Innan spelsystemen fullkomligt flödade över av processorkraft och 3D-grafiken var förhärskande fanns det en tid då alla möjliga sorters knep togs till för att ge spelarna en upplevelse. Vi ger oss ut på en kort nostalgitripp i de tidiga spelhjältarnas pixelskuggor.

Än har inte tunnbrödrullarna och de halva specialarna bytts mot sushi, och bindhi, sari och kimono är väl inte comme-il-faut som partyoutfit på Stora Hotellet i Knäckebröhult. Men det är bara en tidsfråga…

Hög tid att sota ur bössan för nu bär det av ut på krigsstigen igen. Det är nämligen dags att bli general.

Jag vet vad ni tänker. ”Ånej, inte en till artikel om Lara Croft och den där förbaskade Tomb Raider, vi orkar inte längre...”. Inget kunde vara mig mer främmande. Jag känner ingenting för Lara Croft. Ännu mindre känner jag för Angelina Jolie som förde över henne till bioduken och lyckades göra den redan ganska visset animerade databruden än mer konstlad och plastig på film än hon var som dataspel. Faktum är att jag vill stampa på Angelina Jolie och be henne animera bort sig från min planet. Kvickt. Jag lovar även att inte nämna vare sig Mario Brothers eller Quake - jag tror att jag har nog med spelarpondus för att berätta en annan sida av historien om hjältar på data. En tid då riktiga författare anlitades för att skriva bakgrundshistorier till spel, en tid då grafikkorten hade mindre färger än du har skor i garderoben och processorernas klockfrekvenser cirkulerade någonstans kring fantastiska 7-33 mhz – men spelglädjen var ren och pur och timmarna alldeles för få för att någonsin vilja slita sig... trots omgivningens ihärdiga försök att rädda ens liv.

Om man nu vill se det som en merit eller en slags slutgiltig dom över mitt sociala liv och umgänge låter jag vara osagt, men jag har varit en passionerad dataspelare eller dataspelsjunkie snarare, i över 20 år (himla inte med ögonen då!). Det innebär givetvis inte att jag inte ägnar mig åt annat, men jag tillhör definitivt inte dem som tycker att spelade är oproduktivt. Tvärtom. Något mer stimulerande och produktivt för fantasin har jag bara hittat på ett fåtal andra platser (anta nu ingenting, tack...). Jag ser precis på min familjs ansikten när jag smyger iväg för att installera någon gammal Amiga-favorit (Amiga är, för de som missat den tidiga hemdatorrevolutionen – den första datorn som efter den berömda Commodore 64 lyckades leverera både                

anständig grafik, flerkanalsjud och ett operativsystem till ett vettigt pris) på min vrickat snabba PC. Det är ett slags medlidande utmålat i pannans rynkor och ögonvrårna som fort förvandlas till mild avsmak när jag pulveriserat någon spelmotståndare på något alldeles särskilt påfundigt horribelt vis. Jag myser. Familjen ryser. Men allt handlar om att vigas in i konsten.

Innan speltillverkarna strömlinjeformades till att producera ungefär fyra storsäljande huvudtyper av dataspel för den breda och blodtörstiga publiken, alltså: 1st person shooters (och all dess avkomma), simulatorspel (och alla dess avarter), strategispel och sportspel - fanns det en annan tid då man provade sig fram på alla möjliga vis. Eftersom datorerna inte klarade av särskilt mycket var man tvungen att kompensera spelen genom väl skrivna historier, ramberättelser för spelaren att läsa sig in i, genom att stoppa in ytterligare trevligheter i spelförpackningen och många andra intressanta försäljningsknep. Och framför allt satsades det mycket på spelglädjen och spelidén. Visst har även du suttit en ansenlig mängd tid vid något simpelt spel i stil med Solitaire eller Tetris? Och varför? För att spelidén är så fantastiskt bra. ”Bara en gång till...” är en viktig måttstock genom vilken man mäter ett spels värde. Men förutom en originell spelidé krävdes då ofta en solid ramberättelse och faktiskt något ännu viktigare: en spelhjälte. Någon att fästa storyn på, någon för spelaren att identifiera sig med.

