulla, äkta och oförfalskade. Detta är författarens pris. Men han slutade aldrig att skriva och skapa, oavsett sitt tillstånd. Allt ståhej kring rättssaken har heller inte gjort honom till en friskare man. Han vistas ofta utomlands, älskar att resa och upptäcka. Italien och Tyskland är länder han ofta besöker. Ständigt engagerar han sig i nya konflikter, tar kamp mot nya orättvisor. Han håller tal och skriver artiklar, pjäser, böcker. Hela tiden slåss han mot depressionen som hotar att slita sönder honom i stycken. Men han finner kraft i den och har en stark vilja att leva vidare, skapa än mer. Trots detta drabbar ångesten honom med orkanstyrka allt tätare och det vilda livet är allt han har att döva det med. Arbetet med "Hajarna" påbörjar han 1973. Det kommer att bli hans största framgång. Boken är färdig på vårkanten 1974.

Succén ger honom medel då han inte är i stånd att kontrollera dem.                

Han får pengar till oanade excesser och han spenderar dem gärna och runt. Hans alkoholintag blir än mer okontrollerat och han blir fysiskt sjuk och medfaren. "Behövande" och skojare flockas kring honom som gamar då de hört talas om hans generositet och givmildhet.

I ett sista försök att frigöra sig från "demonen i flaskan" som han kallar det köper han ett gammalt hus på ön Veierland och isolerar sig från ett Norge och Oslo som blir allt mer skrämmande och hotande för honom. Om "Hajarna" skriver han: "Hajarna har kostat mig tolv kilo i vikt, depressioner och ett psykiskt sammanbrott". Han köper en segelbåt på avbetalning och bjuder över allt fler och allt mindre nogräknade bekantskaper till sitt hus. Festerna avlöser varandra och räkningarna hopar sig. Finanserna ser inte bra ut och förlaget vill inte lägga fram något nytt förskott, hans liv och allt han uppnått är hotat. Han är ensam, trött och sliten, har betalat priset för att i så många år slåss mot så övermäktiga krafter. Hans enda litterära aktivitet på ön är självbiografin "Med horn og hale, skisse av en påbegynt skjebne". Det skulle ha blivit en utomordentlig bok om den någonsin blivit färdig. Den nionde maj 1976 hittas Jens Björneboe död i sitt hem. Radion står på och på bordet ligger en bok av Hjalmar Gullberg. I ett brev han lämnat skriver han att han dött av ensamhet. Så har han gått hela vägen - även med sitt eget liv.

Det har gått 26 år sedan Jens Björneboe begick självmord. Saknaden efter en hjälte som kan visa människorna vägen är kanske än större idag än den var då. Rollen som hjälte är inte vacker eller lätt. Vad är det som får människor att frukta en sanningssägare som Björneboe? En man som trots sina egna plågor, hur oskyddad och utsatt han själv                

än var, alltid slogs för andras rätt att få leva bra och värdigt. Själv menade han att upprorsmakare och outsiders väcker rädsla för att de opponerar sig och alltid ställer frågor och därmed representerar de friheten - lagarnas och förbudens motsats. Han sa att den ohämmade friheten är kanske alltid vad en människa innerst inne vill, men inte törs släppa loss i sig själv. I "Kruttårnet", andra delen i trilogin, skriver han:

"Jag vet precis vem Satan är: Han är friheten.
Han är det okontrollerade, disciplinens och världsordningens motsats. Satan är upprorsmakaren mot Guds rike, som är ordningen. Som är ellipser, pendlar och matematik och planetbanor och nödvändighet. Man vet var en planet befinner sig om tolv år, fyra månader och nio dagar. Men man vet inte var en sommarfågel kommer att flyga om en minut."

Året är 1988, platsen en välmående villaförort någonstans i USA. Allt verkar inledningsvis vara normalt i regissören Richard Kellys debutfilm Donnie Darko. Men redan i den soliga inledningsscenen finns en ton som oroar.

