När Usama Bin Laden bestämde sig för att krascha två jumbojets i World Trade Center fick det, som bekant, följder över hela världen. Här i Sverige kanske vi trodde att vi klarar oss undan terrorismens globala tentakler. Men faktum är att Stockholms tolfte internationella filmfestival fick sig ett rejält bakslag när bröderna Ethan och Joel Coen valde att stanna hemma med sina familjer på grund av den oro som följde med attacken. Deras senaste film visades dock enligt planerna.

Sedan debuten "Blood Simple" 1984 har bröderna Coen släppt ifrån sig nio långfilmer. Deras största publika framgång är "Fargo" från 1996, men få filmskapare i världen som har en så hög lägsta nivå som dem och därför är egentligen alla deras filmer värda att se av ett eller annat skäl. Ett exempel är "O Brother Where Art Thou" (-00), som inte lyckades leva upp till förväntningarna. Men filmen håller ändå eftersom den har ett genialt soundtrack.

Hur kan nu dessa två bröder klämma ur sig så mycket bra film? Deras styrka ligger i att de verkligen mejslar ut sina karaktärer och gör dem mångbottnade. De blir mänskliga på ett helt annat sätt, än i de klumpiga och onyanserade satsningar, Hollywood producerar. Och som betraktare grips man av personernas öden på ett djupare plan.

Man kommer i konflikt med sig själv när man ser hur Jerry Lundegaard, i "Fargo", suddar ut registreringsnumren på bilarna han har som säkerhet för sitt lån. Vi sitter ju själva där och vet hur jobbigt det kan vara med sanningen. Det är framför allt i de mer återhållsamma filmerna, som just "Fargo", men även "Blood Simple", som den känslan kryper sig på.

Brödernas senaste film, "The Man Who Wasn't There" utspelar sig sommaren 1949 i en liten stad i norra Kalifornien. Man får följa den kedjerökande barberaren Ed Crane i hans statiska liv, enformiga jobb och tafatta relation till människorna omkring honom. En dag stiger en man från "Out-of-town" in i barberarshopen och den återhållsamt desperate Ed får berättat för sig om en affärsidé han inte kan motstå. Han erbjuder sig att investera, utpressar sin frus rike älskare på pengarna, avslöjas och helt plötsligt befinner han sig i en soppa av lögner, brott, passion och pengar.

Som en regel snarare än ett undantag i Coen-film, är skådespelarna utomordentliga. Billy Bob Thorton spelar Ed Crane och porträtterar sin småstads barberare med ett uppgivet patos som vibrerar genom hela filmen. Frances McDormand, som man känner igen som den gravida polisen Marge i "Fargo", spelar här Ed Cranes vänsterprasslande fru. Och James "Soprano" Gardolfini är hennes älskare, Big Dave. Gardolfini är som gjord för rollen. Men det som är slående är att alla dessa biroller. En efter en dyker det in i handlingen och berikar filmen. Mest slående är Tony Shalhoub, som spelar stjärnadvokaten Freddy Riedenschnieider. Helt fantastisk.

Filmen är oerhört vackert fotad i svart-vitt, med allt vad det innebär i utnyttjandet av ljus och skuggor. Och med tanke på när filmen utspelar sig är det helt motiverat. Ofta, när små cineaster växer upp och blir stora filmare, vill de gärna göra en film i svart-vitt. Många av deras favoritfilmer berättas genom gråskalan och därför vill man kanske försöka själv. Bröderna Coen har tidigare rört sig i den geografiska tidsepoken Kaliforniskt 40-tal (Barton Fink -91)                                  

och nu går man steget längre och gör illusionen total genom att använda sig av svart-vit film. Men trots att man låter sig inspireras av epokens estetik, finns ett högst personligt bildspråk kvar. Berättandet är effektivt utan att vara rastlöst publikfriande. Ett poetsikt skimmer gör dessutom karaktärerna till människor av sin tid, men med universella problem som vi alla kan relatera till.

När jag först hörde att bröderna inte skulle komma till festivalen blev jag förstås lite besviken, men efter att ha sett "The Man Who Wasn't There" tyckte jag inte att det spelade någon roll längre. De utrycker sig så rent och klart genom sina filmer, så även om de skulle ha kommit vet jag inte vad jag skulle ha frågat dem. Allt finns i filmen.

Franklin J. Schaffner, som även ligger bakom filmsuccéer som 'Patton' och filmatiseringen av bestsellern 'Papillon', är den som byggt upp den omvända och omöjliga världen och lyckats göra film av Pierre Boules skruvade science-fiction novell Apornas Planet. Schaffner, född i Japan som son till amerikanska missionärer hade under hela sin uppväxt och hela sitt liv alltid fascinerats av andra kulturer och samhällen, och mer annorlunda än den uppochnervända samhället i Apornas Planet kan det väl knappast bli.

