Det finska formgeniet Eero Aarnio föddes 1932 och utbildade sig mellan åren 1954-57 på Institutet för industriell konst i Helsingfors. Efter några års arbetslivserfarenhet hos bland annat en känd finsk formgivare vid namn Ilmari Tapiovaara och hos möbelkedjan Asko så startade Eero en egen firma. Året var närmare bestämt 1962 då Eero öppnade sin firma med inriktning på inrednings- och industridesign.

Ett av hans första projekt skulle bli den legendariska "Ball Chair", stolen är formad likt ett klot. Idéen till stolen föddes när Aarnio och hans fru flyttade till sin första bostad och upplevde att de saknade en ordentlig stol som man kunde koppla av i. Deras bostad kan inte ha varit allt för liten med tanke på stolens storlek och utformning. Aarnio utgick från sin egen kroppsstorlek när han måttade upp stolen då han var den storväxte medlemmen i familjen. Den unika klotformen bidrar till en omsluten och stillsam miljö eller som Aarnio själv valde att uttrycka det "- A room within a room" . Aarnio lät senare installera en telefon i sin Ball Chair och andra ska följt hans exempel några andra valde att montera in högtalare. Man kan ju bara gissa sig till att stereoljudet måste varit näst intill perfekt och att telefonsamtalen avnjutits i en behaglig tystnad.

Det skulle dröja ytterliggare några år innan "Ball Chair" kunde börja serietillverkas och säljas, det var bland annat Aarnios tidigare arbetsgivare Asko som såg till att detta blev möjligt. Ball Chair blev en given succé då den presenterades på International furniture fair in Cologne mässan 1966, där den också lanserades för första gången inför möbelvärlden. Därefter dröjde det inte länge förrän stolen och Eero Aarnio hade erövrat världen och fått en                                  

internationell kännedom.

Pastil och Tomato Chair kom att bli värdiga uppföljare till föregångaren och banbrytaren Ball Chair. Då de vann Pastil Chair bland annat erhöll designutmärkelsen American Industrial Design-Award 1968, det också skulle ge ytterliggare luft under vingarna för Aarnio och hans futuristiska möbelformer.

Inspirationen till Pastil Chair hade Aarnio tagit från en liten godispastill, något man faktiskt kan ana om man tittar lite extra noga på dess egendomliga former. Udda färdigheter hos stolen som att den kunde flyta på vatten och fungera som någon form av flytande sol- och bad- stol bidrog givetvis till ett större intresse. Tyckte man inte att det var bra nog så kunde Pastil Chair faktiskt också användas under vintern i egenskap av supersnabb pulka. Aarnio uppfyllde i och med det både kraven på form och funktion till punkt och pricka. Dessa var dessutom bara rena bonusvärden då Pastil Chair främst blivit berömd för den komfortabla utformningen av sittytan. Eller som New York Times en gång valde att uttrycka det "The most comfortable forms to hold up the human body", inte illa att få en sådan stor tidning att säga så gott om något vars former helt och hållet baserats på en liten godispastill.

Ursprunget till Tomato Chair uppkom i samband med att Aarnio tagit fram Pastil Chair. Trotts utmärkelser och beröm så upplevde Aarnio att Pastil Chair hade en brist och det var stolens ostadighet, att sitta i Pastil Chair på vattnet krävde balans av den högre skolan. Här visar Aarnio ytterliggare en av sina starka sidor då han med utgångspunkt från tidigare verk ville vidareutveckla och                                  

komplettera dessa till något nytt och bättre. I fallet Pastil Chair så handlade det om att komma upp med en stol som var mer robust och stadig och svaret på det blev Tomato Chair. Stolen består av 3 och en halv cirkel, där två cirklar utgör armstöd, den tredje ryggstöd och den halva bildar sätet. Sett från en bits avstånd liknar Tomato Chair snarare en skulptur än en stol.

