Det finns många olika sätt att se på David Letterman. Jag tror nog också att jag, här i Sverige, oftast får höra negativa utlåtanden om denna otroligt stora amerikanska tv-profil. Antingen kastas det ut att Letterman kör samma show varenda gång och att den där jäkla topp-tio-listan är det sämsta som någonsin visats på TV, eller så kritiseras han för att prata för mycket om sig själv. Dåligt, ytligt och svagt har jag hört allt för många gånger.

Men vad man än tycker om Letterman så är denna man en fantastisk profil, inte bara i USA, som har verkat som förebild för otaligt många talkshow-programledare runt om på vår jord.

David Michael Letterman föddes den 12 april 1947 i Indianapolis och hade tidigt ett intresse för TV och radio. Vid 20 års ålder studerade han just radio och TV på Ball State University vid vilket han också tog examen 1969.

Under universitetstiden hade han jobbat för en mängd olika tv- och radiostationer och efter hans examen fick han jobb som väder- och nyhetsankare på WTHR (Channel 13). På denna kanal ledde han också inom kort ett barnprogram med namnet Clover Power och en filmshow som hette Freeze-Dried Movies. Allt han gjorde på WTHR gick han in för till 100% och det fanns alltid en komisk underton i hans agerande. Han dominerade på kanalen och var ett ansikte som syntes hela tiden.

Men att jobba på en lokal tv-kanal var inte tillräckligt för Letterman, han ville givetvis att hans sjuka humor skulle nå en större publik. Med detta som mål tog han sitt pick och pack och körde till Los Angeles för att söka lyckan.

1975 var nu året och Letterman fann sig till rätta ganska fort i Los Angeles. Förutom att göra stand-up-framträdanden på The Comedy Story skriver han också manus och säljer till TV-stationer.

Manusskrivandet är succéartat och när han sommaren 1977 skriver för NBC's varietéserie The Starland Vocal Band Show får han frågan om han inte skulle vilja deltaga framför kameran också. Letterman säger givetvis inte nej och visar upp sin rutin och humoristiska framtoning med bravur.

Det tar inte lång tid innan de stora TV-jättarna drar i honom och 1978 får han en av huvudrollerna i Mary Taylor Moores CBS-producerade show Mary. Dessvärre visas Mary bara i tre avsnitt och läggs sedan ner.

Men detta blir knappast något större bakslag för Letterman. Den 24 november 1978 gör han ett oförglömligt stand-up-nummer på NBCs The Tonight Show. Johnny Carson som är den dåvarande programledaren för Tonight Show bjuder tillbaka David makalösa 22 gånger som gäst och 50 gånger som gästprogramledare.

NBC ser i och med detta Lettermans potential och signar 1980 upp honom för ett eget tv-program med namnet David Letterman Show. Programmet visas mitt på dagen och får lysande recensioner från alla håll. Men, trots goda ord från press och media så är det väldigt få som tittar på showen, mycket tack vare den dåliga sändningstiden. Efter bara tre månader läggs David Letterman Show ner.

Kritikerna ger däremot David än mer pepping genom att ge                                  

honom hans första och andra Emmy för just David Letterman Show i kategorierna "Best host of a daytime variety series" samt "Best writing for a daytime variety series".

NBC kan inte annat än ge Letterman förlängt kontrakt och denna gång istället en show som visas på bättre sändningstid.

Den första februari 1982 har Late Night with David Letterman premiär på sändningstid efter The Tonight Show. Det är nu betydligt många fler som ser programmet och Late Night blir snabbt ett välkänt och omtyckt program.

Redan från början på Late Night kör Letterman med kastande av cue-cards som kraschar ett obefintligt glas, med stupid pet tricks, med top ten, med publiktävlingar och med tittarbrev. Han bygger upp en show som är sammanhängande till 100% och om det oväntat dyker upp en skarv i upplägget fyller han kvickt i med en bro av humor.

På Late Night på NBC har också Letterman redan med sig Paul Shaffer som sidekick. Tillsammans bildar de ett team som i många lägen dissar varandra så mycket så att det är svårt för publiken att förstå om de är allvarliga eller inte. Letterman blir en ledfigur för ironi inom kvällsshowerna på de amerikanska TV-kanalerna och hans tittarsiffror kommer nästan upp i samma nivå som The Tonight Show.

1991 bestämmer sig så Johnny Carson för att lämna över stolen på The Tonight Show till någon annan. Letterman känner sig vara en given ersättare och vill verkligen överta tronen. Dock gör NBC, ur många ögon sett, ett konstigt val                                  

och kallar in Jay Leno istället, som varit gäst hos både David Letterman och Johnny Carson en mängd gånger.

Inte helt oväntat gör detta Letterman rätt förbaskad men han stannar kvar hos NBC i ett par år till och 1992 kammar han hem det kanske finaste TV-priset av alla; The George Foster Peabody Award. Hans tittarsiffror går också om The Tonight Show. Under åren 1982-1993 vinner Late Night totalt fem Emmys och är nominerad hela 36 gånger.

1993 börjar en ny epok i och med att Letterman får nog av NBC och byter bolag till CBS. Här får han en ny show med namnet The Late Show with David Letterman, vilken är den som visas än idag. På CBS fortsätter han köra sitt program med liknande innehåll som tidigare, men nu på ännu bättre sändningstid. Late Show springer ifrån Tonight Show lite när det kommer till tittarsiffror och man kan väl nästan säga att Letterman får en liten hämnd på NBC.

