Det är dagen efter sista kvällen med gänget. Jag hade åter upptäckt hur mycket jag gillar Smirnoff vodka, särskilt på helsvenska och barnsligt grabbiga förfester, och delar nu känslan som John McClane beklagar sig över i alla Die Hard filmerna (om inte jag minns fel är väl Bruce Willis rollfigur bakfull i Femte Elementet också?).

Jag har blivit inbjuden till en cafékonsert i Shibuya av Apila, en japansk popsångerska med finskt artistnamn. Fast jag vet inte om jag orkar, det är redan sängdags och jag har precis vaknat. Men suget efter gratiskonsert, gratisskivor, och ännu en anledning att hänga med japanska poptjejer är för stort. Jag ringer några vänner, bestämmer träff vid ett tusenvåningars varuhus och beger mig iväg.

Konserten visar sig vara på ett, med japanska mått mätt, stort café på sjunde våningen i ett hus i centrala Shibuya. När vi kommer in är det redan fullt med folk och inga platser, varken att sitta eller att stå utan att blockera någons intresserade blick mot bandet. Just nu spelar Apila, men eftersom vi är sena är hennes spelning snart över. Jag hälsar, ber henne om ursäkt för att vi inte hann se mer av konserten, och kommenterar att hennes musik lät väldigt mycket "swedish pop". Hon blir uppriktigt jätteglad och positivt överraskad. Svensk pop står nog högt i kurs här.

På scen riggar en ensam japanska instrument och förstärkare. Hon bär en enkel vit topp och svarta byxor. Snart är hon klart, säger "konbanwa" (god kväll) allt för nära den åter påslagna mikrofonen, och koncentrerar sig innan hon tar det första ackordet på den akustiska gitarren. Sen det andra, sen det första igen och åter det andra. Det låter lite osäkert och för enkelt, och det känns som mina                                  

övergående fördomar om tjejer med gitarrer åter ska infrias. Men så börjar hon sjunga. Och oj som hon sjunger. Det är penisresande vackert och jag smälter totalt. Lokalen och människorna blir suddiga i utkanterna av mitt blickfång och tunnelseendet låter mig bara fokusera på flickan och hennes gitarr som vackert hämtar ljus från neonskyltarna utanför det bakomliggande fönstret. Hörseln filtrerar bort allt utom den något hesa viskande kvinnorösten och det underbara gitarrspelet. Musik ska byggas utav kärlek. Av kärlek bygger man musik. Tankarna hämtar referenser som Vanessa Paradis, Chara, Kahimi Karie och Stina Nordenstam för att jämföra och bedöma. Detta är riktigt bra, om inte bäst. Flickan berättar att det är hennes första cafékonsert - ännu bättre.

Låtarna rullar på. De två första på engelska sedan en på japanska med engelsk refräng; "…walking in the rain". Sen kommer en popkille in och spelar elgitarr. Han bär den nästan obligatoriska röd- och vitrandiga poptröjan (I Japan hittar men den bland annat i butiker som Muji och Uniqlo. I Sverige kan jag tänka mig att den finns på Polaren o Pyret eller Kappahl) och har rolig frisyr. Det ser ut som han inte alls kan spela gitarr men det låter väldigt bra. I en låt sätter flickan på en trummaskin, vilket överaskar och låter intressant. Sen spelar hon en underbar version av Joy Divisions "Love will tear us apart", och jag vill allt annat än att hänga mig efteråt. Jag smälter fortfarande och flickan blir bara sötare och sötare. Tänk vad musik kan göra med ens sinnen.

Efter konserten är jag alldeles matt och benen skakar av bakfylla och intryck. Jag får reda på att flickan heter Bice och jag känner mig tvungen att otrevligt tränga mig fram till                                  

henne och på stapplande japanska berätta hur mycket jag älskar hennes musik. Hon ler som en ängel om julen. Jag frågar framfusigt om en intervju och snart har jag en lapp med namn, telefonnummer, tid och plats i handen. Lycka.

