Denne Nitin Sawhney har sina rötter i Indien, men han växte upp och gick i skola i Rochester, England. Som den enda indiska killen i skolan blev rasistiska övergrepp vardagsmat för Nitin som började tro att denna sortens behandling var normal för asiater.

Genom att intressera sig för musiken, där rasbegränsningar inte existerade, kunde Nitin tillfälligt fly undan allt som hände omkring honom. Trots detta intresse fick han aldrig delta på musiklektionerna på grund av att musikläraren tillhörde nationella fronten. Men som Nitin Sawhney's favorit uttryck förklarar, 'From oppression comes expression', gav förtrycket bara honom rum att utveckla sin musikaliska talang.

Efter att senare ha gått ut lagskolan startade han och rumskamraten Sanjeev Bhaskar en skådespelarduo kallad 'Secret Asians' som snabbt blev upptäckt av BBC som lät dem göra en indisk-brittisk humorserie. Resultatet blev 'Goodness Gracious Me' (Curry Nam-Nam på svenska). Sanjeev skrev de flesta sketcherna och Nitin gjorde musiken.

Det var på turné med 'Secret Asians' som Nitin träffade en gammal skolkamrat, acid-jazz keyboardspelaren James Taylor, som övertalade honom att gå med i hans band. Detta ledde till att Nitin upptäckte nu Londons hippa nu-jazz scen där han själv helt plötsligt stod i centrum. Han bildade ett nytt eget band, The Jazztones, och började samarbeta med inte helt okände perkussionspelaren Talvin Singh och dennes grupp 'the Tihai Trio'.

Första skivan, 'Spirit Dance', släpptes 1993 och innehöll en                                  

unik stil täckande ett nästan outforskat område: harmonin i västerländsk dansmusik och komplexiteten i rytmiken hos nordindisk folkmusik blev på ett delikat sätt enhetligt och alla gränser suddades helt ut. Trion som spelade in skivan bestod av Nitin Sawhney, tablaspelande Pritam Singh och Keith Waithe på flöjt, och dessa reste runt i såväl Europa som Kanada och samlade snabbt lojala anhängare.

1995 bytte Nitin skivbolag till outcaste, utökade sin tidigare trio band till åtta personer och släppte albumet Migration, ett album många räknar som hans egentliga debut.

Stilen är densamma och Nitins karaktäristiska sound, blandningen av indisk och brittisk musik, behålls i Migration. Denna skiva fick rättmätig uppmärksamhet och termen 'british-asian' blev inte längre bara förknippat med en folkgrupp utan även med musik.

Displacing the Priest, som nästa skiva i ordningen heter, fortsätter i samma anda. Albumet byggs runt kärnan i Migration, fast utvecklas åt nya riktningar och den bjuder på en ännu fylligare ljudbild och struktur, mycket tack vare det ökade antalet musiker och inblandningen av nya stilar som t ex. latinamerikanska rytmer från Paco Pena, hiphop från JC100's vokala trummaskin och drum n bass från samarbetet med den inom sin genre kända duon Badmarsh & Shri.

1999 släpptes i Europa samlingen 'Introduction to Nitin Sawhney' och den innehöll det bästa från Migration och Displacing the Priest, och den var mest ett sätt för skivbolaget att tjäna ännu mer pengar på Nitins otroliga                                  

musik.

Den trettonde september samma år släpptes dock Nitins nästa fulländade fullängdare, Beyond Skin, som faktiskt var nominerad till 'the Mercury Music Prize' år 1999.

Beyond Skin är det album jag håller närmast mitt hjärta och om ni läst såhär långt och fortfarande är intresserade ser jag ingen anledning varför ni ska tveka att köpa detta helt fantastiska album, vars avsaknad av allt som är dåligt är ett mysterium.