Apornas Planet är en post-apokalyptisk framtids historia där Charlton Heston, karlakarlen som spelat huvudroll i såväl Ben Hur som 1973's version av De Tre Musketörerna, spelar George Taylor, stenhård rymdkapten i en fyrmanna besättning som efter många års rymdresa kraschlandar på en främmande planet. När de vaknar upp ur sin dvala märker de till deras förvåning att de rest i över tusen år och kraschat på en främmande planet. De räddar sig ur det sjunkande skeppet och börjar leta efter någon sorts liv på den tillsynes sterila planeten.

Efter att ha vandrat länge hamnar de vid en välordnad plantage, till och med vaktad av fågelskrämmor. Där stöter besättningen på planetens första intellektuella liv. Förvildade, stumma och primitiva människor smyger mellan raderna av plantor på jakt efter mat, något som godsherrarna inte alls uppskattar. Till häst väller nu plantagens vakter fram och driver brutalt och skoningslöst ut människorna från deras ägor.

George och hans besättning upptäcker till deras stora förskräckelse att maktrollerna här är precis tvärtemot deras tidigare hemplanet, och att de beväpnade ryttarna är                                  

tänkande, resonerande, pratande, ja nästan mänskliga apor som styr planeten i ett järngrepp. Människorna här behandlas som smutsiga djur, som ohyra, och George tas som en i mängden och fängslas tillsammans med de andra. När aporna, med ledaren Dr. Zaius , spelad av Maurice Evans, i spetsen, upptäcker George intellekt och förmågan att prata blir de både fascinerade och rädda, och Dr. Zaius, medveten om vad denna människa kan betyda, beordrar omedelbart hans avrättning.

Till Georges undsättning kommer 'veterinären' (kom ihåg att det är människorna som är djuren här) och vetenskapsmannen (eller vetenskapsapan, vilket ni vill) Cornelius (Roddy McDowell) som tillsammans med sin fru Dr. Zira (Kim Hunter), riskerar sina liv för att hjälpa George för att bevisa hans teori om att aporna härstammar från de lågt stående människorna, och att denna varelse kan vara länken…

Apornas Planet är en briljant omkastning av världen vi lever i, Schaffner lyckas på bästa sätt göra en sorts tvärtom film där förhållandena människa-apa inverterats. Heston gör en kanske lite för macho-brutal Clint Eastwood imitation, och det är lite för svårt att väcka sympatier för denne rymdkapten, trots situationen han hamnat i.

Kanske är detta medvetet, vissa tycker nog att Heston är perfekt i rollen, jag skulle dock vilja se en charmigare, mer mänsklig rymdkapten á kollegan Han Solo i Star Wars. Hur som helst är det skådespelarna som gömmer sig bakom de förmodligen både obekväma och svettiga apmaskerna som verkligen är värda eloger, dessa sköter sig alldeles utmärkt. Roddy McDowell och Kim Hunter är strålande som Cornelius                                  

och Zira och röstskådespelaren Maurice Evans är perfekt att gestalta apledaren Zaius.

Visst är den lite camp, men precis som de flesta science-fiction filmer från denna era, är föråldringen bara charmig. På något sätt vill man se den ena gamla science-fiction filmen vara mer banbrytande och bjuda på genialare lösningar än den andra. Flygscener från slutet av Star Wars spelades in på en parkeringsplats med grå plastfigurer pålimmade på två pingisbord föreställande dödsstjärnans yta, vilket under omständigheterna ser fruktansvärt verklighetstroget ut. Alien filmernas skapare lät konstnären H.R Giger göra en kostym buren av en människa, något man aldrig kan tro när man ser den fantastiska alien attackera. Lösningen på ett helt apfolk i Apornas Planet och dess uppföljare löstes med John Chambers fantastiska och innovativa makeup effekter, som han rättmätigt belönades med en Oscar för 1968.

Okej, Apornas Planet kanske har tappat lite glans med åren och den kanske inte är lika imponerande idag som den var när den kom 1968, men den håller i allra högsta grad fortfarande, och kommer nog alltid göra det. Apornas Planet har med all rätt fått en betydande kultstatus inom science-fiction, och all annan film också för den delen.

Den gav upphov till hela fyra uppföljande spelfilmer, Beneath the Planet of the Apes, Escape from the Planet of the Apes, Conquest of the Planet of the Apes, Battle for the Planet of the Apes och en nyversion av den gamla, den i år släppta Tim Burton versionen, också kallad Planet of the Apes, och två TV serier, varav en tecknad. Alla dessa följda av kommersiell framgång, vilket återigen bevisar vilket mästerverk Apornas Planet är.