Nästa fenomen som Aarnio skickade upp på formscenen var stolen Bubble eller Bing Bong som den också kom att kallas. Bubbles form och uppkomst härstammar också från en av Aarnios tidigare verk, nämligen hans första stol Ball Chair. Till skillnad från Ball Chair's något mörka innanmäte så ville Aarnio släppa in ljuset i Bubble, den skulle vara transparent. Det enda material som Aarnio visste kunde uppfylla kraven var Acrylic, problemet var bara hur man skulle tillverka det. Plötsligt kom Aarnio på en idé när han såg en av stadens många gatlyktor. Den var likt hans vision formad som en halvcirkel och bestod likaså av acrylic, han bestämde sig för att kontakta tillverkarna för att höra om det var möjligt att göra något av betydligt större mått. Tillverkarna uppgav att detta var möjligt och med hjälp av sin speciella teknik blåste det den genomskinliga acrylicen så att det blev en Bubbel, därav namnet.

Likt the Ball Chair så sväljer Bubble allt ljud vilket leder till en viss avskärmning, men tillskillnad från Ball Chair har Bubble en transparens vilket gör den något mindre instängd. Att Bubble saknar fot och istället bärs upp med hjälp av en hänganordning(vajer) gör den inte direkt mindre spektakulär. Några som valde att ta fasta på denna skapelses unika utseende var bland annat Tyskland, då de hade dessa som en del av sina installation på världs-                                  

utställningen i Hannover. Norska företaget Telenor ville inte vara sämre och använde sig av Bubbles i sin lobby där de fungerade som lugna rum och mobiltelefonhytter. Här har norrmännen med största sannolikhet låtit sig inspirerats av Ball Chairs tidiga användningsområden, eller så är jag bara fördomsfull :)

Som det inte var nog så har Bubbles dessutom använts flitigt i musikvideos, reklamfilmer och modemagasin samt av en rad kändisar.

En av mina personliga favoriter är Aarnios Pony Chair som kom 1973, kanske inte för sin bekvämlighet utan snarare för sin form, humor och utseende. Man skulle kunna tro att Aarnios avsikt med Pony var att skapa en möbel eller leksak för barn. Aarnios avsikt var dock snarare att bryta mot de existerande konventionerna på hur en stol ser ut och visa att stolen eller sätet fyller flera syften. Tanken med Pony Chair var även att den skulle fungera som en portabel stol med sina greppvänliga former.

Formula Chair tillhör den senare av skapelser och stallkamraterna i Aarinos formstall. En av Aarnios visioner har varit strävan att förena det skulpturella med det ergonomiska, något som legat till grund för varje verk han skapat. Formula Chair är enligt Aarnio själv det bästa resultatet av hans försök att uppnå denna vision. Stolen är avsedd för den avslappnade stunder på kontoret, förutom de robusta rygg- och armstöden så finns även en hålighet där önskvärd dryck kan placeras. Andra intressanta aspekter kring stolen är att den uppkommit strax efter det att den finska racerföraren Mika Häkkinen tog sitt första VM-titel i Formel-1. Banden mellan Aarnios stora intresse Formel-1                                  

och stolen Formula är speciellt tydliga om man ser stolen ovanifrån, då stolen är nästintill identisk med förarsitsen som återfinns i en Formel-1 bil.

Det som imponerat på mig mest är inte bara Eero Aarnios vackra formspråk utan också hans motiv till verken och den starka viljan att utveckla och förbättra. Att dessutom kunna skapa så mycket upplevelse med hjälp av så enkla former är klart imponerande.

Det kan tyckas svårt att tro med en värsting-PC (eller Mac, för husfridens skull) i vartannat hem och ett urval av kraftfull mjukvara som kan användas till bildretuschering, avancerad 3D-modellering eller ett gränslöst berikande av sin musiksamling (ehum), men för bara ett fåtal år sedan, krävdes det ingenting mindre än ett mirakel för att föra samman en dator med en formgivare och få de båda att prestera någonting som liknade design. Sedan dess har vi utvecklats långt bortom de första trevande försöken med datorstödd form. Visuellt tänkande är nu mer än någonsin, inte minst genom våra allnärvarande media en väsentlig del av vår vardag.

Men trots den snabba utvecklingen och de nya kraftfulla datorerna, har programmen vi använder för att formge inte ändrats särskilt mycket, många har tvärtom blivit antiproduktiva i sina ändlösa kaskader av finesser, kärnfunktionen döljs titt som tätt under mjukvarans översmyckade ramverk. Resultatet är att mycket av den form som produceras idag är så styrd av programmen i sig att man ofta kan ifrågasätta dess nytta. Kreativiteten blir tyvärr för ofta likställd antalet nya funktioner.

