Handväskor är den ultimata accessoaren; det är legitimt att ha massor av dem eftersom de ser så himla olika ut, och de ska passa till olika tillfällen och outfitar. Dessutom är de roliga att köpa. Är du för tjock för alla byxor du vill ha, passar i alla fall handväskan och är du modest i dina krav slipper du undan ganska billigt.

Själva handväskhysterin började nog för några år sedan, när damtidningarnas modeansvariga äntligen lyckades få oss att fatta att "det är accessoarerna det hänger på". Och accessoarer, det är ju klockor, glasögon, smycken, skor... och framför allt väskor. Handväskor.

Har du inte råd med en hel designerensemble, kan du ändå splasha ut på en Dior-baguette och stolt klämma fast den under armen. Men eftersom du betalt en hel del känns det bra att märket syns så stort och tydligt,så att också andra kan lägga märke till din investering och din stilkänsla. Eller så kändes det i alla fall för ett par år sedan.

Problemet blev bara att DKNY, Fendi och Prada snart fanns på var kvinnas arm, fast via Thailand istället för Paris. Idag kan du stila med Gucci by Åhléns och i stattdiscots mörker luras nog de flesta. Designerväskhypen fick sin coup de grace när Victoria Beckham sågs i tabloiderna med en falsk Vuittongrafittiväska.

Trendigast i höst är följdaktligen stora anonyma tantväskor som likagärna kan vara från Myrorna som Miu Miu. Fortfarande är det kul att shoppa väskor, men det är kört att markera status med dem, om du inte vill vara så otroligt subtil att bara en viss krets fattar. Fast betalar du ett par månadshyror för en väska, visst vill du imponera på fler än                                  

bästa kompisen och ex antal Östermalmsdamer. Men hur visar man att man har klass/stil/stålar idag då?

Om vi fortfarande tror på att det accessoarerna det hänger på, finns det egentligen bara ett alternativ kvar. Klockor och glasögon och smycken har designerna prånglat ut länge utan att vi brytt oss nämnvärt. Men se på dina skor, andra gör det. Eller borde göra det, i alla fall.

Patty Hearsts rollfigur i Serial Mom hade undvikit Beverly Suthpins mördande vrede, om hon vetat att man inte har vita skor på sig efter Labor Day. Ok, du lär väl knappast bli mördad på grund av ett par vita pumps i verkligheten. Men visst är vi mer skomedvetna idag. Få bär Blahniks men alla vet vad det är. Buffalotjej funkar som synonym för kickersbrud, och shoeshopping är väl snart ett vedertaget begrepp.

Ingen har väl undgått höstens spetståade, högklackade skomode. Visst, det kan vara svårt att se skillnad på Din Sko och Don&Donna, men det går snabbt att lära sig. Dödlig klack och ändå hyfsat bekväm att gå i - dyrare, sämre passform över vristen och poänglösa detaljer - billigare. Vem som designat skriks inte ut, men går att se ändå.

Men också på ett mer abstrakt plan signalerar cigarettsmala klackar sin ägares status. Använder du högklackat, åker du helst taxi, och du jobbar antagligen inte med något fysiskt ansträngande. Så likt kinesiska liljefötter visar skorna att den här personen har det så bra ställt att hon inte ens behöver kunna gå.

Men vad kommer sedan? Redan nu börjar designer-                                  

gympadojorna kännas trötta, vissa DKNY-skor är plastigare och fulare än deras billigare Attitudekusiner. Spetsigt och högklackat blir slitet snabbt, oavsett märke.

Min gissning är att håret blir nästa statusmarkör. Kunde Vidal Sasson och Mary Quant designa frisyrer för några årtionden sedan, kan väl någon annan göra det nu. Redan nu finns det ju en uppsjö av justa produkter som man kan börja snobba med. Men snälla, inga inrakade polospelare, ok?

Synden är tillbaka, och inte bara som sexshow i Paris berömda nattklubb Moulin Rouge utan även som inspirationskälla till de stora modehusen. I höst har katolska kyrkans jungfru och lyxbordellens prostituerade haft ett starkt inflytande på säsongens modekreationer.

Höstens mode ger dig som modetrogen möjlighet att med dina vildaste fantasier blanda spetsprydda underkläder med strama herrkläder så länge du håller dig till en djärv stil, helst med en stark doft av 80-tal. Frasande siden, pärlbeströdda sjalar, skimrande sammet, spets, rött, svart, låt dessa detaljer pryda allt ifrån dina basplagg till dina boots, klänningar och blusar.

Men en av de viktigaste faktorerna i höstens kollektioner är att de alla har överklassens lyx som grund. Det skall vara chict á la 30-tal med influenser ifrån både Dardels tavlor och Chanels kläder. Siden smyckas av pärlor, grafiska mönster och päls - resultatet blir en dekadent dandy, som åter är av högsta mode. Detta innebär inte att du som modeoffer med en plånbok som inte är lika välfylld som du kanske hade önskat inte kan smaka på vad säsongens mode har att erbjuda. Självklart kan du det, mode har inte med märke, status, eller prislapp att göra, utan har stil som utgångspunkt. Personlig, damig, chic eller rockig sådan, men en naturlig och självklar stil.