Innan jag fortsätter så kanske jag bör anmärka att jag har ingenting mot dagens grafiskt avancerade spel. Jag sjunker gärna ner i rollen som lönnmördare i det utmärkta och kontroversiella spelet Hitman 2                

(jag vet inte hur många gånger jag gjort mig av med tempelvakterna med bara pianotråd. Prova själv, det är som terapi. Och hotelluppdraget i Hitman 1, ”Codename 47” bör jag inte ens nämna vad jag hittar på med), eller agerar gud och dagmamma åt ett gäng okoordinerade småsoldater i Age of Empires... eller mejar ner några fotgängare från Liberty City i Grand Theft Auto 3, på väg i min Ferrari-klon i färd med att leverera en last väldigt förbjuda filmer till maffiasyndikatet. Men det saknas någonting, hur fantastiskt kul och tidsslukande den här underhållningen än blir. Det saknas fantasi. Med all processorkraft och oändliga möjligheter till utveckling har vi kommit längre och längre ifrån originaliteten. Ögongodis och rå brutal slakt (som sagt, inte för att det inte är underhållande) istället för hjärngodis. En tänkbar parallell till denna utveckling är dagens tecknade serier, som visserligen stoltserar med animationskraft deluxe, men sagorna i sig är lika tomma som gårdagens Cola Light-burkar på ett nördkonvent (även om man undantar de vidriga små lillgamla människodjuren i disneyfilmerna vars hollywoodröster alltid har någon moralkaka att proppa i oss vid väl valda tillfällen).

Det var faktiskt så att till en början var spelen helt textbaserade. Man gjorde framsteg genom att mata in en serie kommandon, ofta väldigt primitiva. Det krävdes mer än lite berättartalang för att få en spelare att sitta kvar framför skärmen. Och Infocoms författare var experter i det. Med titlar som ”Leather Godesses of Phobos ”och Zork-serien trollband de spelare över hela världen (den här typen av spel kallades kärleksfullt för floppyfiction). Så småningom utvecklades grafiken i takt med processorerna och minnesutrymmet, och man kunde introducera bilder (med ett starkt begränsat antal färger) och                

animationer. Enter the time of adventuregames! Äventyrsspelen florerade. Visst hade det funnits spelhjältar innan äventyrsspelen, men det var här allt fantasirikt började. Via C64:ans (populär hemdator då det begav sig) hundratals titlar till Amigan och Atarins spelsystem svepte spelglädjen över världens nu allt mer spelfreakade ungdomar.

Ett av spelvärldens absolut mest humoristiska och småchauvinistiskt påfundiga spelsviter är Leisure Suit Larry-serien. Leisure Suit Larry är ett ”äventyrsspel” med företrädelsevis ett mål: få ihop Larry, en misslyckad 70-tals swinger, med så många (och ofta) som möjligt av de överdådigt bröstutsmyckade pixeliserade skönheterna. Temat kan tänkas krasst och simpelt, men serien är så humoristiskt skriven och innehåller precis rätt mängd ironi och skadeglädje över stackars tunnhårige och lönnfete Larry som krävs för att få spelaren att klicka sig vidare i omgivningen. Känslan av alla timmar framför tv-skärmen (glöm det här med monitorer – riktiga datorer kopplas till teven!) när jag som tolvåring försökte klä av en skönhet, sextio pixlar hög, 20 pixlar bred och fyra färger vacker - medelst idogt inmatande av varenda snuskord jag kunde komma på... ja, jag ska inte säga att det hjälpte mina framtida framfarter direkt, men om det inte stärkte självförtroendet så vässade det i alla fall ihärdigheten. Så många gånger som jag fick nobben av den digitala pixelbruden har jag aldrig fått av en levande tjej. Leisure Suit Larry är en klassiker och legend i spelvärlden. LSL gavs ut och producerades av Sierra som skulle komma att ge spelfantasterna många, många superba titlar till.

