Casioklockans höjdmätare visar 5180 feet, och vi åker bygellift längre in i dimman. Regnet öser ner och dropparna pärlar sig på våra billiga Ray Ban-kopior. Vi är bakfulla och trötta efter mormors åttioårsfest och en tio timmar lång bilfärd från Göteborg. Platsen är Stryn, Norge och vi förundras över hur vi ännu en gång valt sommarskidåkning framför traditionellt midsommarfirande med sol, bad, och söta flickor med blommor i håret. Allt är helvete.

Men så plötsligt lättar dimman och solen letar sig fram. Helvetet blir snabbt till himmelrike och tankarna på söta flickor med blommor i håret är lika bortblåsta som molnen. Framför oss har vi sexhundra fallhöjdsmeter från toppen av den andra liften ner till dalen. Men varför ska vi nöja oss med det? Vi tar på oss våra stighudar för att klättra lite högre och nå en ännu orörd glaciär. Väl uppe och över den första bergskammen tar vi en paus för att vila, dricka vatten och insupa den underbara utsikten. Vi vet vad som ligger och väntar på oss, så vi ser ingen anledning att stressa.

Detta är nämligen fjärde gången, på sex år, vi besöker Stryn. Det har blivit lite av en sommartradition att bila hit. Första gången var vi tuffa nog att tälta uppe på berget, högst av alla tält, där marken var frusen och vi inte fick ner tältpinnarna. Vi badade i smältvattnet från glaciären och blev fotograferade av imponerade, intresserade japaner från en guidad rundtur. Andra året flyttades tälten något länge ner mot dalen, men vi bodde fortfarande på berget, med allt vad det innebar för intimhygien och hårets fetthalt. Tredje året var vi bekväma nog att ta steget ända ner i dalen, där vi njöt av campingens toaletter och duschmöjligheter. I år har vi redan förbannats över att en stuga inte kostade mer än 25 kr extra jämfört med våra tältplatser och redan bokat en                                  

sådan till nästa år. Man kan säga att vi blivit bekväma av oss. Men det har vi all rätt till. Vi började ju faktiskt på toppen och därifrån kan det bara gå utför.

Pausen är över. Ett gäng nyfikna telemarksåkare har nosat upp våra spår och är på väg hitåt. Vi packar ryggsäckarna och spänner pjäxorna innan vi beger oss iväg för att ta oskulden på den förväntansfulla, och i solen gnistrande sorbetsnön. Första biten är flack, men vidöppen och storslagen. Den fullständiga friheten infinner sig i våra långa avslappnade svängar ner mot nästa bergskam. Eftersom högtrycket den senaste tiden sett till att smälta bort så mycket som fyrtio centimeter snö om dagen, råder det nu viss snöbrist. Vi tvingas ta av oss skidorna för att stapplande i stela pjäxor klättra över de fem sista metrarna som hindrar oss från nästa snötäcke. Här förändras berget och åkningen. Det är brant, smalt men fortfarande storslaget. Det blir korta svängar runt och över glaciärsprickor, bredvid vattenfall och kala klippväggar.

Sista biten får vi ta fart och skråa över ett brett parti för att slippa att gå alltför långt tillbaka till liften. Vi passerar en massa snowboardåkare som sitter och väntar på sin tur att feta big jump:et en bit längre ner. Undrar om tjejerna vid liften ens la märke till killarna som utmanade branten på andra sidan berget? Vi tar av oss skidorna, och går slalom mellan en skock obstinata får. De flyttar aldrig på sig, är överallt och äter allt. Men hamburgarna vi tvingas köpa för 55 norska kronor styck får de inte se röken av. Tommen, ett äldre strynoriginal i lång tuvigt grått hår och skägg, går förbi med snowboarden under armen. Han har varit här alla gånger vi varit här, verkar känna alla och verkar jobba lite då och då. Vi hoppar in i bilen och åker serpentinvägen ner                                  

för berget.

Det är midsommarafton. Efter den obligatoriska sillen, nypotatisen och nubben (dessvärre fick inte tag på några jordgubbar) börjar vi gräva efter cd-skivor i Vesslans Volvo kombi. Här verkar musikutvecklingen avstannat helt. Det senaste vi hittar är en reggaesamling från Frituna Produktion AB, daterad 1992; "Reggae 92 - The sound of the everlasting summer". Med hjälp av denna, två skorriga högtalare i en bil med alla fem dörrarna öppna och en massa smuggelwhiskey tar vi successivt över hela campingen. Allt från folk i Diana Ross-peruker, sextonåriga snowboardflickor och gråhåriga telemarksgubbar tittar förbi för att digga och ta Vesslan i hand.

Det ska tilläggas att vi i år bor på Nygårds Familjecamping, ett stenkast från den legendariska Folven Camping. I år åker vi med Vesslan, hans sambo Kerstin och hennes yngre dotter Denise; som är i åldern då man saknar Lunarstorm, irriterat kallar alla för fobeck och mobilen är ens bästa vän. Vi är en av två familjer som vågat oss hit runt midsommar, och när föreståndaren kommer och ber oss sänka musiken blir vi bara glada och kramar om den nervöst skrattande norska kvinnan. Vi tar ju det helt enkelt som ett bevis på att familjen i alla fall hängde med några timmar i det vansinniga festandet som råder här denna tid på året.

Men vi nöjer oss inte. Vi vill ta del av den fullständiga galenskapen och promenerar bort till Folven Camping där snowboardkidsen tävlar i dumdristiga skateboard trick på allt från ramper till hustak, slår volter och landar på ryggen, tävlar med Roskildes Orange scen i decibel, dansar, dricker, njuter och skriker. Det är en imponerande syn.

Berusade som vi är försöker vi själva åka på en bräda vi hittar. Men eftersom den inte är utrustad med vare sig Tracker-truckar, Kryptonik-hjul, Skf-kullager eller en bred Santa Cruz-bräda har vi svårt att hålla balansen. Vi ramlar gång på gång. Istället går vi och tittar på killen som dansar endast iförd ett par smutsiga boxerkalsonger.

Detta är snowboardåkarnas land och tid. Det är inte ens värt att försöka hävda sig. De regerar i pisten, på hoppen, och får alla söta flickor. Vi är bara glada att de håller sig till pisten, hoppen och flickorna och låter den orörda snön ligga fridfullt väntande på oss skåningar.

Not. Att Vesslan egentligen heter Anders och är stolt far till de båda barnen.