En man som i över tjugo år har ifrågasatt det här förhållandet är John Maeda, professor vid världsberömda MIT Media Labs i Massachusetts, USA. I över tjugo år har han dekonstruerat, rekonstruerat och byggt mjukvara som vänder upp och ner på alla invanda föreställningar om datorstödd formgivning. Han har av Esquire hyllats som en av tjugonde århundradets tjugoen viktigaste personer, hunnit med att göra annonser för Absolut Vodka, kampanjer för japanska kosmetikaföretaget Shiseido såväl som arbeten för Sony och Morisawa, ställt ut på gallerier runtom i                                  

världen, hållit hyllade föreläsningar och hunnit författa sex böcker vid sidan om sitt arbete vid MIT. Ensam. Han samarbetar sällan med någon annan och är notoriskt selektiv i sina val av projekt.

Vad som skiljer Maeda från andra formgivare är hans beslutsamhet att smälta samman enkelheten hos god grafisk form med komplexiteten hos en dator - bokstavligen talat. Hellre än att låta mjukvaran forma produkten, vill han forma mjukvaran efter produktens krav och frågeställningen kring dess funktion. Gränslandet mellan datorforskning och grafisk formgivning är området han lär ut vid MIT och som han tillbringat många år med att förverkliga. Han hävdar att dagens visuella kommunikation aldrig kan nå maximal nytta eller effekt så länge ingenjörer utan djupare formkunnande definierar ramarna (skriver programvaran) som konstnärerna och formgivarna utan djupare kunskap om sitt verktyg, använder för att kreera. För att tänka ur boxen måste man inte bara sluta leka med fyrkantiga lådor utan kanske helt lämna rummet. Hans experiment och konstutställningar syftar ofta till att fånga upp mänsklig kreativitet genom att använda en underliggande avancerad teknologi på ett lättfattligt och användbart sätt.

Man känner lätt igen Maedas arbeten. Ofta präglade av repetitiva mönster formar de osannolika konstellationer som svårligen skulle kunna upprepas av en mänsklig hand. Ändå saknar de den inneboende kyla av människofrämmande matematiska beräkningar som man annars känner igen hos mycket av den rent datorgenererade konsten. Det är ett välkommen förändring i den här genren. Många fascinerande men likväl innehållslösa fraktalmönster har åstadkommits genom åren i mer eller mindre lyckade försök att påvisa                                  

samarbetet mellan dator och design. (Fraktaler är en sorts komplexa talserier, ofta visade som ett grafiskt mönster som via en matematisk instruktion upprepar sig inuti sig själva i oändlighet). Datorn blir inte ett bara substitut för penseln utan ett skaparmedium i egen kraft. Hans verk präglas av en lättsam och färgglad lekfullhet för att i nästa ögonblick övergå till ett ifrågasättande av typografi eller visuell inlärning. Vad som vid ett första ögonkast ser ut som miljoner linjer arrangerade med en matematisk precision i formen av en fontän är egentligen formen på vodkaflaskan vi alla känner till…

John Maeda är rabiat i sitt korståg mot stora mjukvaruföretag och deras monopol på vår kreativitet. Ett av hans mer välkända projekt är DBN, Design By Numbers. Det är en slags plattform för att lära ut idén om datorformgivning. Det är både ett programspråk och en grafisk datormiljö. Praktiskt fungerar det så att man matar in programkod direkt in i en ruta och får ut resultatet bredvid som grafik. Användaren erbjuds frihet att skapa utifrån grunder som färg, längd, bredd, rörelse, hastighet utan att någonsin komma i kontakt med ett penselverktyg, som i Maedas värld är en onödig mellanhand mellan skaparen och hans verk. Programmet (som för övrigt kan laddas ner gratis från nätet) har en ganska hög inlärningströskel och syftar nog egentligen snarare till att väcka tankar och ifrågasätta invanda produktionsmönster hellre än att vara ett fullständigt bildprogram. Datorstödd formgivning är hos Maeda sann datorformgivning. Han utgår från den kända devisen att form bör följa funktion och tar det naturliga steget genom att skapa ett datoriserat samspel mellan de två. I hans experimentella programvärld blir de två interaktiva.