Ett annat mjukvaruhus de flesta spelfreaks någon gång gjort sig                

bekanta med är LucasArts (det stämmer, DEN Lucas. George Lucas). Och titeln framför andra är ”Secret of Monkey Island”. En roande pirathistoria om Guybrush Threepwoods ambitioner att dominera på världshaven medelst letande efter skatten, The Big Whoop. En varm och mystisk spänning, kompletterad med ett av de första välsynkroniserade soundtracken till ett spel bidrar till ett äventyr en ung spelare sent glömde. De vansinniga gåtorna, vackert animerade scenerna och halsbrytande dialogen var mer än tillräckligt för att trollbinda mig. Gåtorna kunde vara svåra och djupt ogenomträngliga - men inte olösliga. Nu för tiden kan man hitta walkthroughs, det vill säga spelguider till varenda spel som finns, men då fanns inga sådana hjälpmedel... och ville man lösa gåtan men inte kunde, så snävades alternativen snabbt ner till att få tag i någons lillbrorsa och mula honom i snön tills han vackert berättade precis vad man skulle göra med det där teleskopet man hittat under palmen vid vattenfallet... LucasArts gav sig på ett antal olika genre, men det var i äventyrsspelen de lyckades bäst (de hade naturligtvis även förstatjing på att göra spel av Indiana Jones-filmerna).

Spel behövde dock inte vara inte vara äventyr för att vara fantastiskt spelbara. Ett enkelt men genialiskt koncept var spelet Speedball, och i synnerhet uppföljaren Speedball 2. Alla som sett ”Rollerball” (originalet med James Caan, inte den sorgliga omfilmatiseringen från senare år) känner igen sig direkt. Ja, minus rullskridskorna då. Som en korsning mellan amerikansk fotboll och boxning och handboll ungefär. Mosa motståndaren, få in stålbollen i målet och fuska så mycket du kan på vägen. Enkla regler och en väldesignad spelplan ökade dramatiskt takten med vilka jag spelade                

sönder mina dyrköpta TAC-2 joysticks. Ok, jag medger. Just den här titeln gjorde nog ingenting särskilt för att stimulera min fantasi. Den var bara roligare än... vanlig, oblodig sport.

Spel behöver heller inte vara blodiga för att vara väldigt underhållande. Ett kärt exempel på det är Lemmings. Ett spel som måste spelas för att fullt kunna förklaras. I princip är man überpappa eller übermamma åt ett gäng lämlar (urdumma djur som går på rad utför stup) som kommer att valsa rakt i ett eller annat horribelt öde om man inte hjälper dem att samarbeta genom att välja ut olika roller åt dem, såsom brobyggare, vakt, grävare etc. En unik spelidé som hållit i många år. Fast just det. Man kan ju spränga upp dem små stackarna om man tröttnar, ja...

Men jag pratade om spelhjältar. Och även om det är omöjligt att nämna alla hundratals sådana, så är det på plats att nämna Gabriel Knight-serien. Gabriel Knight är en trilogi spel utgiven av Sierra som utspelar sig i dagens värld, men avhandlar idel mystiska teman. Voodoo, vampyrism, varulvar och i sista delen: en spelversion av sökandet efter den heliga graalen, starkt baserat på den bästsäljande historiska dokumentären, ”The Holy Blood and the Holy Grail”. Det har gått mycket tid åt att skriva och regissera GK. Det första spelet är helt animerat, men i det andra använde man sig av FMV-tekniken. FMV betyder Full Motion Video och innebar i princip att man filmade varenda scen som skulle vara med i spelet och satte ihop dem till en mer eller mindre välkomponerad helhet. Spelaren kunde välja vissa scenarion och även i viss mån röra sig ganska fritt i omgivningen. Det gjordes en hel del produktioner av den här typen. Ofta var spelen                

hemskt linjära och dessutom inspelade av riktiga b-skådisar, men det hände att kända skådespelare lånade ut sina kroppar till dessa digitala skådespel (Malcolm Mcdowell som Admiral Tolwyn i Wing Commander-serien, exempelvis). Ett lysande exempel på en lyckad FMV-produktion är Tex Murphy-äventyren. Ett slags futuristiskt film noir-spel med humoristiska förtecken, inbakad samhällssatir och en välskriven handling i bästa Blade Runner stil. Och på tal om Blade Runner så tillhör Westwood studios spel med samma namn till en av de bortglömda pärlorna i spelhistorien. Ok, hjälten ser inte riktigt ut som Harrison Ford gjorde i filmen, men det är tillräckligt nära. Och det finns minst 4 olika slut - för de fans som aldrig riktigt kunde bestämma sig om Harrisons hjälte var en replikant eller inte.

