Under fem dagar i början på februari anordnades för femtioförsta gången Sthlm Furniture Fair. På 36000 kvadratmeter slogs och kramades de olika möbelproducenterna och försäljarna för att visa vem som är nummer ett...

En animerad film på Galleri Yeans gav Jesper chansen att minnas hur mycket han älskar den japanska designgruppen Groovisions. Läs historien om kamratgängets väg till Tokyos poptopp.

Vi har fått se Apple förändra synen och utseendet på datorer och likaså har Bang & Olufsen revulotionerat ljud- och bild- produkter. Är det Canons tur att göra samma sak med kameror?

Stockholm Furniture Fair börjar verkligen på allvar kännas som en möbelmässa att räkna med i Europeiska mått mätt. Den ligger i och för sig fortfarande långt från kollegan i Milano, men det är häpnadsväckande att se hur Sthlm FF har utvecklats bara på några år och skillnaden mot mässan för två år sen eller t.o.m. den förra året, är markant.

Att Näringsminister Leif Pagrotsky invigde mässan kommer väl knappast som en överraskning. Pagrotsky har talat varmt om svensk form under det senaste året och har synts flanera på de flesta stora, och även lite mindre, tillställningar där han kunnat utvidga sitt kunnande inom området. Med följande citat från hans tal kanske man också kan förstå hans intresse (skatteintäkter är ju alltid roligt för regeringen);

"Att konsumtionen av möbler fördubblats sedan 1995 betyder att delar av branschen gått bättre än ekonomin i stort. Bara detta är i sig ett bevis på framgång. Intresset för svenska möbler och svensk design är stort - utomlands och i Sverige. Vi exporterar mer möbler än vi importerar".

Det är heller ingen slump att det blivit på detta sätt. De svenska möbelproducenterna och designerna har en otrolig känsla för vilken form och vilka detaljer som fungerar i såväl offentlig miljö som i hemmet.

Detta visar sig tydligt i den första utställningsmontern som möter besökarna i ankomsthallen på Stockholmsmässan. Med namnet                

"Made in Sweden" har här samlats en mängd produkter som sprungits från svenska designers eller producerats av svenska möbelfabrikanter.

"Made in Sweden"-montern delas i två delar genom en finurlig utställningsdesign där en matta i två färger på ett smakfullt sätt skiljer de möbler som designats av utländska formgivare och tillverkats av svenska producenter från de som helt omvänt tillverkats av utländska producenter med svenska designers bakom kreationerna.

Här återfinns, på det vita mattfältet, bland annat årets Forsnäsprisvinnare, pallen "Twister" (Yuriko Takahashi – Swedese), Alfredo Häberlis fåtölj "Solitaire" (Offecct) i ett fabulöst skinnutförande, Tim Powers sidbord "Coffee Bean" (David Design) samt Tom Dixons matta "Maze" (Asplund).

I den gröna hörnan finns ett visst övertag för designtrion Claesson Koivisto Rune (som dessutom designat montern) och Thomas Sandell. Nio av totalt 18 pjäser har ursprung från händerna av dessa herrar. Fåtöljen "Scoop" (Claesson Koivisto Rune – Living Divani), badkaret "Mood" (Claesson Koivisto Rune – Boffi), fåtöljen "Elena" (Thomas Sandell – B&B Italia) samt sidbordet "Miami" (Thomas Sandell – B&B Italia) är några av de som väcker mest uppmärksamhet.

Men allra mest uppseendeväckande, och kanske även min egna personliga mässfavorit, är Claesson Koivisto Runes stol "Dodo" (E&Y                

Japan). Med namn ifrån en utdöd fågel, som enligt utsago skall ha dött på grund av att den varit alldeles för snäll, är detta en stol som är allt utom död. Fågelformen kanske kan framkallas på näthinnan vid en första anblick, för detta är en stol utan ben och likheten med en vattenfågel guppandes på ytan finns där någonstans. Utan ben blir alltså den mest optimerade sittställningen skräddarstilen.

Sittandet kan också ske åt två olika håll. Vid omvänd sittning kan ett block eller en mindre laptop placeras på "fågelhuvudet" och en hyfsat bekväm arbetsställning kan intas. Helt enkelt härligt japanskt... fast svenskt...

"Dodo" är också placerad på en skiva som gör att stolen kan roteras 360 grader, vilket gör att karusellturer kan avlösa det trista arbetet då det kan kännas behövligt.