Den 30 augusti 1993 har alltså The Late Show with David Letterman premiär och programmet skördar framgång efter framgång. Från dess start till dags dato har The Late Show plockat hem sju Emmys och varit nominerad till ytterligare 24 stycken. I mars i år ville ABC norpa Letterman och ge honom bästa sändningstid och kicka bort Nightline med Ted Koppel. Letterman tackade dock nej.

David Letterman har blivit en av världens största TV-profiler och har gjort The Late Show till ett av de mest uppskattade programmen någonsin. Men detta har inte skett utan hans extremt hårda arbete och målmedvetenhet. Letterman är king of his domain - och låt ingen säga något annat!

Snacka om flyt i språket! Och flyt handlar det mycket om i Fakta om Finland. Eller snarare om saker som är flytande, som förändras.

Om huvudpersonen i Naiv. Super (se SuperLounge vol.02 no.05) hade problem med tid har vi här en kille som har allvarligt huvudbry med förändring, vilket ju i och för sig känns som åtminstone en avlägsen kusin till tiden. Tid får väl i någon mening i princip förutsätta förändring. Eller vad var det nu den där kufen Herakleitos sa; 'Panta rei', eller 'Allt flyter'.

Grunden i Fakta om Finland kan sägas vara huvudpersonens (nä, inte heller i denna bok får man veta killens namn) uppdrag från Finländska ambassaden att göra en turistbroschyr om Finland. Han är visserligen något av en expert på området turistbroschyrer, men om Finland vet han mycket litet. Detta är emellertid inget han låter finnarna på ambassaden förstå, utan jobbet blir hans.

I samband med, eller snarare strax före, hans besök på ambassaden blir även hans bil, som han är mycket fäst vid, bortforslad. För det är en särskild helgdag och därför ska många av Oslos gator städas, och hans bil står på just en av dessa gator. Alltså måste han till uppställningsplatsen för att hämta sin bil, för tredje året i rad till och med, för han gör samma sak varje år. Detta år är däremot lite annorlunda, för den här gången blir bilhämtningen upptakten till en händelserik bekantskap, som bland annat medför en hel del löpning och dataspelande.

Som vanligt är Loes berättelseväg på en och samma gång smått hysterisk i sitt komiska anslag, och samtidigt en                                  

smula existentiell på ett lagom allvarligt sätt.

I Norge har Fakta om Finland liksom Naiv. Super fått kultstatus. Men en och annan kritiker, har uttryckt en mindre positiv uppfattning om boken och menar att den känns något krampartad. Som om Loe drabbats av framgångsfällan och mest känt sig tvungen att ösa på med sitt vanliga tokhumoristiska sätt att beskriva människans sätt att bete sig och tänka, men egentligen inte haft något särskilt att säga.

Och kanske är det så att Loe faktiskt inte hade så mycket att säga, men ändå ville säga det lilla han hade att säga, och tyckte att det var lika bra att hitta på litet galna sidospår när han ändå var igång. Det tycker jag i så fall känns helt ok, och om du tidigare uppskattat hans böcker tror jag att du även kommer att gilla Fakta om Finland. Den är kanske inte riktigt, riktigt lika knäpp, men det räcker och blir över.

Att livet ibland kan bli lite väl enformigt är det troligtvis en och annan som tänkt och tyckt på vår runda jord. Men oftast stannar det just vid tankarna och livet går vidare i samma anda. Luke Rhinehart har däremot tagit det steget längre. Hans tanke är att man kan bli helt fri från allt ansvar och låta slumpen bestämma vad man ska göra. Men törs man verkligen låta någon annan bestämma över vad man ska göra? Det gjorde i alla fall Luke ...och så förändrades hans liv en hel del också.

Boken Tärningspelaren är skriven av George Cockcroft och publicerades 1971. Boken som jorden runt har uppnått en form av kultstatus är verkligen en bok utöver det vanliga. Att den påverkar dem som läser den råder det ingen tvekan om. Man kan på nätet läsa om flera personer som behandlar denna bok som en bibel och följer tärningarnas kast varje dag som om det vore lagen.

Romanens hjälte vid namn Luke Rhinehart är en psykolog som efter en misslyckad pokerkväll kommer på idén att låta tärningarna bestämma hans framtida handlingar. Han funderar ut några framtidsalternativ, varav minst ett alternativ är något otrevligt som han egentligen inte vill göra. Han skriver ner dessa alternativ på en lapp och tar sedan de två tärningarna i sin hand. Han skakar och skakar och viskar för sig själv;

- Tärning ske din vilja

Detta medför som ni säkert förstår att hans liv förändras rätt radikalt. Från att ha varit en framgångsrik psykolog och en bra pappa till sina två ungar samt en perfekt gift man till något helt annat. Här följer ett stycke om hur Luke själv                                  

beskriver tärningen och dessa kraft.

"Tärningen är min herde, mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten där jag simmar.
Han förstör min själ.
Han leder mig på rätta vägar för slumpens skull.
Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont, ty Slumpen är med mig.
Dina två kuber, de trösta mig.
De bereder för mig ett bord
i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och
låter min kropp flöda över.
Godhet allenast och nåd, ondska och grymhet
skola följa mig i alla mina livsdagar.
Och jag skall åter få bo i Slumpens hus,
evinnerligen."

Det är inte många sidor man behöver läsa i boken för att sedan snabbt ryckas med i tärningens tankar för att sedan några minuter senare sitta med en lapp i ena handen och några tärningar i den andra handen.

Det som är så intressant med boken är att man får följa Luke genom sitt livs resa där tärningarna bestämmer vad han ska göra. Boken är verkligen något jag varmt rekommenderar. Faran är väl bara att man kan fastna i tärningarnas värld men lite förändring i sin tillvaro skadar ju aldrig eller ?