Två dagar senare sitter jag på Spiral Garden i Aoyama tillsammans med min tolk Yukari (som kan svenska och har sett Fucking Åmål tre gånger) och väntar på Bice. Jag har tagit fel på tiden och vi är en hel timme tidiga. Jag äter en dyr Dagens Lunch för att döda tid. Yukari dricker mörk öl.

Bice kommer. Hon bär endast Fab Fum-kläder i svart och vitt och ger mig ett paket med sin senaste skiva, några flyers och klistermärke. Vi pratar. Jag frågar. Hon berättar. Bice heter egentligen Yuko Nakajima och vill inte berätta hur gammal hon är (jag vet redan att hon är trettio otroligt unga år).

Hon har spelat piano sedan hon var fem år, och som trettonåring köpte hon sin första synt för sina sparade nyårspengar (barn får ofta pengar runt nyår i Japan). Själv menar hon att det största som hänt henne var när hon som nittonåring fick en Macintoshdator. Då kunde hon själv spela in sin musik, vänja sig vid sin röst och bygga upp ett självförtroende. Något som behövdes då hon för fyra år sedan bråkade med ett skivbolag som vill släppa material hon inte var nöjd med.

Men hon stod på sig och släppte istället sin debut "Spotty Syrup" en tid senare. Som de musikaliska influenserna nämner Bice allt från Boards of Canada, Slow Dive, 80-talets New wave, 60-tals rock till Prefab Sprout, New Order och Joy Division. Jag frågar varför hon spelade en cover på                                  

"Love will tear us apart".

- "I just thought I could play it better than them"

Efter debutalbumet turnerade hon bland annat med Hideki Kaji och släppte en del minialbum innan hennes andra album blev klart och släpptes i april i år. Skivan heter "Let love be your destiny" och Bice själv kallar musiken "Bedroom acid folk rock". Jag gillar tanken på att merparten av skivan är inspelad i hennes sovrum.

I framtiden vill Bice göra filmmusik, gärna till en nostalgiskt romantisk tonårsfilm. Låter som handen i hansken.

Intervjun är över. Kaffet är slut.

Vi går ut för att ta några bilder i solskenet. Bice blir inte nöjd med sina skuggor under ögonen så vi tar nya. Yukari pratar japanska med Bice men jag förstår. Hon berättar att jag tycker Bice är söt, vilket är lite pinsamt, men Bice tackar och ler innan hon beger sig iväg för att spela tennis.

Jag går hem och lyssnar på skivan. Och läser texterna, i alla fall de engelska bitarna. De innehåller en del söta misstag. Ett exempel.

If I hear you shore
I would make you up
May be what she'd do
Is to look at you
Full of love

Jag tror vad hon menar är:

If I hear you SNORE
I would WAKE you up
MAYBE what she'd do
Is to look at you
Full of love

Men vad spelar det för roll när det låter så otroligt vackert.

Eftersom jag har fått tillåtelse att lägga upp både bilder och generösa musikklipp här på sidan tycker jag verkligen ni ska ta er tid att lyssna, beskåda, njuta och förälskas. Av kärlek bygger man musik. Musik ska byggas utav kärlek.

Bartendern är klädd i en ledig men minutiöst anordnad smoking. Han står bakom en bardisk som skiner i lika delar glas som stål och häller med professionell elegans upp en nästintill vetenskapligt perfekt dry martini. Han serverar den med ett leende till den långa, blonda mannen framför honom. Med en svepande rörelse ställer han fram ett smakfullt anordnat tilltugg och antecknar under disken sin stamgästs första drink på notan. Barens varma och exotiska inredning lyses upp av de enorma polynesiska trästatyerna som står i en halvcirkel på golvet. Bandet spelar en förförande suggestiv melodi vars solstänkta arrangemang och mjuka trummor får till och med de svåraste kvinnorna att vilja röra på höfterna. Gästerna glider en efter en ur sina roller och vardagsbekymmer och förförs till dans av toner de aldrig hört förut. Kvällen har bara börjat.