Efter att ha besökt "Made in Sweden"-montern kanske man kan tycka att det verkar meningslöst att ens bry sig om att glida vidare på alla de 36 000 kvadratmetrarna med möbler som årets mässa innehöll. Det bästa var ju redan utplockat kan man tycka...

Men nyheter från mängder av producenter lockade. Och den nya mässhallen Greenhouse med morgondagens designstjärnor kändes allt för frestande.

Som sagt, så hade alltså till årets mässa, en ny hall med namnet Greenhouse öppnats. Här hittar man samtliga av Sveriges betydande designskolor men även ett tjugotal unga designers från Norge,                

Danmark, Korea, Japan, Tyskland, Italien och Sverige. Detta är också den enda av hallarna där en någorlunda unison inredning skapats, jämfört med de andra hallarna som mer känns som flyghangarer med montrar med varierande design. Varje utställare i Greenhouse har en monter med varierande storlek i en annars orange hall med en scen i mitten. På scenen utfördes ett gäng olika intervjuer, arrangerade av FORUM, under mässans gång. Alfredo Häberli, Michael Young och Stephen Burks var några av dem som blev utfrågade.

Norway Says, en norsk designkvintett bestående av Andreas Engesvik, Espen Voll, Torbjørn Anderssen, Frode Myhr och Tore Borgersen är ett av de unga framtidshoppen som stolt visar upp sig i Greenhouse. Nu har de ju redan hunnit med att bland annat göra bordet "Alto" för David Design och "magasinbordet" "Paper Master" för Swedese men det mest intressanta som de visade upp på mässan var en prototyp för ett hyllsystem med namnet "Mr T". Vändbara, enkla och tilltalande hyllor för olika ändamål med mycket enkel upphängning. Måste blivit slagsmål mellan producenterna...?

En gammal SuperLounge-bekant med namnet Johannes Norlander (L- series, SuperLounge #04, vol.02) presenterade sina egen- producerade möbler "Kyparn" och "Dartanjang". Dessa är målade stålmöbler för användning såväl inomhus som utomhus men känslan är att de nog kommer bäst på sin plats på en uteservering till ett café eller en restaurang. "Kyparn" är en stol, vilken också är stapelbar. "Dartanjang" är ett runt bord försett med en hållare i mitten. I hållaren kan man välja att placera en av tre olika accessoarer; liten bricka, menyhållare eller ljusstake. Härligt inspirerande!

Greenhouse var onekligen en trevlig upplevelse och jag hoppas verkligen att detta koncept återkommer även nästa år.

Den stora A-hallen kan, precis som vanligt, passeras med stängda ögon. Amerikanskinspirerade tv-fåtöljer med utfällbara fot- och nackstöd och motellsängar med inbyggd klockradio varvas med snickargjorda köksmöbler med ojämn lack och riktigt hemska bord med träfanér. Inte roligt alls faktiskt...

Nej, det bästa är att med raska steg istället kliva in i B-hallen och den s.k. Area Modern. Här hittar man de senaste möblerna från producenter och butiker såsom David Design, Asplund och R.O.O.M.

Hallen delas också i mitten av utställningen "1900-2002 Svensk och internationell design". En trevlig vandring från nittonhundratalets början till idag med faktiska möbler och lite information från varje decennium.

Efter att ha lämnat B-hallen återstår då "bara" C-hallen med möbler för offentlig miljö. Det är här man verkligen inser varför vissa svenska möbelproducenter lyckas exportera mängder av möbler...

Eliten håller också samlat till hyfsat centralt i denna jättehall och det finns faktiskt ingen som rår på dessa utomordentliga producenter. Offecct, Swedese och Skandiform har sina utställningsytor rygg mot rygg och utan tvekan är det här den mest designlystne kan få sina behov tillgodosedda. I Offeccts monter hittar man återigen favoriten "Solitaire" och andra äldre mästerverk som bordet och stolen                

"Cornflake". Men annars är det nyheterna som får det mesta utrymmet och Karim Rashids extrema soffa "Orgy" drar verkligen ögonen på sig, liksom Eero Koivistos soffsystem "Orbit" och Mårten Claessons enkelt stiliga stol "Alva". Khodi Feiz fantastiska serie "K-line" med papperskorg, paraplyställ, klädhängare och vagn är också en riktig höjdare. Att sedan många av möblerna är i ljusblått utförande gör knappast saken sämre för den sanne SuperLounge:aren...