Filmen bygger hela tiden upp sig mot slutet och ledtrådarna leder en närmare och närmare, men man hålls genom hela filmen på ett sådant avstånd från sanningen att det blir aldrig uppenbart och hemligheten bevaras ända fram till de sista sekundernas klimax. Slutet är en oväntad och förvånande pärla som verkligen får en att tänka till, en scen fylld av smärta och realisation om vart människan verkligen är på väg...

François Truffaut var känd för att ha en vass penna, då han som filmkritiker för det politiska filmmagasinet Cahiers du Cinéma, tillsammans med sina kollegor Jean Luc Godard (SuperLounge no. 07 vol. 01), Claude Chabrol, Eric Rohmer och Jacques Rivette, gjorde uppror mot de gamla förlegade värderingarna i fransk film. När femtiotalet övergick i sextiotal hade alla fem gått från att skriva om film till att faktiskt skapa film, och det var denna rörelse som kom att kallas den franska nya vågen (La Nouvelle Vague).

François Truffaut var, tillsammans med Jean Luc Godard, den mest framgångsrike och influerande regissören inom den nya vågen, och under några och tjugo år gjorde han ett tjugotal filmer, av vilka några hör till de bästa och vackraste ömma filmer som någonsin gjorts.

Truffauts barndom var inte helt igenom lycklig, vilket hans första film, De 400 slagen (1959), smärtsamt visar. Filmen är inte helt igenom självbiografisk, men mycket av den unge huvudpersonen Antoine Doinels (spelad av Jean-Pierre Léaud) upplevelser är tagna direkt från den unge regissörens eget liv. Och vilket liv - huvudpersonens vilda framfart på Paris gator är en sorglig och samtidigt helt underbart livsglad berättelse som kan ses om och om igen. Filmen vann välförtjänt regipriset på Cannes-festivalen det året, och gav den franska nya vågen rejält med uppmärksamhet internationellt.

Efter att ha behandlat sin barndom så smärtsamt vackert, tog han nya tag och gjorde i snabb takt filmerna Skjut inte på pianisten och Jules och Jim. Skjut inte på pianisten visade upp den komiska sidan av Truffaut och är en kärleksfullt gestaltad deckarbagatell med lustiga klipp och                                  

underfundiga karaktärer. Jules och Jim är en lyrisk kärlekshistoria, en film som har lika mycket gemensamt med litteratur som med film. Efter det fortsatte Truffaut att rada upp moderna filmklassikers, Fahrenheit 451 (1967), Stulna kyssar (1968), Sirenen från Mississippi (1969), Vilden (1969) och Dag som natt (73) hör till Truffauts mest uppskattade filmer.

Karaktären Antoine Doinel, den avbild av Truffaut själv, som introducerades i Truffauts första film De 400 slagen, togs upp igen av Truffaut i fler filmer. Skådespelaren Jean-Pierre Léaud som gestaltade den unge Doinel fick reprisera sin roll varje gång, vilket gav biopubliken en aldrig tidigare skådad effekt av att verkligen kunna följa en pojkes uppväxt till man (om än en mycket virrig och velig sådan) på film. Totalt blev det fem filmer om Antoine, vars liv alltså kan följas från barndomen, genom ungdomens förälskelser och yrkesvalsproblem till giftermål, barnafödande och skilsmässa.

Precis som Godard så körde Truffaut med nya grepp i sina filmer. Hela tiden refererade han (precis som Godard) till sina favoriter och inspirationskällor inom litteratur och film. Han hade dock en mer publik och populär inriktning på sitt filmskapande än den evige rebellen Godard, och han försökte alltid hitta en balans mellan sitt personliga uttryck och en känslighet gentemot biopubliken. Därför blev hans filmer också oftast en njutning att se.

De Truffaut-filmer som absolut måste rekommenderas är följande underbara kvartett: De 400 slagen, Stulna kyssar, Sirenen från Mississippi och Dag som natt. Tre av dem innehåller den unge skådespelaren Jean-Pierre Léaud, och                                  

den fjärde filmen, Sirenen från Mississippi, har en fantastiskt snygg och cool Jean Paul Belmondo, komplett med cremefärgad polotröja, Tweedkavaj och långa tjocka helvita cigaretter. Bara så rätt.

Under åren fram till sin död 1984, regisserade Truffaut 21 filmer och hann också med att jobba som skådespelare, i sina egna filmer och även i Steven Spielbergs film Närkontakt av tredje graden. Dessutom fortsatte han under hela sitt liv att skriva och har bland annat givit ut en mycket lång (och hyllad) intervju med Alfred Hitchcock i bokform.