Men det är också i det här gränslandet som utvecklingen stannar. Resultatet blir ofta tyranniskt i sitt kaos av linjer, färger eller mönster och lutar sig alldeles för mycket på sitt eget koncept. Maeda påstår sig använda formgivning strikt som problemlösare men föreslår aldrig praktiskt användbara lösningar för att förbättra designprocessen och han gör heller inga försök att tackla de problem formgivare ställs inför. Han uppnår komplexitet för komplexitetens skull, men hans verk påpekar ingenting förutom sin unika form. Samtidigt är det just bristen på slutsatser och riktning som gör hans arbete lättillgängligt och kommersiellt gångbart som samtida popkonst. Den ställer inte så mycket frågor och kräver heller ingenting av betraktaren. Den matematiska precisionen i verken och leklusten i fyrfärg blir hans unika varumärke och det är nästan som om han ger upp inför sin egen uppgift och nöjer sig med att skapa tilltalande mönster.

Trots den uppenbara och i min mening, onödiga, flörten med popkultur, bristen på egentliga tillämpningar och en något simplifierad syn på grafisk formgivning, skiner John Maeda som en av få stjärnor då det gäller att få oss att tänka och skapa ur de ramar vi ges, och hans arbete är tankeväckande vare sig vi pratar om datorstödd formgivning eller attityden till våra egna dagliga små och stora uppgifter.

Hans Knoll föddes 1914 och växte upp i Stuttgart, en av de tyska städerna där nya idéer och ideal växte fram. Som barn och tonåring bevittnade han Bauhaus-skolans framväxt, glansperiod - och fall. 1933 stängdes Bauhaus-skolan av nazisterna och flera av skolans framstående representanter, som Marcel Breuer, Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe, flydde till USA, där idéerna fick ny jordmån.

1937 emigrerade även 24-åringen Hans Knoll till USA från Tyskland. På vägen över sägs han ha myntat sitt valspråk "moderna arkitekter behöver moderna möbler till sina moderna hus". Ett år senare öppnade han sitt eget möbelföretag H.G. Knoll Furniture Company i New York. Verksamheten började i liten skala i ett kyffe på East 72nd Street som förväntansfullt bar skylten "Factory No 1".

Samtidigt, i en annan del av USA, läste den unga studenten Florence Schust arkitektur på den Bauhaus-influerade skolan Cranbrook Academy of Art. I efterhand kan man konstatera att hon hamnade i synnerligen gott sällskap med lärare som Eero Saarinen (son till skolans finska rektor Eliel Saarinen) och Charles Eames. Florence läste även ett par år i London med bland andra Le Corbusier som lärare, innan hon återvände till USA för att avsluta sina studier på Armour Institute (senare Illinois Institute of Technology) under ingen mindre än Ludwig Mies van der Rohe.

Efter sina studier gjorde hon några korta inhopp hos bland andra Walter Gropius och Marcel Breuer innan hon 1943 började arbeta för Hans Knolls möbelföretag i New York. Med buller och bång styrde hon upp designarbetet på företaget. Hon myntade sitt motto "Bra design är bra business" och knöt till sig många av de formgivare som                                  

ingick i hennes nätverk, som Eero Saarinen, Franco Albini, Jens Risom, Harry Bertoya och Isamu Noguchi. Senare köpte Knoll även rättigheterna till flera av Mies van der Rohes möbelserier.

När andra världskriget var slut tog byggboomen fart i USA. Behovet av möbler till nya kontor och hem i USA var enormt. Affärerna blomstrade för Hans Knoll. 1946 gifter sig Hans med Florence och de båda bildar det företag som idag är ett av de största och mest välkända världen över.

Bland företagets insatser för omvärlden räknas idag det omfattande arbete som Knoll Planning Unit gjort för att utveckla de amerikanska arbetsplatserna. Florence Knolls filosofi var att arkitektur och design måste utgå från funktion och arbetsprocesser, liksom estetiska värden. Senaste tillskottet från Knoll är kontorsserien A3, som talar samma tydliga språk.