Swedeses monter är uppdelad i två tydliga delar. En lite större, med bitar från deras nuvarande sortiment och en något mindre med de senaste nyheterna. Att Fornäsprisvinnaren "Twister" får välförtjänt mycket utrymme här är väl knappast en överraskning och att förra årets "Best in Show", bordet "Brasilia" (Eero Koivisto, Ola Rune), visas upp i ett nytt valnötsutförande gör en verkligen överväldigad.

I nyhetshörnan finner man också många intressanta nykomlingar. Michael Young och Kartin Petursdottirs klädhängare "Tree" är ett exempel, liksom, den redan omnämnda, "Papermaster" av Norway Says.

Skandiform har kanske den tråkigaste montern av topptrion men möblerna talar ändå sitt tydliga språk. Nyheter från Jonas Lindvall, Helene Tiedemann, Alexander Lervik samt Claesson Koivisto Rune visar att även Skandiform är att räkna med både på den inhemska och den internationella marknaden.

Mitt emot Offeccts monter stöter vi på det kanske hemskaste på hela mässan. En arbetsstol som gungar fritt i luften med hjälp av en enorm                

ställning och däri fastsatta rep. Innan ögat och hjärnan får mer intryck av denna hemska art måste vi nog skynda oss ut ur C-hallen.

På väg ut granskar vi cbi’s uppseendeväckande monter som också rymmer en hel del fina nyheter, Flux och Flos belysningsutbud, Almedahls textilier samt en utställning med pristagarna av "Excellent Swedish Design", där givetvis "Solitaire" dyker upp på nytt!

Innan vi lämnar mässan besöker vi återigen montern "Made In Sweden" och provsitter ånyo "Dodo", "Scoop" samt inte helt oväntat "Solitaire". På vägen hem, i det strålande soliga vintervädret, konstaterar jag att jag faktiskt redan längtar till nästa års mässa...

Det kom en inbjudan med e-posten:
---
"GAS / DESIGN EXCHANGE". NY UTSTÄLLNING PÅ YEANS. 7-9 FEB. MEDVERKANDE:
Andy Martin (UK)
Barnstormers (US)
D-FUSE (UK)
Groovisions (JP)
Hextatic (UK)
Ikunishi (JP)
Teeveegraphics (JP)
Lodown (GER)
Me Company (UK)
Mike Mills (US)
Namaiki (JP)
Power Graphixx (JP)
NENDO (JP)
Level1 (JP)
Buro Destruct (CH)
Run Wrake (US)
The Light Surgeons (UK)
Tina Frank (A)
Why Not Associates (UK)
---
Jag har aldrig hört talas om Yeans och blir glatt överraskad när det visar sig vara ett ickekommersiellt galleri för samtidskonst här i Göteborg. Vad jag däremot har hört talas om är Gas / Design Exchange och många av namnen på inbjudan. Som gammal trogen                        

läsare av det japanska nätmagasinet Shift (www.shift.jp.org och inte det tristare pappersmagasinet med samma namn) har jag alltid fascinerats av deras onlinebutik Shift Factory där man, för något hutlösa priser, kan beställa t-shirts, dvd-skivor med tusentals kamouflagemönster, japanska helvetica-typsnitt, pälsklädda möbler och mycket annat. Här finner man också de omtalade Gas-böckerna och filmerna som visas på utställningen.

Så jag går. Självklart. En fredag när det är vernissage. Jag, och mina vänner, är först på plats och jag vet inte om man ska ta av sig skorna för att inte befläcka det skinande rena golvet som ligger för våra fötter. Efter lite velande frågar jag den sittande galleriinnehavaren som snällt låter oss behålla våra snösnuskiga skor på.

En projektor projicerar Me Companys film Luminous Planetarium stort på ena väggen. Designgruppen som är mest känd för Björks hyllade Hunter-video, visar här upp abstrakta metamediala 3d-landskap i starka färger. Det är vackert men långsamt och tidskrävande. Barn av min tid kräver ofta underhållning, snabb stimulans och är inte alltid redo att avsätta tid för att förstå eller fatta tycke för något nytt. Idag är en sådan dag. Jag har ont om tid innan den obligatoriska fredagsfotbollen med Locus Sound System och börjar känna mig lite stressad. Den lyhörde galleristen verkar märkligt nog uppfatta detta, då han snabbt erbjuder mig att välja film innan han hämtar japanska kakor och frågar om vi vill köpa billig öl. Ett uppskattat initiativ.

