Från att ha varit en otäck liten filmskurk i b-filmer har nu seriemördaren blivit en hel film- och litteraturgenre, och alla vuxna svenskar har vid flera tillfällen sett filmer, och i de flesta fall också läst böcker, där seriemördare härjar i full fart. Att kalla seriemördaren för vår tids cowboy kan missförstås, men på ett sätt är han verkligen det, eftersom skildringar av seriemördare, till antalet med råge har överstigit cowboy-skildringar på film under de senaste tio åren.

Med hjälp av framförallt böcker och film - i synnerhet en specifik karaktär som har fått uppmärksamhet både i litteraturens och filmens värld, Hannibal Lecter - så har seriemördaren som fenomen blivit en kultfigur. FBI har skapat en hel avdelning, som uteslutande jobbar med att försöka leta upp och gripa seriemördare, trots att seriemord bara står för ca 2 promille (alltså 0,2 %) av alla de mord som sker i USA.

Man skulle kunna tro att FBI faktiskt har gått på Hollywoodbilden av seriemördaren, som den oövervinnerliga galna vetenskapsmannen med flera hundra i IQ, som måste stoppas innan världen formligen går under. Seriemördaren har förstås i Hollywoods tappning fått ta alla möjliga lustiga skepnader, de flesta ganska långt åtskilda från den verklige seriemördarens ofta grå, timida och perverterade gestalt.

För trettio år sedan fanns inte ens begreppet seriemördare. Alltså, visst fanns det galningar som hade mördat fler än tre människor under en period av minst tre månader (vilket nu är den akademiska definitionen av en seriemördare), men själva termen, ordet "seriemördare" fanns inte. Det myntades någonstans i mitten av sjuttiotalet av en FBI-                                  

anställd, och har sedan dess växt sig till en enorm business - böcker, filmer, webbsidor, till och med idolkort med seriemördarmotiv figurerar nu för tiden - trots att den verklige seriemördaren är en betydligt mer ovanlig företeelse i samhället än de mest utrotningshotade djur.

Om man till äventyrs skulle vilja uppleva något mer realistiska skildringar av seriemördare på film, skall man därför genast lämna Hollywood och istället leta upp följande filmer:

En av de allra första filmerna som gestaltar seriemord, M, är en tysk film från 1931 av Fritz Lang. Skådespelaren Peter Lorre gör en mycket otäck gestaltning av en barnamördare och den glada melodi han visslar (från Griegs Per Gynt) väcker garanterat kalla kårar efter att ha sett den här filmen.

Filmen Citizen X är faktiskt en dramadokumentär, baserad på boken om det långa sökandet efter och gripandet av den ofattbare ryske seriemördaren Tchikatilo. Tchikatilo avrättades med ett nackskott i ett ryskt fängelse, men hans brott lever vidare i minnet hos de anhöriga till hans 52 offer. Filmen är en långsam men ändå njutningsfullt realistisk skildring av ryskt polisarbete, med några riktigt bra karaktärsskådespelare i huvudrollerna (Stephen Rea, Donald Sutherland och vår egen Max Von Sydow).

Den har nämnt många gånger förut men är värd att nämna igen, Henry: Portrait of a Serial Killer, är en riktigt riktigt hemsk, och riktigt bra seriemördarfilm. Den är dessutom en av de mest "ärliga" skildringar av en seriemördare som har gjorts på film, vilket regissören John McNaughton skall ha                                  

all credit för. Se den!

Trots att David Duchovny i filmen Kalifornia hela tiden rapar samma tråkiga visa om hur de mördare han forskar kring har blivit seriemördare på grund av de hemska upplevelser de själva haft i sin barndom, så är ändå skildringen av seriemördaren Early (spelad av Brad Pitt i en av sina riktigt övertygande roller) riktigt bra. Filmens karaktärer är faktiskt filmens största behållning, och gör den väl värd att se, som ett bättre alternativ till den fantastiske Hollywood-seriemördaren enligt mall 1A.

Den sista filmen jag vill rekommendera heter Man bites dog, och är en svartvit belgisk film gjord av tre filmstuderande belgare1992. Filmen rekommenderas inte på grund av dess äkta gestaltning av en seriemördare (även om den är fundamentalt olik Hollywood-varianten) utan framförallt för dess fantastiska upplägg, filmad enligt samma princip som Cannibal Holocaust innan den, och Blair Witch Project efter den. Man bites dog är alltså en fejkad dokumentär om ett belgiskt filmcrew som följer en seriemördare och filmar dennes "vardag" med allt vad det innebär. Filmen är fruktansvärt brutal och samtidigt mycket rolig, ett skratt som inte sällan fastnar riktigt hårt i halsen på tittaren.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Nigo säljer sin själ till satan? Eller säljer sin popkonst till folket? Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till saken och som till så många andra frågor här i livet är jag kluven. Men det brukar vara ganska praktiskt att som typisk svensk försöka hålla sig neutral, att inte stöta sig.