Det finns inte ett enda spår jag inte älskar. Det finns inte ett enda spår jag inte skulle kunna lägga på något blandband, det finns inte ett enda spår jag hoppar över, någonsin, för från början till slut är det smått omöjligt att avbryta låtar eller att sluta lyssna. Man bara sitter och lyssnar… och njuter… njuter… och lyssnar, tills skivan snurrat klart och man börjar planera resor till Indien, bokar in alla Nitins konserter i hela Europa i agendan, letar efter telefonnummer och mailadresser till alla som har någonting som helst att göra med denna skiva, halvt gråtandes tackar dem, och trycker på play igen...

Sjätte, senast utgivna skivan, Prophesy, är en resa. Nitin började med att bygga upp i studion hemma i England och gav sig sedan ut i världen för att hitta dess själ. Nitin reste runt hela världen och hämtade inspiration från sex olika kontinenter och åtskilliga olika kulturer.

Fredsaktivisten, pacifisten, Nitin intervjuar på sin resa frihetskämpen Nelson Mandela och samplar honom i låten 'Breathing light' då han på frågan "Do you feel free?" svarar                                  

"We are free to be free". Fler kloka ord får han av Chigagos soulguru Terry Callier som halvsjunger sitt spirituella budskap över bluesgitarr och munspel, en arg taxi chaufför i Chicago som delar med sig av sina inte helt positiva åsikter om stress och utveckling, och från talesmannen för en aborigingrupp i Australien.

Prophesy har precis som tidigare skivor sin musikaliska grund i brittisk dansmusik, fast här förändras och förgylls den av en ännu mer eklektisk blandning än tidigare och över 200 musiker från olika delar av världen hjälps åt att skapa den. Indisk folkmusik, algerisk rai och sydafrikansk körsång går utan problem hand i hand med tung trip-hop, snabba breakbeats och kvinnlig freestyle rap över hård nu-metal. Just dessa motsättningar är det som karaktäriserar Nitin Sawhneys musik, för honom verkar det inte finnas några gränser, vare sig det gäller ras, kultur eller språk.

Språk… Ja där finns det inga gränser över huvudtaget. Hindi, engelska, spanska, zulu, tsonga, sutu, allt blandas utan restriktion, och trots att man knappt förstår hälften är det alltid lika slående vackert. Lyssna bara på 'Immigrant' från favoritalbumet 'Beyond Skin' som är en helt otrolig duett mellan den indiske vokalisten Jayanta Bose och engelska sångerskan Sanchita Farruque. Sanchita sjunger soul på engelska och kontras av Jayantas hypnotiserande hindi-hymn om färjekarlen, en symbol för både ödet och hoppet i bengalisk folklore, och när de sjunger mot varandra och dessa helt skilda kulturer, språk och sångstilar smälts samman vid denna soulballads klimax är det överjordiskt vackert.

Även senaste singeln som ni knappast kan ha undgått att                                  

höra, Sunset, är en duett av samma typ. Återigen är det Jayanta som står för det indiska sångstyckena, men den här gången sjungs den engelska biten av Eska Mtungwasi. Strålande vackert.

Viljan att se honom uppträda tog mig från Göteborg till Stockholm och den 29 september fick jag se honom live när han under sin 'Prophesy' turné besökte Södra Teatern i Stockholm. Något jag aldrig kommer att ångra någonsin. Med en musikalisk träffsäkerhet och magi som trollband en från första stund var konserten helt igenom otrolig.

Ni som varit på Södra Teatern vet hur litet det är, och redan när jag kom in och satte mig visste jag att detta skulle bli intensivt. Det var mörkt och varmt inne i salongen och alla satt mest och vred på sig eller ställde sig upp och släppte fram folk mellan raderna. Omedelbar tystnad infann sig dock då någon ställde sig vid en av mikrofonerna. JC100, bandmedlemmen som både fyller funktionen emcee och mänsklig trumma gav en mikrofoncheck, bara den värd biljettpriset, och presenterade kvällens värd - Nitin Sawhney.

Till ljudet av hejdlöst applåderande äntrade Nitin scenen och hans band bestod under kvällen av vokalisterna Jayanta Bose, Jhelisa och Tina Grace, trummisen Euston Liburd och otroligt skicklige Aref Durvesh på tabla, Eric Appapoulay på bas, och JC100.