Mannen vid baren som nu läppjar sin drink heter Les Baxter och bandet spelar vad som kommer att bli en av hans största framgångar, "Quiet Village". Han har precis gett ut skivan, "Ritual of the Savage". Året är 1951. "Ritual of the Savage" kommer att starta en Exoticahysteri i USA och så småningom ge upphov till en ny musikstil. Om några år kommer det inte finnas en musiker i den här genren som inte har gett sig på minst en cover av "Quiet Village". Baxter har ett öra för den amerikanska publikens önskemål och upplevelselustar samt en kompromisslös strävan efter nyskapande och kvalitet. Hans orkester består av alla de klassiska instrumenten, harpa, cello, valthorn, men genom sina exotiska och för den tiden högst annorlunda arrangemang inspirerar han och ger stoft till amerikanska drömmar.

För trots den blommande framtidsanda USA genomlevde                                  

efter andra världskriget var det ett land med fler tabun och måsten än nöjen. McCarthy (den ökända CIA-chefen) och Edgar J Hoover (FBIs grundare) förföljde skoningslöst alla som vågade så mycket som ha en röd tröja på sig och en allmän moralism mot allt okänt och oamerikanskt bidrog knappast till feststämningen. I dessa tider var Baxters framgångsrecept, att införa primitiva rytmer från kulturer och fjärran länder och smälta samman dem i en sublimt arrangerad orkestermiljö, tämligen vågad. Vågad, men lyckad. Överallt växte det fram barer och klubbar som hakade på den exotiska trenden. Plötsligt blev det inne att semestra på Hawaii, dansa bort natten på en tiki-lounge eller häva i sig en ohälsosam mängd färgglada drinkar. I mitten av femtiotalet hade trenden sipprat över till att infektera både arkitektur och design. Restauranger, barer, bowlinghallar och bostadshus kläddes i de motiv som präglats av fascinationen med allt polynesiskt eller orientalt. USA fylldes av glada tiki-loungare som om veckodagarna slet i sina kontorslandskap men på helgerna kastade av sig hämningarna (nåja, på femtiotalsvis i alla fall) och allmänt betedde sig som infödingar. Eller åtminstone som de trodde att infödingar betedde sig.

Exotica och den loungekultur som den bar med sig präglades starkt av längtan efter de vilda äventyren i fjärran länder, lyckliga solnedgångar och förbjudna lekar i... förlåt, på, sanden. Man brukar säga att de exotiska influenserna fördes in till USA via de soldater som återvänt från andra världskriget. De hade i sina lediga stunder kommit i kontakt med främmande kulturer och inspirerats av dem. Längtan efter det okända letade sig sakta in i det amerikanska undermedvetandet och i nästan tio år skulle den här trenden hålla i sig. Paradoxalt nog var det ett annat krig som skulle                                  

kväva den. Med Vietnamkrigets upptrappning blev det knappast högsta mode att kännas vid en primitiv kultur från andra sidan Stilla Havet. Det skulle dröja till andra hälften av nittiotalet innan den här musiken återupptäckes på allvar igen.

Les Baxter själv hade kommit ur den amerikanska medelklassen. Hans musikaliska begåvning manifesterade sig tidigt och det blev just den banan han valde i livet. Han tog sig fram som kompetent storbandsmusiker, arbetade åt Mel Torme som tenorsaxofonist och försökte sig även på att sjunga. Men det blev kontraktet med Capitol som kom att bli hans riktiga språngbräda. Där han skrev arrangemang och ledde orkestrar åt storheter som Nat King Cole och Frank Sinatra. På den tiden lät skivbolagen ofta sina artister spela in andra verk vid sidan om, och det blev Les Baxters biljett till egen framgång. 1948 släppte han "Music out of the moon", en rikt orkestrerad skiva där man kan hitta hans första experiment med exotiska rytmer (på den här skivan hittar man även en av få experiment med det lätt bisarra instrumentet theremin - som spelas genom att kröka ett för ögat osynligt elektromagnetiskt fält mellan två antenner som sticker fram ur en låda).