När en polare beklagar sig över Nigos sell-out, är det bara att hålla med och fråga sig hur den mytomspunne modeskaparen Tomoaki Nagao, som tillsammans med Hiroshi Fujiwara startade ura-harajukumodet och som utan ordinär marknadsföring blivit ansedda som gatumodets motsvarighet till Prada, egentligen kan inleda ett samarbeta med töntiga Pepsi?

När sedan en annan kompis tycker burkarna är läckra kan man lätt göra sig populär genom att dra paralleller till bland annat Andy Warhol eller varför inte Keith Harring som lät massproducera sin konst och sälja en massa krimskrams i sin Popshop för att folket inte längre hade råd att köpa hans tavlor.

Kanske kan Nigo, efter Japans långa ekonomiska kris, motivera sitt handlande på ett liknande sätt. Nämligen att folk inte längre har råd att köpa hans kläder och att han nu delar med sig till folket. Men hur ska vi veta vad Nigo tänker. Han säger ju fortfarande ingenting. Mer än att han vill att A Bathing Ape ska bli större än The Gap förstås.

Fast det är ju egentligen helt fel att jämföra A Bathing Apes samarbete med Pepsi med Keith Harrings Popshop. I Bapepsis fall rör det ju sig om en omfattande marknadsföringskampanj (även med japanska mått mätt)                                  

som, förutom specialdesignade burkar och flaskor och diverse tävlingar, även innefattar specialdesignade bussar och läskautomater, stora kamouflageposters och förpackningar till utvalda tidningar (bl.a. Relax, Boon och Mini), kläder och diverse prylar.

Man kan undra vad som egentligen blir nästa steg för Nigo? Att förflytta flaggskeppsbutiken i Harajuku ett stenkast Till Omote-Sando för att sedan måla hela gatan i silver, eller varför inte i någon färgglad kamouflagekulör, och köpa upp alla reklamplatser längst hela gatan? (men med tanke på att Tokyos markvärde överstiger hela Canadas så kanske inte det går lika enkelt som för Levi´s).

Kanske spelar han in ett nytt album tillsammans med Max Martin och istället för Cornelius vid sin sida har han nu Sting. Eller så fortsätter han att göra samma sak som han alltid gjort; dvs. det sista man kunnat tänka sig. För ett samarbete med Pepsi måste ändå anses som något av det sista man kunnat tänka sig.

Och även om det rör sig om en kommersiell utförsäljning av mångas favorit bland undergroundmärkena kan man glädjas över att kampanjen förmodligen aldrig lämnar Japan, och att burkarna faktiskt är jädrans snygga. Själv är jag fortfarande kluven i frågan men kommer med all sannolikhet dricka en massa kamouflagefärgade Pepsiburkar när jag besöker Tokyo. För jag valde ju faktisk Pepsi i den legendariska Pepsi-challenge som turnerade i Sverige för några år sedan. Och då såg man varken märke eller burkdesign.

Det har varit en lugn tid på mobilfronten ett tag, men nu har det lossnat rejält. Ericsson har lyckats släppa en telefon som har all den teknik man kan önska sig för en bra tid framöver. Ja, känns det som i alla fall.

Mobilen som har beteckningen T¨-68 har nämligen många stora tekniska revolutioner bakom skalet. Man har även fokuserat ännu mer på designen och man har till min stora lycka byggt in antennen i telefonen och gjort en telefon i god design-anda. För vem har inte behövt byta en antenn på sin mobiltelefon efter den sett ut som en banan.

Telefonen är lagom i sin storlek och försvinner enkelt och diskret ner i fickan utan att det ska kännas som man behöver släpa runt på något. Istället ger det bara en enkel känsla av att telefonen är med mig och finns på mig.

Vilka funktioner har då denna smidiga lilla telefon. Den största nyheten är självklart att den har färgskärm med en upplösning på 256 färger. Förutom detta stöder den Wap, GPRS samt Bluetooth, har trippelband och du har även möjlighet att kolla din e-mail med den. Man använder sig av en liten joystick för att kunna navigera runt i, och bland, de olika menyerna. Joysticken är också ett ypperligt redskap när du spelar något av de spel som finns med i telefonen.

Varför ska man då gå och köpa denna telefon kan man kanske fråga sig. Jag har ett mycket enkelt svar på den frågan. Vill man ha en telefon som har både teknik och en skön design så är denna telefon numero uno just nu.

En sak till som kan vara rolig att veta är att man inom kort kommer släppa en kamera som du kan koppla till din T-68                                  

och då är det bara fotografera och sen skicka till nära och kära.

Man kan även med hjälp av Bluetooth koppla samman sin telefon med ex Sony's nya lilla dv-cam så vips kan du spela in en mpeg film och skicka iväg den via din mail på din T-68 - en funktion som jag verkligen diggar stenhårt.