Under konserten bevisades det på allvar för mig vilket musikaliskt geni, vilken virtuos Nitin verkligen är. På skivorna ligger han bakom det mesta, för att inte säga allt. Förutom att han står bakom trumprogrammeringen,                                  

stråkarrangemangen, låtskrivandet och den övriga produktionen spelar han även mängder av olika instrument på skivorna. När jag såg honom live satt han mest bakom sin keyboard och jag förvånades över hur fruktansvärt skickligt han hanterade tangenterna. Han spelade dessutom gitarr på konserten och det var inte annorlunda där, han bemästrade även detta instrument med otrolig precision. Det var en fantastisk upplevelse bara att live se honom spela sina instrument rättvisa.

Bakom scen projicerades bilder på väggen i stort sett hela tiden, dels uppförstorade livebilder från konserten och andra videoklipp, mest från Nitins resa runt i världen under inspelningen av Prophesy. Detta bildskådespel förstärkte framförandet enormt, och det var extremt kraftfullt när man i öppningsnumret fick se klipp från kärnvapenexplosioner ackompanjerade av Jayantas känsloladdade hymn på hindi.

Framförandet av 'Immigrant', duetten mellan Jhelisa och Jayanta, var kvällens höjdpunkt tillsammans med kakafonin i 'The Conference', en låt också från Beyond Skin som är ett samtal, kanske mellan två politiker, kanske mellan öst och väst, och den är bygger på verbalt, otroligt snabbt nonsensprat. "Samtalet" mellan parterna ökar hela tiden i tempo och intensitet och de kontrar varandra med ännu snabbare babbel hela tiden. Att vara på plats och ta del av stämningen som byggs upp under låtens gång, att se Nitin och Jayanta babbla sig till andnöd i striden om vem som ägde den kvickaste tungan, var obetalbart, och du borde inte lämna jordelivet utan att åtminstone ha hört den inspelade versionen.

Hela konserten jag såg då, den tjugonionde september i                                  

Stockholm år tvåtusenett var den bästa livespelningen jag någonsin sett och jag skulle göra vad som helst för att uppleva samma magi igen.

Håll ögon och öron öppna, när han kommer till Sverige nästa gång borde ni boka platser snabbt så att ni sitter med i publiken nästa gång. Ni kan vara säkra på att undertecknad SuperLounge skribent kommer vara där.

Det är höst. Jag är smått förkyld. Flickan - som väckt starkast känslor sedan den första kärleken i mellanstadiet - ignorerar mig och den obligatoriska höstdepressionen är på väg att bli djupare än den svenska normen. Inte ens riktigt naiv och glad japansk popmusik hjälper, som det alltid gjort förut. Och glädjen efter att äntligen ha fått Fendi-halsduken, som man letat och trånat efter i snart ett år, dessutom gratis, är förbannat kortvarig. Allt verkar hopplöst.

Men så plötsligt är hon bara där; flickan från Ipanema 2001, i skepnaden av en inplastad cd-skiva. "Bebel Gilberto - Tanto Tempo Remixes". Trots att alla som passerar henne borde gå Ahhh… likt originaltexten till Jobims odödliga klassiker, ligger hon kvar i raden av nyinkomna secondhand-skivor. För endast nittio kronor följer hon mig hem. Orörd och förmodligen ospelad (dessutom officiellt outgiven).

Dagen därpå, när Bebel ockuperar min enda MD-skiva och vi tillsammans går mot hållplatsen är allting annorlunda. Hennes lena och värmande röst lindrar min förkylning, och ger istället en behaglig känsla av sand mellan tårna, bländande solsken och en sexigt svettig sydamerikanska som varsamt drar sina fingrar genom mitt nyutvuxna hår och min ovårdade början till skägg. Hon viskar rytmiskt och sensuellt inuti mitt huvud, och trots att jag inte förstår ett endaste ord portugisiska verkar hon säga just det där jag behöver höra för att må bättre. En insikt som upplevs smått pinsam sittandes på 5:ans spårvagn.