Trender kommer och går och du som är modet trogen är säkert medveten om hur hett denim var under förra säsongen. Till din glädje kan jag påpeka att efterfrågan på denim inte heller verkar bli direkt mindre utan snarare tvärtom. Designerna överöser oss med jeans, jackor och accessoarer i alla tänkbara modeller, blekt, vriden eller                                  

färgad denim. Dolce&Gabbana, MaxMara, Marc Jacobs och Céline är några som låtit denna klassiker prägla deras skapelser i vinter.

Något som också kan nämnas är de starka vindarna ifrån öst i höst. Ryssmössor, uniformskappor är i fokus. Volanger och päls mjukar upp det militäriskt stela och ger den strama stilen en feminin touche. Pälsmössan gör en förtjusande comeback och används i ett stort antal designers modekollektioner, varav dem Louis Vuitton kan nämnas vars exempel är slående lik den engelska paradens.

Modehusen bjuder på docksött med fokusering på Alice i underlandet. Puffärmar, tajta överdelar med markering under bysten och vida nederdelar är typiskt för denna modeyttring. Fendi visar virkade strumpbyxor och spets. Söta volangblusar med blommor finns hos Miu Miu. Gucci har våfflat till sin lilla svarta men det hela förblir ändå en skrållanklänning. Lägg till lite fler fransa, spetsar, sammet, siden, svart, rött, volanger och pryd dig med rosenmönstrade chiffonger och snörkängor och du ger den temperamentsfulla zigenerskan ett nytt ansikte. Vår svenska Lovisa Burfitt är den som på hemmaplan står för denna trend i höst.

För dig som vill se syndigt snygg ut i höst ger jag som råd att vilt kombinera så mycket du förmår och lite till och tillåta din fantasi få fritt spelrum. Glöm dock inte vad mode är, det vill säga det som modedrottningen Coco Chanel så vist hävdade: stil.

Är det ett modeattribut eller en funktionellt plagg, kanske är det rentav en kombination. När man var liten var halsduken ett klart nödvändigt ont, i alla fall i de åldrar då man ständigt lyckades doppa halsduken lite här och var. Den kunde vara otroligt stickig, konstant fuktig på grund av att den tjänat som ansiktsvisir under snöbollskriget och som tillfällig näsduk.

Dessutom kunde det hända att den användes som rent mordredskap när någon av äldre skolbarnen använde det som koppel för att roa sig med de mindre pajsarna på skolgården. Nåja det kanske får utgöra den nödvändiga dosen av halsdukens onda, man var ju trotts allt bara ett barn.

I tonåren och vuxen ålder utgör halsduken snarare ett nödvändigt gott, vem minns inte när man stått där under vinterhalvåret i snålblåsten och väntat på den på tok försenade busen eller tunnelbanan. Har man dessutom upplevt dessa händelser både med och utan halsduk så råder det ingen större tvekan om halsdukens förtjänst, andra plus i kanten är att det ser betydligt mer välklätt ut.

Med en si sådär 25-årig erfarenhet av halsdukar, ja om man bortser från de där första åren då det ända man kunde få ur sig var något ggglllr likande läte. Så har man fått uppleva alltifrån Polarn & pyret, Djurgårds, no-name-skotsk-ull och Paul Smith halsdukar. En sak kan man helt klart konstatera och det är att det finns en klar skillnad på halsdukar och halsdukar, det kan bli kronan på verket eller det missmatchande detaljen som kliar.

Något speciellt att tänka på när det gäller halsdukar är                                  

huruvida man förvaltar den noga eller om de med jämna mellanrum glöms kvar på krogar, caféer eller gympalats. Det borgar helt klart för att investeringen inte bör vara alltför omfattande vare sig när det gäller fysisk prestation eller ekonomiskt. Ett alternativ kan i och för sig vara att ha en "rädd om"- och en "inte så rädd om"-halsduk som varvas beroende på tillfällena. Längden och materialet brukar vara en annan problematik

Oftast uppstår följande scenario, halsduken är för lång och bred men snygg och opraktisk. Den kortare varianten är oftast just för kort, lite för elegant men smidig. Varianterna mitt emellan förefaller då vara perfekta, men icke sa Nicke. De är oftast lite för smala och opersonliga men de är lätta att ersätta om man mot förmodan skulle förlägga någonstans. Nu har jag generaliserat så det står mig upp till öronen, men ibland måste man ju få göra det om ska få fram sin poäng i resonemanget.

Har du nu tagit dig så här långt i artikeln så börjar du kanske fråga dig själv, vad skulle då en sådan halsduksfetischist som jag förespråka. Då måste jag börja med ett blygsamt erkännande, jag har nämligen inte hittat någon men jag har inte letat speciellt noga heller.

Det jag däremot kan berätta om är den favorithalsduk jag hade en gång i tiden, men som tragiskt nog försvann under en nyårsnatt till ljudet av jazziga bossanovatoner och stora drinkar i G-klubbens regi. Halsduken i fråga var grå/svart och av ett klassiskt stuk, materialet var mjuk ull vilket gjorde den varm utan att vara stickig. Som du antagligen redan förutspått så var det även en perfekt bredd och längd. Så det var inga som helst problem att anlägga den franska                                  

knuten och samtidigt undvika känslan av att bli strypt eller att få en svans mellan benen.

Det är ju en sån man vill ha men som alltid är lika svår att hitta och gärna två där en är enfärgad och en flerfärgad. Då har man en som går till det mesta och en för lite festligare tillfällen…