Mitt val faller naturligtvis på Groovisions film GRV1778 och i de nästföljande 21 minuterna sitter jag som förtrollad. Min blick följer                        

från ovan en stiliserad människa på väg någonstans genom ett otroligt snyggt och enkelt illustrerat landskap. Människan går hastigt, stressat och alldeles för nära väggrenen. På en parkingplats hoppar han in i en bil och påbörjar sin vårdslösa körning genom stadens gator. Han passerar flertalet stopptecken utan en tanke på att bromsa. På väggrenen visar pilar att han kör i riktning mot Tokyo. Min analyserande och klarsynta hjärna uppfattar genast felet. Bilisterna i filmen kör alla på höger sida, medan man i Japan har vänstertrafik. Bilen kör vidare genom tunnlar, landskapet förändras, det blir molnigt, ett flygplan passerar följt av en helikopter, bilen kör ombord på en bilfärja, vidare genom ett nytt landskap, nya tunnlar, nya moln. Det borde vara enformigt men är det inte. Bilen avslutar med att köra till en flygplats där föraren hoppar ut och in i ett flygplan som flyger tillbaka över det landskap bilen redan passerat. Det borde vara enformigt och tråkigt men är det inte. Det är en känsla som är svår att förmedla. Det måste bara ses.

Efter filmen diskuterar vi hur filmen är gjord, hur man planerar och genomför ett sådant projekt. Åter väcks mitt intresse för Groovisions. Denna designgrupp vars namn jag först hörde via en Pizzicato Five-mailinglista. Som är del av den intressanta japanska Superflat-vågen (tillsammans med mer välkända artister så som Takashi Murakami och Yoshitomo Nara). Som står bakom mina favoritfigurer Chappie och Brockmann. Som har sin egen avdelning i det japanska livsstilsmagasinet Relax. Och som alltid gör saker jag önskar jag själv hade gjort.

Groovisions är ett mediekollektiv från Tokyo som består av fem                

personer födda mellan 1963 och 1973. Kamraterna Hiroshi Ito, Kazuhiro Saito, Kenji Sumioka, Toru Hara och Hideyuki Yamano delar ett intresse för musik och brukade träffas på klubbar där de spelade musik, visade egenproducerade filmer och delade ut egna flyers. En dag råkade Konishi Yasuharu från Pizzicato Five se en av deras filmer. Han gillade det, drog i några trådar och gav kamraterna chansen att starta Groovisions. Året var 1993.

Gruppen ägnar sig idag åt allt från film och webb till musik och mode. På grund av sitt designsinne och samtida poputtryck har de även uppmärksammats inom konstvärlden. Ständigt återkommande i Groovisions olika produktioner är den ålders- och könslösa figuren Chappie som blivit något av en logotyp för gruppen. Chappie kom ursprungligen från en idé gruppen hade om ett digitalt klippdocka-spel där man skulle byta kläder på en virituell figur. Projektet färdigställdes först inte (nu finns Daily Chappie på nätet, se länkar) men Chappie levde sitt eget liv och utvecklades ändå.

Chappie blev snabbt en viktig del och representant för Tokyos popkultur. Idag finner du Chappie överallt i Japan; i läskreklamer på tv, på stortavlor i tunnelbanan, som klistermärke i flickornas filofaxer, på t-shirts, shoppingpåsar och posters eller som skyltdocka på Parco varuhus eller hippa Organic Café i Daikanyama. Chappie har precis som Takashi Murakamis Dob (se artikel i föregående nummer) även spelat in sin egen cd. Takashi Murakami har även sina egna tankar om Chappie som konstuttryck:
-"Chappie is a sculpture in human form which represents the presence and status of man in the world of modern art. It depicts a                

sort of hierarchy in the art world - the worth of the image vis a vis the audience. Chappie successfully expresses the idea that the Japanese are, or perhaps live in, a culture in which superficiality is predominant"

När Chappie först dök upp på den japanska marknaden skyltade inte Groovisions med att det var dem som låg bakom. De ville att Chappie skulle imiteras och kopieras av andra. Men efter all uppmärksamhet skapades en efterfrågan på den autentiska Chappie och Groovisions tvingades återuppta arbetet med sin figur. De gillar filosofin att kopiera och kopieras, så när andra inte kopierade dem tog de tag i det själva och började kopiera Chappie i oändliga kopior. Även om de har strikta regler för att inte avmystifiera Chappie har det framkommit att gruppen satt upp en en tioårsplan för figuren, som främst innefattar kopiering, kopiering, kopiering. Chappie ska reproduceras och bestämma sitt eget öde.