Bebel är helt enkelt gudomlig. Eller i alla fall kunglig. Hennes far, João Gilberto, har sedan han viskade fram den första bossa novan varit ansedd som något av en                                  

musikalisk kung i Brasilien. Och hennes mor, Miucha, borde, efter inspelningar med bland annat Jobim och Getz, kunna titulera sig själv musikdrottning. Bebels debutalbum Tanto Tempo framstår i sammanhanget som ett mer pålitligt bevis på ovan nämnda släktpalm, än både gentest och grävande släktforskning vore.

Flickan från Ipanema 2001 går i fars fotspår, men först när han har gått ur dem, och spåren hon lämnar efter sig ser annorlunda ut. Rösten hon använder är len som en aprikos och hon utnyttjar den på ett trollbindande sätt, så som hennes mamma lärt henne att göra ända sedan barnsben. Men Bebel Gilbertos musik är inte nostalgiskt traditionell som exempelvis det i och för sig underbara Buena Vista Social Club, där levande döda spelar musik som om de vore 34 år gamla.

Med Bebel är det tvärtom. Hon är själv 34 år gammal men sjunger som om hon skulle leva för alltid. Tidlös musik där hon tolkar sin moderna samtid utan att vare sig svika sin fars bossatradition eller sin mors sångteknik. Man kan säga att hon uppdaterar bossan utan att förlora det så grundläggande bittersöta i den. Eller som hon själv sjunger i Samba Da Benção: "to make a samba with beauty it´s needed a bit of sadness". Jag har aldrig varit bra på att genreplacera musik men detta måste ju vara neobossa om något.

Tanto Tempo är portugisiska och betyder ungefär "så lång tid", och tid har det tagit. Bebel debuterade som artist redan som sjuåring och som nioåring uppträdde hon tillsammans med mamma och Stan Getz på Carnegie Hall (något som många ur Buena Vista ensemblen fick göra först som                                  

nittioåringar). När hon 1986 släppte sin självbetitlade debut EP hade hon redan hunnit jobba med bland annat skådespeleri, filmmusik och diverse vokaliska gästspel. Trots att låtar från EP:n blev några av de största pophittarna i det brasilianska 80-talet, valde Bebel att ligga lågt med musiken. Istället flyttade hon 1991 ifrån Rio, där hon växt upp, till New York där hon en gång föddes.

I New York hängde hon på klubbar och var med i kontroversiella musikvideos samtidigt som hon började hänga med brasiliofiler som David Byrne och Towa Tei. Hipstern Tei som precis lagt Deee-lite åt sidan, nosade upp Bebels talang som ett tryffelsvin och erbjöd henne ett samarbete på hans kommande debutplatta. Samarbetet resulterade i 1995 års Future Listening, där Bebel medverkar på fem av plattans tio spår, samt även på hans senare album Sound Museum.

Bebel var också med och skrev låten Technova (La Em Copacabana) som blev lite av en hit och som senare även hördes i Sverige som vinjett till Marcus Birros förmiddagsprogram Bossa Nova i P3. Bebel fortsatte att jobba med Brasilieninfluerade artister såsom Thievery Corporation och Arling and Cameron, men det var en flytt till London, insikten om hur stor den brasilianska musiken var i Europa och mötet med Marc Hollander från Crammed Discs som ledde till att Bebel åkte hem till Brasilien för att spela in sitt debutalbum.

Väl hemma slog hon sig ihop med dåtidens mest lovande bossaproducent; Suba. Denna smått mytomspunne jugoslav bosatt i Sao Paulo, med ett namn lika bra som Nigo i marknadsföringssyfte, avled tragisk i en brand strax före                                  

skivan släpptes 2000. Men han mötte Sankte Per nynnades på ett album som inkluderade en mix av gamla och nya bossatoner, framtagna i samarbete med bland annat Beastie Boys producenten Mario Caldato Jr, Ninja Tunes Amon Tobin samt Arling & Cameron och Smoke City.