Det är definitivt på sin plats att nämna, och om inte annat så för att slänga de stackars genusforskarna några smulor, att Lara Croft (die, die...) är långtifrån den enda kvinnliga spelhjälten som gjorts. Hon har bara störst bröst, och det är tyvärr beklagligt att det räcker för att konkurrera ut en storyline. Men, April Ryan i det underbara spelet ”The Longest Journey” är minst lika bystig, fast på köpet smart och intelligent när hon räddar inte en, men två världar från undergång i detta välproducerade äventyr. Det kanske allra mest intressanta är dock att de, i min mening (men jag tror att många äventyrsspelare skulle hålla med mig) bästa äventyrsspelen har skrivits av två kvinnor: (jag undantar gamla Cinemaware-titlar och Infocom här, det är överkurs!) Jane Jensen som skrev Gabriel Knight, och Roberta Williams med Kings Quest-serien och många andra oförglömliga produktioner på sin resumé. Efter Jane Jensens sista spel, tidigare nämnda Gabriel Knight 3: Blood of the sacred, blood of the damned,                      

som för övrigt tog nästan tre år att färdigställa, har det kommit ut en stor mängd tekniskt avancerade titlar, men få av dem kan jämställas med den kompakta storyn från GK3.

Naturligtvis demoniserar jag situationen. För visst produceras det visuellt och tekniskt tilltalande och väl genomtänkta spel även idag, såsom exempelvis svenskproducerade ”Zelenghorm”, det mycket vackra ”Syberia” eller varför inte shooter/adventure hybriden ”Deus Ex”. Men någonstans har utvecklingen stagnerat idémässigt och koncentrerat sig på antalet polygoner i en animation eller antalet nya modifieringar och Onlineservrar för taktiska stridsspel.

Mycket mer att göra än att hoppas på att speltillverkarna ska återupptäcka att det finns någonting som heter storyline, och den skrivs bäst av en dramatiker eller författare och inte av en ambitiös men slarvig, teknikpåtänd pixelnörd, kan man kanske inte göra. Men till dess, saknar man den gamla goda tiden varifrån allt gott verkar vara lånat, så går det faktiskt att plocka fram den gamla spelmaskinen och återuppleva de spel som trollband förr. För när allt kommer omkring, visst behöver man sagor i en värld som denna. Hur pixeliserade de än är.

Jan Berglins gubbar häller kokosmjölk över maten när det är helg, enligt Rocky är varannan tonåring brännmärkt av kineser i svanken och när jag berättade för mamma att jag rensat i klädkammaren sa hon Åh, Feng Shui. Jag ser en tydlig trend - till slut har även vi lantisar fattat att allt ska vara asiatiskt nuförtiden.

Långt om länge har alltså även Fucking Åmål-städerna fattat, och nu går man med liv och lust in för att anamma det nya. Ok, sushiställena står ju inte som spön i backen på landsorten, men på ett liksom Svenssonanpassat vis smyger det asiatiska sig på oss, ivrigt påhejade av Icas Thai-Ulf och Thai-Roger. I även den bonnigaste supermarketen kan man nu välja mellan tre olika sorters familjepack med grönt te på påse, och wokgrönsakerna finns i åtminstone fem sex olika påsar. Tacohörnorna hukar bortglömda, undanträngda av vattenkastanjer på burk och glasnudlar i långa banor. Men även om den asiatiska maten funkar, så gör sig andra tendenser sämre.

Jag släpade mig iväg till ett pass på Friskis som hette chi-gympa, nytt för året i sortimentet här. Egentligen ett helt ordinärt aerobicspass till lite hottare musik än sedvanliga Ledin, men med vissa exotiska inslag.

När vi stretchade sträckte vi inte armarna bakåt, utan Tranan bredde ut sina vingar. Sedan var vi Gäspande Munkar som Delar Molnen, och vi avslutade med att återföra energi till vårat chicentra, strax nedanför naveln. Allt detta leddes av vår lokale festivalgeneral, som odlat en obestämd look med rakat huvud och bockskägg, samt fladdriga vita byxor. Touch of Asia eller medelålderskris, inte vet jag.