What is your nationality? Japanese
Why are you named chappie? It is easy to say, therefore remember
Do you have a last name? No
Who is your best friend? Chappie
What do you do all day? Mostly stand, sometimes i sit
Do you have any hobbies? Changing clothes
What are your favorite jeans? Levi's 505 and 503
What is your favorite item? An eraser
What is your favorite cafe? Every cafe
Do you sleep? Yes, with my eyes open
Do you want to be human soon? I am human                

Det är inte meningen att man ska förstå Chappie. Groovision gillar dess mysterium och anonymitet. Enligt samma filosofi verkar gruppen själva. Det framgår aldrig vem som gjort vad, utan Groovisions arbetar alltid som ett kollektiv.

Likt det legendariska skivbolaget Factory (aktuellt i filmen 24h Party People) numrerar Groovision alla sina verk, stora som små. Artikel GRV2000 är t.ex. en förteckning över gruppens 2000 första produktioner och projekt. GRV1573, GRV1576 och GRV1577 är numren på mina Brockmann Lights - en annan av Groovisions figurer. GRV1640 är utställningen jag besökte i Tokyo. GRV0312 är något förvirrande numret på filmen med titeln GRV1778 jag såg på Yeans Galleri. 1778 verkar vara ett heligt nummer. Det pryder flertalet t-shirts och är även namnet på gruppens onlinebutik - men där kan man klart bara beställa om man bor i Japan. Så när min kamrat nästa vecka åker till Tokyo är det diverse magasin och Groovisionprylar som pryder min önskelista.

Dessutom har jag redan hört av mig till Yeans som ger mig chansen att se om filmen trots att utställningen är över. Du borde kanske hänga med?

Innan vi säger för mycket så kan vi börja med att nämna att denna egendomliga skapelse från Canon än så länge bara finns som prototyp, så det är inte ens säkert att den hamnar i butiken.

Idéen och designen till iO är faktiskt framtagen av Canons interna designavdelning. iO är en kombinerad digital film- och stilbildskamera med en tillhörande laddning och förvaringsenhet. Tillskillnad från många andra digitala film- och stilbildskameror så vänder sig inte iO till familjer med ett behov av dokumentera sina stunder tillsammans. Istället utgör målgruppen designmedvetna personer som vill ha ett smidigt film- och bildverktyg för inspiration och dokumentering av sina upplevelser.

För att återgå till designen på själva kameran så är den utformad som en stav och kameralinsen är placerad på den övre kortändan. Funktionsknapparna finns utsatta längs med den ena sidan och med en lätt handvridning så förvandlar man staven till en kamera. Idéen att kunna vika ut kameran till en stav är otroligt smart eftersom den blir betydligt smidigare att bära och förvara. I det fällda kamera-läget fungerar den ena halvan som handtag och den andra som objektiv, mycket imponerande måste jag medge.

Om man ska hitta några paralleller med iO:s speciella design kommer jag närmast att tänka på B&Os MP3-spelare BeoSound 2, den har vissa designmässiga likheter med iO-kamerans laddning och lagringsenhet. Bägge har anammat en form som närmast påminner om ett tefatformat UFO. Men där slutar också likheterna mellan de två tillverkarna och går man i stället vidare och tittar på funktionaliteten                

så finns en intressant sak. I den tefatformade laddningsenheten finns det faktiskt en inbyggd DVD-R/RW brännare med en frontmatad öppning. Det är den helt klart mest imponerande funktionen med laddningsenheten och att den för tankarna till Apples G4 i titans frontmatade DVD-enhet gör inte saken sämre. Med tanke på att DVD-brännaren klarar att bränna in information flera gånger på en och samma skiva blir det enkelt att lägga till nya bilder eller filmsekvenser och man behöver inte slösa en hel DVD-skiva för varje tillfälle.

Man kan ju inte undgå att tänka på James Bond när man ser Canons prototyp av iO-kameran. Ni får ursäkta oss men ibland måste man bara få ta med coola saker även om det innebär att det inte finns så mycket tillgänglig information. Nu får vi bara hålla tummarna för att iO också blir verklighet :)