Men det var inte förrän tidigare nämnda "Ritual of the Savage" som publiken på allvar hakade på hans musik. Les åtnjöt stort förtroende från Capitol. Han fick i princip fria händer att spela in musik med de orkestrar och musiker han fann mest lämpliga. Han lär själv ha sagt att det finns inget värre än att få femton musiker att låta som två vardera, därför var 30-manna orkestrar inte ovanliga under hans inspelningar. Och han förvaltade skivbolagets förtroende briljant. Under åren med Capitol gav han ut tiotals skivor                                  

varav många skulle inspirera musiker som Martin Denny och Lalo Shifrin till vidare utveckling av genren. Många tillskriver Denny den egentliga kommersiella starten på exoticatrenden, men en närmare titt avslöjar att Dennys musikaliska arv kommer från Les Baxter. Och vill man söka exotiska rötter i klassisk musik hamnar man troligtvis ännu längre bak i tiden, rättare sagt på Ravels "Bolero". Emellertid är det onekligen Baxter som först lyckades förstå andra kulturers musik tillräckligt bra för att så framgångsrikt kunna sälja den i västvärlden. Kanske lyckades han bättre än sina efterföljare för att han reste till de fjärran kulturerna som han sedan skrev musik ifrån. Brasilianska trummor och rytmer var något inte många förstod sig på då.

Men Baxter förekommer inte bara i de här sammanhangen. Hans produktivitet hittar man lite var stans på den amerikanska kulturkartan. Han skrev soundtrack till inte mindre än 120 filmer (ofta i skräckgenren), gjorde ett otal radioreklaminslag, drygade vidare ut sin kassa med att skriva klockrena pophits (t. ex "Poor people of Paris, "Unchained Melody" eller "April in Portugal") och dessutom jobbade han med att skriva signaturmelodier till några av USAs mest kända tv-serier. Om du någonsin undrat vem skrev melodin till Familjen Flinta så vet du nu svaret - Les Baxter.

Innan han gick bort, 1996, kunde han glädjas över att den musikgenre han varit en sådan framstående pionjär för skulle få ett rejält uppsving. Lyssnare som tröttnat på överproducerad pop eller andra ambitiösa men i grunden atonala projekt, återupptäckte nu den glädje, sprudlande värme och oslagbara atmosfär som ryms i den tidiga                                  

loungemusiken. Många av dagens framstående musiker gör idag en tillbakablickande lounge men i färsk och uppdaterad tappning. Av dessa är det kanske främst Thievery Corporation som vågat sig på ett fullt erkännande av Baxter. Hans klassiska spår, "Quiet Village" hittar man på deras DJ Kicks-platta, lätt maskerat som "Tropicando". Men även Ian Pooley (med en remix på "Pyramid of the Sun") och DJ Hell (med en aningen oangenämt slaktad BPM-hysterisk tolkning av "Berimbau" på "Munich Machine" från 1998) har gett sig på Baxters verk. Resultatet har varit blandat och purister lär predika det olämpliga i att förbättra Baxter, men det vare sig kommer eller bör hindra musikfantomer med samplingslust...

Idag finns det en veritabel uppsjö av loungemusik till förfogande. Att nämna de som trängs i den här genren vore att fylla kataloger av namnkunniga och vrickat duktiga artister. Mitt förslag är att börja från början. Dessvärre verkar det som om de bästa Baxter-plattorna inte ges ut i annat än den ganska upphackade version som Capitols "Ultra Lounge" serie erbjuder (trots att den i sin egen rätt är en bra introduktion till exotisk loungemusik), men det finns faktiskt ett par återutgåvor på cd att få tag på. Så häll upp en olidligt god drink, bjud in vännerna och spela "Exotic Moods of Les Baxter" eller "Colors of Brazil African Blue", försvinn bort i en exotisk dimma eller ge efter instinkten att röra dig till rytmen...fast hoppa gärna över hawaiiskjortan om du planerar att göra stan efteråt...

Om det var ett alltför långt tag sedan du lät litet pengar omvandlas till en hip-hop skiva är Quasimotos The Unseen något att kika närmare på.