Tonårige Donnie bor tillsammans med sina föräldrar och två systrar i ett från filmvärlden så välbekant amerikanskt Suburbia. Det är egentligen en ganska vanlig medelklassfamilj, men Donnie känner sig alienerad från tillvaron. Han vandrar omkring i sömnen på nätterna, tar antidepressiv medicin, och går i terapi efter skolan.

På en av sina nattliga utflykter möter han jättekaninen Frank, som berättar att världen kommer att gå under om exakt 28 dagar 6 timmar 42 minuter och 12 sekunder. Samtidigt som Donnie är ute och pratar med Frank faller en jetmotor ner från himmeln, går rakt igenom familjens hustak och slår ner i Donnies säng. Donnie har tur och räddas av det faktum att han går i sömnen. Men märkligt nog kan myndigheterna i den följande undersökningen inte finna något flygplan som har tappat en motor.

Frank tar allt mer plats i Donnies liv och psykologen blir allt mer övertygad om att hennes patient är på väg att drabbas av schizofreni. Samtidigt räknas tiden fram till världens undergång ner.

Det är en mycket märklig film Richard Kelly gjort. Den undflyr alla etiketter och rör sig fritt mellan olika genrer. Det är samhällssatir, science fiction, skräck, drama och highschoolkomedi på en gång. Och Kelly lyckas också hålla sig borta från de vanligaste klichéerna.                        

Donnie sticker visserligen ut från övriga klasskompisar, men är inte för den skull ett mobboffer. Hans familj är inte mer än genomsnittligt dysfunktionell – föräldrarna är faktiskt hyfsat trevliga.

Men därmed inte sagt att det skulle handla om realism, det finns från första filmrutan en slags förskjutning av verkligheten. Liksom Wes Anderson, som gjorde Rushmore och Royal Tennenbaums, bygger Kelly upp sin egen filmvärld som följer helt egna regler.

Dialogen är genomgående knivskarp. Det som möjligen stör filmens balans är att vissa biroller är aningen grovt tillyxade. Den gamle 80-tals stjärnan Patrick Swayze spelar till exempel en framgångsfilosof av värsta hjälp-dig-sjäv-typen, men gör det lite för bra.

Slutet är minst sagt mystiskt och tittaren kan nog välja själv ur ett antal möjliga tolkningar. Själv väljer jag nog att se filmen som ett gripande porträtt av en förvirrad ung mans flykt in i en fantasivärld – som en slags urspårad ”Räddaren i nöden”.

Det är över femtio år sedan Willy Kyrklund gav ut sin debutroman och det är 15 år sedan hans senaste nya bok, "Om Godheten", kom ut. Själv har han hunnit blivit över 80, då han föddes i Helsingfors 1921. Det är kanske dags att han sjunker bort in i glömskan, för att ligga kvar där ett tag innan en ny generation upptäcker hans författarskap. Men det verkar inte hända. Trots att det gavs ut en samling av hans prosa så sent som 1995, gav förlaget Modernista nyss ut

"Polyfem förvandlad" från 1959. Förutom de pjäser han skrivit anpassas hans böcker till teaterscenen. Han klev själv upp på densamma förra våren i föreställningen "Willy - en timme och en kvart med författaren Willy Kyrklund" på Uppsala Stadsteater. Som om det inte räckte visade SVT nyligen en mycket sällsynt intervju. Vad det beror på försöker inte den här artikeln svara på.

"Min brist är min kompetens." Mästaren Ma, 1953.

Nyligen gick det en dokumentär om ett av Sveriges största egon, Jan Malmsjö, på TV. I en sekvens pratar herr Malmsjö, sittandes framför TV:n lite gammalmansfet och trött, om vad det är som driver honom. Helt plötsligt skiner en ny del igenom för en sekund, den del av honom som saknar tro på det malmsjöska geniet. Vissa har hävdat att det är just denna växelverkan mellan självförtroende och brist på det som skapar kreativitet, att det ena inte kommer någon vart utan det andra. Hos Willy Kyrklund, kanske den mest välformulerade av svenska författare på andra halvan av 1900-talet, är det inte så. Det är Kyrklunds brister som blir hans styrkor, inte tack vare att han förnekar dem eller tack vare dynamiken kring förnekandet, utan för att                