Kvällsdrakarna kör nu titt som tätt hur även barnfamiljerna ska möblera enligt Feng Shuis oklara regler. Tydligen har Ikea prickat rätt i år, för enligt bilagorna handlar det mest om att stuva undan prylarna så det ser lite kalt ut, och så förstås någon liten risboll i taket och ett par litografier med skrivtecken.

Även damtidningarna piffar till sig med orientalisk mystik istället för den gamla trötta astrologin. Femina, Elle och Damernas har allihopa lärt oss ta reda på om vi är Kapha, Pitta eller något annat enligt Ayurveda, och efter att ha bestämt vår typ ska vi sedan välja motionsform, diet, klädstil osv.

Men vart ska man trendängsligt snegla nästa gång? Salsakurserna frodas ju överallt, och i dagsläget känns ett mer amerikaniserat Sverige inte så lockande. Men exotismen finns ju på så nära håll - bastubadande finnar som drar kniv när de inte pimplar vodka, kontinentala och levnadsglada danskar eller toppluveutstyrda norrmän på tur.

Strategispel som Warcraft och Red alert och Dune är spel som jag alltid gillat. Just den där spännande känslan av att bygga upp en egen bas för att sedan kunna gå ut i krig eller för att försvara sin egen bas mot motståndare är en speciell upplevelse. Kanske är det för att du själv strategiskt bestämmer hur du ska göra för att klara av uppdraget. Det som gör att man hela tiden vill spela vidare är möjligheten att få tillgång till ny teknik i olika former och chansen att kunna uppgradera sina olika byggnader, samt variationen på de olika uppdragen.

Command and conquer: Generals är en uppföljare på Command and conquer: Renegade och Red alert. Nytt är att man lagt ned väldigt mycket krut på att bygga en bra 3d motor så att man kan få en ännu bättre spelupplevelse. Detta är något jag uppskattar. Enda nackdelen är att det krävs en dator med hög prestanda för att spelet skall komma till sin rätt.

Generals bygger på att man som general ska leda sitt land eller team genom mängder av miljöer och uppdrag. För att få tillgång till mer avancerad teknik så gäller det att man lyckas stiga i rang. Detta gör man genom att klara av sina uppdrag på ett smidigt sätt med så små förluster som möjligt samt slå ut sina motståndare.

Som vanligt får man välja vem man vill representera, valet står mellan styrkor från USA, Kina och GLA. Här följer en kort förklaring över det specifika med de olika styrkornas fördelar.

USA:

Har väldigt mycket moderna vapen och ofta avancerad teknologi, men det kostar en hel del att underhålla denna höga utveckling.

Kina:
Har en mantalsstark befolkning med en patriotisk laganda för den röda fanan, och detta kan få de flesta fiender att vika sig. Man har även satsat på ett massivt försvar som gör det svårt för fienden att ta sig in till deras högkvarter.

GLA:
Arbetar genom olika nätverk av terrorister och andra fanatiker. Dessa kan oftast göra väldigt stor skada med små medel samtidigt som de oftast är anonyma i mängden.

Grafiken i spelet är väldigt avancerad om man använder sig av en bra dator, vilket gör att spelet känns mycket realistiskt. Fast har man inte en snabb dator med ett tillräckligt bra grafikkort så hackar det mesta, vilket skapar mer irritation än lycka. Spelet varvas ibland med korta filmklipp för att öka inlevelsen inför de olika uppdrag man skall utföra.

En del i spelet som gjort att föregångare som Red alert nått så höga höjder i popularitet är stödet för att spela mot/med varandra via nätverk eller Internet. Detta kan man även göra i Generals.

Som den högste general jag känner mig som, har jag några tips på hur man lyckas i spelet. Det handlar om att man i början måste vara snabb och kunna hantera flera bulldozers samtidigt för att med hjälp                

av dessa på snabbast möjliga sätt bygga upp sin bas. Sedan gäller det att med stöd av snabbkommandon som du finner i manualen bygga arméer och få in mer pengar.

En taktik som fungerar bra i de flesta strategispel är annars att låta fienden ta sig in i sin bas och förstöra den samtidigt som man parallellt bygger upp en ny bas på ett annat ställe. Sedan när fienden besegrat din ena bas så tror datorn att du är utslagen och då kan du göra ett smyganfall, vilket ofta brukar kunna få datorn att bli en aning chockad.