2001 släpptes Tanto Tempo Remixes som enligt mig är palmstrået vassare än originalet. Här samsas downtempo med dansbara tropikaliska beats då nordamerikanska, japanska, brasilianska och europeiska artister tolkar Bebels bossa. Skivan inkluderar mixar av exempelvis Peter Kruder (Kruder & Dorfmeister), Trüby Trio, Rae & Christian, King Britt, Faze Action, 4hero och Chari Chari.

Det är inte bara jag som uppskattar Bebel Gilberto. Hennes debutalbum låg sist jag kollade fortfarande kvar bland de tio mest säljande på Billboard's Wold Music Chart, och för mig är det inte svårt att förstå varför. Bebel är min someone i So Nice (Summer Samba) - lyssna så förstår du. Efter bara några dagar tillsammans med Bebel känns hösten inte lika tråkig, det går åter att andas genom näsan, min dyra halsduk är mer uppskattad än någonsin, och när flickan, som väckt en gammal cynikers känslor till liv igen, går förbi hälsar hon avslappnat och ler. Nu grämer jag mig bara över att jag missade Bebel på årets Malmöfestival. Jag som är skåning och allt.

PS: Notera att Bebel inte är dotter till Astrud Gilberto, som många tror. Astrud var tidigare gift med João, men det var innan Bebel ens låg i pappas pung.

Jag erkänner, jag kom aldrig närmare Bronx eller Compton än ett småborgligt villaområde i Jakobsberg. Och trots min manifestation för hip-hop i ungdomen kan jag inte ta åt mig någon ära för den hip-hop kultur som växt fram i Stockholms södra förorter och som sen spridit sig på bred front. Att jag dessutom numera vattenkammar en prydlig bankbena innan jag går till jobbet innebär att det är förståeligt att ord som "wigger", "thuglife" och "gangster" inte automatiskt dyker upp i huvudet på min morgonpromenad genom Vasastan.

Dock, jag älskar hip-hop. Musiken kanske jag ska tillägga. Livsstilen som innebär bakåtvända kepsar, guldsmycken, förnedrande kvinnosyn och baggy jeans känns allt mindre sofistikerat och avlägset. Att man då och då ändå kan springa på riktig bra musik gör att intresset för min del inte svalnat. Det är kanske allt detta som gör att min store hip-hop favorit är Common Sense.

Common Sense, eller bara Common som han nu heter, kommer från Chicago och har fått stämpeln som hip-hopens good guy. Fyra skivor har han släppt, alla jämt fördelade över 90-talet. En rappare som har grundinställningen att tilltala lyssnarens intellekt snarare än att slå det på fingrarna med plastiga beats. Kan man stå ut med ämnen som familj, gud, helylle värderingar, sunt förnuft och ett hyfsat vårdat språk har man i Common en given högtidsstund. Att ha kvar upptäckten av Common måste vara lika fantastiskt som att se Gudfadern-filmerna för första gången eller att premiärdricka coca-cola.

Ljudmässigt drar sig Commons hip-hop åt det funkiga hållet, om än kraftfullt. Välproducerat som attan är det, i jämförelse så framstår George Michael som rena källarbandet. Man lär                                  

dock aldrig behöva se Common på MTV Awards vilket känns befriande. Inga tröttsamma discoslingor eller stulna beats, han lutar hellre sina rim mot en levande bakgrund. Betyget blir knappast sämre av de jazz influenser som då och då dyker upp. Studerar man skivkonvoluten närmare så finner man att det är briljante DJ Premier alternativt magiske Jay Dee som suttit bakom spakarna. Trion har även lyckats samla ihop några av de största i branschen, Lauryn Hill, The Roots, De la Soul, Erykah Badu, D'Angelo, Q-Tip och Jill Scott är exempel på gästartister.

Commons styrka är det faktum att trots hans goda hjärta skulle han förmodligen sopa banan med samtliga Wu-Tang medlemmar eller det vrålande monstret DMX i ett battle. Få plattor är så omedelbara och vassa att jag genast efter första lyssningen trycker på repeat för att lyssna på låten en gång till. Common har flera sådana låtar - på samtliga skivor! Eller ska jag vara riktigt ärlig, jag spelar hela skivan en gång till, lutar mig fram lite i soffan och sneglar mot kepsen…