han omfamnar dem. I Kyrklunds fall handlar det inte om koketerande med sitt självförakt, ett odlande av myten av den missförstådde författaren. Han fikar inte efter våra imponerade uttrop eller vårt medlidande. Han konstanterar sakers tillstånd och finner det inte speciellt upplyftande. Därför lättas hans texter ständigt upp med en stor portion humor. I hans egna ord från en intervju i tidningen 90tal nr 1: "Många författare har ju det självklara anspråket att läsaren ska sätta sig ner i bänken och höra på, för det här är plågsamma och allvarliga saker: SÅ HÄR ILLA ÄR DET! Repetera! Det tycker inte jag om."

"Alla ord, där handling fattas, är dåraktiga och tomma." Polyfem förvandlad, 1964.

När Kyrklund en gång frågades om anledlingen till sin berömda fåordighet, svarade han att det berodde på att han skriver med blyerts och för att slippa omaket att sudda tänker han noggrant efter innan han skriver. Man kan förmoda att den tankeprocess som föregår Kyrklund skrivande i stor del består i att slipa bort onödigheter. En musikproducent sa en gång att produktion handlar mer än reduktion än någoting annat. Detta koncept känns det som Kyrklund tillfullo förstog, långt innan citatet ens kom till. Hans språk är reducerat, inte till minimalism, utan till effektivitet. Det betyder inte att han bygger sitt språk enbart på korta meningar, men att meningarna ofta är väldigt informationstunga. Det kan göra honom svårläst och periodvis tung, men det gör också behållningen av läsningen större. Man ska inte låta sig luras av tunnheten hos en kyrklundsk bok. Ofta innehåller den minst lika mycket som en betydligt tjockare och tar                

minst lika mycket tid och kraft att läsa. Flera av hans böcker följer inte heller traditionella roman- och novellformer, vilket gett honom möjligheten att friare utvecklad sitt språk. Det är inte konstigt alls med tanke på han själv sagt att han är "misstrogen mot skön- litteratur", men att det är det enda sättet att uttrycka vissa saker.

"Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar." Mästaren Ma, 1953.

I den mån Kyrklund är en filosofisk författare är han mer positivistisk än normativ. Det handlar inte om att finna lösningar, utan om att presentera problem. I Kyrklund är inte levnadskonstnären, han som somnar i trygg förvissning om att han vet hur saker och ting hänger ihop, som vi möter. Det är grubblaren som aldrig riktigt grubblat färdigt. Som många grubblare är de figurer som förmedlar Kyrklunds grubblerier ofta ganska innåtvända, nästintill världsfrånvända. Inte av ointresse, utan för att de är såpass upptagna av sina egna funderingar att de inte uppfattar hur deras handlande uppfattas av världen kring dem. Mästaren Ma, huvudpersonen i boken med samma namn, upprör filosofen He I genom att spela tärning med en soldat. Soldaten har huggit av Mas konkubins arm och stulit hennes armband av jade. He I anklagar Ma för att uppföra sig illa mot konkubinen och att ha ett grunt känsloliv. Ma försöker i själva verket vinna tillbaka jaderingen.

"Eftersom det var tydligt att Gud visste mera om mig än jag om honom, talade jag fritt." Om Godheten, 1988.

Mycket har sagts om Kyrklunds påverkan av det så kallade orientala                       

och hans resor i dåvarande Persien gav upphov till reseskildringen "Till Tabbas" 1959. Det märks inte inte minst Kyrklund på sitt eget oefterhärmliga sätt tar upp det religösa. I hans senare skrifter dyker det ofta upp citat från Koranen. Men han stannar inte där. Han citerar bibeln på grekiska, trasslar in sig i hinduiska texter och grekiska myter, analyserar fysiska formler och beskriver med sin typiska humor ett möte med Gud. Han låter oss få veta att Gud blir att godare för att han vill vara oss till lags och att han i skapandet har sin lust. Ibland blir han torr, ibland blir han svår, men han tappar sällan bort sig, eftersom han inte glömmer bort att ibland är det inte svårare än det självklara.