Madlib, kanske mest känd för sina projekt med Lootpack, ger med Quasimotos The Unseen en enligt min mening fet injektion i den ibland alltför sega och förutsägbara hip-hop ådran. Trist nog har ju mycket av dagens hip-hop blivit ungefär så stelt och fyrkantigt som den scen den utmanade en gång i tiden. Möjligen borde MTV ha en rejäl känga någonstans för det...men det tjänar väl ingenting till, det är väl snarast annonsörerna styr skutan mot det ljumma och tråkiga mainstreamhavet.

Men låt oss nu inte sitta och dystra till för det, för här har vi som sagt något saftigt att sätta öronen i...hm, eller på...eh, eller hur man nu kan tänkas uttrycka det. Man ska väl alltid passa sig för att alltför friskt använda vissa ord och begrepp, men i det här fallet får nog ändå ordet nyskapande sägas vara på sin plats. Även om samma känsla kunde hittas på annat håll även pre-Quasi, har Madlib här skapat något som definitivt provocerar nya områden i skallen. Och visst kan man dra paralleller till SuperLounges musikhusgud DJ Shadow, för ungefär lika freakat, knäppt och sjukt bra är det.

Just för att det är ganska freakat, och inte minst för att rapen delvis låter som om det svalts en hel del helium, har kritik riktats mot Quasimoto. Larv enligt min uppfattning. Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att ta till sig nya grejer. Det är som sagt en tråkig historia hur stelt det blivit i vissa kretsar inom denna genre. Om den synen får råda ett tag till kan man nog räkna bort hip-hopen som en                                  

nyskapande faktor inom musiken. Huga, nu hängde jag visst i dysterkvisten igen, omtagning!

På ett sätt känns produktionen på The Unseen som en återgång till tidigt 90-tal, men samtidigt med ena foten inne i 2000-talet och andra i en egen futuristisk undergroundrapvärld. Varningstexten bör lyda: "Se upp, innehåller oidentifierade skumma abstinensframkallande ljudsamplingar, totalt respektlös off-beat scratch och förmodligen olagligt knäppa texter." Skämt åsido, gillar du riktigt, riktigt obskyra samplingar och loopar (även illustrerat i den, antar jag, självporträtterande låten "Return of the Loop Digga"), mästerliga beats långt ifrån de standardiserade man oftast hör, samt underhållande texter och rap tror jag inte att du blir besviken.

Skivan innehåller genomgående även precis det jazziga sound jag gillar, t ex i Real Eyes. Fast möjligen är det inte direkt jazzsoundet som fångar intresset och som hela tiden finns med. Kanske är det snarare en av jazzens hörnpelare, improvisationen som är mer än normalt närvarande. Eller borde man kanske säga freestylin' för att mer anknyta till hip-hopens begreppsliga motsvarighet.

På tal om jazz kanske det såhär i förbigående ska nämnas att Madlib, eller Malik Flavors, som han i Yesterday's New Quintet kallar sig, ganska nyligen (eller tja, för ganska exakt ett år sedan) kom med det strålande och ganska annorlunda alstret Angels Without Edges. Med den allra största tonvikten lagd på jazz blandas litet hip-hop och funk in och det hela är främst instrumentellt. Suverän platta att sätta på repeat och låta bli soundtracket till en riktigt bra dag på jobbet, hemma eller höstsemestern!

Men för att nu ge en fingervisning om vad du kan förvänta dig om du köper The Unseen; om du tycker att Guru har ett skönt sound med sina Jazzmatazz projekt, men kanske i längden blir litet väl...ska vi säga besserwissigt, allvarligt och nästan en smula tråkigt, kanske Quasimoto är vad du längtat efter. Och tycker du DJ Shadow eller Dr Octagon gör din tillvaro rikare tycker jag du ska se The Unseen som en självklar investering i din livskvalitet.

Och för att runda av och avsluta så jo, om du tycker att du känner igen namnet Quasimoto så var det den där kutryggige killen som hängde i Notre Dame och ringde i klockor. Fortsätt med det Quas, ring rejält i den där grymma klockan, häng dig hårt i repet!